DEFIGURERA def1igɯre4ra l. de1-, l. -u-, l. 01040, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade.
Etymologi
[jfr t. defigurieren, fr. defigurer; jfr äfv. eng. disfigure af ä. fr. desfigurer, it. disfigurare, mlat. diffigurare, förändra gestalten, formen (af ngt), vanställa, af lat. dis, i tu, åtskils, o. figurare l. figura (se FIGUR)]
(numera knappast br.) vanställa. Pfeiffer (1837). Om hon det aldraminsta muckar, så ritar han en figur i fysionomien på henne och defigurerar henne så, att hon inte får mer ögon att se med än en katt. Hagberg Shaksp. 7: 144 (1849). G. Dalin (1871).
