publicerad: 1908
DEJA däj3a2 (de`ja, dä`ja Weste), f.; best. -an; pl. -or ((†) -er G. I:s reg. 20: 104 (1549), Messenius Christm. 252 (c. 1616)).
Ordformer
(ofta skrifvet däja. — degia G. I:s reg. 1: 63 (1523), Messenius Christm. 252 (c. 1616: degier); däggja Lind (1749); dega BtFH 2: 292 (1666); deige (deÿg(h)a) HSH 29: 107 (1541), Växiö domk. akt. 1668, nr 12 (: rededeÿg(h)a))
Etymologi
[fsv. deghia, deya m. fl. former, motsv. (ä.) d., d. dial. deje, nor. deigja, deia, fnor., isl. deigja, feng. dǽȝe, bakerska, meng. deye (sannol. nord. lån; jfr Björkman Scand. loanw. 206 f. (1902)), eng. dey, mejeriförestånderska, piga. Ordet är besläktadt med DEG, sbst., o. säkerligen en afl. till d. o. samt torde tidigast hafva betydt ’kvinna som knådar deg, bakerska' (jfr bet. i feng.)]
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. fnor.] (numera nästan bl. i skildring af ä. förh.) kvinna som å landtgård (vanl. under husmodern l. i husmoders ställe) har sig anförtrodt öfverinseendet öfver o. (jämte de under hennes uppsikt stående pigorna) ombesörjandet af (vissa af) de kvinnliga sysslorna, såväl inom- som utomhus; jfr HUSHÅLLERSKA, FATBURS-HUSTRU samt HERRGÅRDS-, PRÄST-, RED-DEJA. Hvilket morkära sielff .. uthaff migh begärat haffuer, att jagh ville förskaffa folk, fougte och däjia ditt (dvs. till Tyresö) till Mikilsmessan. Oxenst. brefv. 3: 20 (1613). Een gifft hustru, deija her på gården Bergqwara warandes. Växiö domk. akt. 1682, nr 158. Det är Däijans enskylte plickt, at väl ansa alla desse små Creatur (dvs. kalkoner o. höns). Salander Gårdsf. 44 (1727). Dejan, som står för hela Hushållet i Fruns stad och ställe, bör å Boskapen hafva en gran och noga upsigt. Dahlman Reddej. 12 (1743, 1772). Vår Deja beder Frun om malt; / Ty drickat är aldeles alt. Nordenflycht QT 1745, s. 159. Deijan hushållade, så at Folk och Fä suckade. Carleson Hush. 28 (1756). Björn Carolina 10 (1794). Weste (1807). Dejan, som var trälkvinnornas förestyre och bar nycklarna till skämman. Heidenstam Folkung. 1: 32 (1905; i skildring af fsv. förh.). jfr: Häfdad qvinna (må) uti Lysningar til Giftermål .. icke .. utmärkas såsom mindre ärlig, och kallas Kona, Qvinsperson, eller Fäste-qvinna, utan må hon nämnas för Deja, Piga, Hushållerska, eller hvad annars icke menligit är, eller lägersmålet betecknar. K. M:ts bref t. samtel. hofr. 17 okt. 1778, s. 3. — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv.] om kvinna som hushållar för i celibat lefvande (katolsk) präst; ofta med häntydning på den ställning af älskarinna som sådan hushållerska ej sällan intog i förh. till husbonden (jfr 4). Mesther Jngolfs degia weth alla hans gömor hembligha ok openbarlegha. G. I:s reg. 1: 63 (1523). Hustru Elin her perss deija i Törssångh. Därs. 9: 259 (1534). (Herr Erland) är till Sinnes effter then grund szom nu mz prester gementh brukas att ecktta sin barn som han haffuer med szin gamla deija. Hallenberg Handl. t. G. II A:s hist. 48 (i handl. fr. 1544). Fosz 102 (1621).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Östergötl.) o. i eng. samt d. dial. deje i bet. ’mejerska'] (numera mindre br.) kvinna som förestår ladugård, kreaturens utfodring, mjölkförsäljning, mejeri o. d.; äfv. (dock ej i Finl.) om kvinna som för egen räkning mot erläggande af arrende drifver dylik verksamhet. Hart när Städerna, ther miölk kan säljas, plägar en Deja gifva 24. eller åt minstone 20 dal. kopp:mt om året i arrende för hvar ko. Broocman Hush. 3: 1 (1736). Sahlstedt (1773). En Deja, hvilken kommer att besörja utfodringen i Ladugården, .. vara ansvarig för mjölkkammaren .. samt förestå ost- och smörberedning, i hvilka stycken hon bör meddela undervisning. SPF 1837, s. 280. Dalin (1850). Schlyter Ordb. 118 (1877). jfr: Benämningen Deja .. fortlefver .. i våra dagar och betecknar ett tjenstehjon, som .. utfodrar kreaturen. Rääf Ydre 1: 18 (1856). — jfr LADUGÅRDS-, LÄNE-, MJÖLK-, STATS-DEJA.
3) [jfr motsv. anv. i (ä.) d., nor., isl. o. ä. eng.] (numera föga br.) ladugårdspiga, mjölkpiga, mjölkflicka; i utvidgad anv.: piga i allm.; stundom: flicka (af folket), jänta. Från Herren til dess Dräng, från Fruen til dess Däja, / Sku alla få sin del. Dalin Arg. 1: 298 (1733, 1754). Dejorna Carin och Lisbeth Månsdotter på Flinkatorpet. Växiö domk. akt. 1793, nr 34. Oaktadt jag härtil (dvs. till mjölkningen) använde de beskedligaste och förfarnaste dejor. C. N. Hellenius i VetANH 22: 108 (1801). Sätherberg Dikt. 1: 290 (1844, 1862). Merendels fylles förgrunden (på Ankarsvärds teckningar) af dejor, kor, hundar och svin. Brunius Gotl. konsth. 1: 17 (1864). (Gumman) ledde talet hän från då till förr, / När hon som deja dansade på logen. Tigerschiöld Dikt. 1: 56 (1888). Smärre jordegare, som ej hafva råd att hålla såväl mejerska som däja. Grotenfelt Mejeriskol. i Finl. 61 (1890). Ett gammalt signeri, hvilket han .. hört drängar och dejor hviska i örat på nyköpta kreatur. Levertin Magistr. 67 (1900). Hon (hade) förflyttats från sin tjänst i våningen till den mera blygsamma af deja i ladugården. Geijerstam Br. Mörk 21 (1906).
4) [bet. utvecklad ur 1 slutet; jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. fnor.; jfr äfv. sv. dial. (Skåne) deja, d. dial. (Jutland) deje i bet. ’lösaktig kvinna'] (numera nästan bl. i skildring af ä. förh.) älskarinna, frilla; i sht om i celibat lefvande (katolsk) prästs älskarinna (jfr 1 slutet). HSH 29: 107 (1541). Åttskillelige subsidia, sackörer för edre deijer och annett mere. G. I:s reg. 20: 104 (1549; i skrifvelse till prästerskapet i Åbo stift). Klerecijt .. (fick) Eij degier, och eij bolskap (dvs. älskarinnor), ha. Messenius Christm. 252 (c. 1616). — jfr MUNK-, PRÄST-DEJA.
Anm. Rudbeck Atl. 1: 708 (1679) öfversätter ordet i samband med sina etymologiska kombinationer med ’amma' o. tillägger: Dädan kallades Jorden .. Deja. .. Dysur, Deior kallas Gudinnor, Gudar, Konungar, Drotningar, Förstar och Präster, som alla föda och spisa. R. påstår (Därs. 2: 445 (1689)), att denna bet. var bruklig på hans tid. Trots detta beror hans öfversättning sannol. på en konstruktion, framkallad (utom af hans uppfattning af ssgn MUNK-DEJA) af antagandet, att ordet vore nära besläktadt med verbet däggja (se DÄGGA); jfr skrifningen däggja hos Lind ofvan. Ett sådant antagande är det väl också som gjort, att R. omvändt nyttjar ett verb deja i bet. ’amma upp, uppföda' (Atl. 3: 673 (1698) samt i förb. deja upp Därs. 2: 448 (1689), Vitt. 25 (1697)). I detta kan man näml. icke gärna se ngt annat än verbet DÄGG(J)A (jfr särsk. DÄGGA UPP). Då hos samtida o. ngt senare förf. deja, sbst., anträffas i samma bet. som hos Rudbeck, beror detta utan tvifvel på (direkt l. indirekt) inflytande från honom, ss. i följ. ex.: Triformis hecate, Den trehufdade Dejan, eller Dijsa. Verelius Ind. 253 (1681). Nanna .., som nordens deja var. O. Rudbeck d. y. Vitt. 39 (1693). Men hvad för dryga ord skal man om mödrar säja, / Som banna bort sin barn? Jag tror de haft til deja / En vargmo. Kolmodin Qv.-sp. 1: 88 (1732). jfr äfv. SKALDE-DEJA. Direkt åberopas Rudbeck af Wallenius Proj. D 3 b (1682) o. Spegel Guds verk Reg. (1685).
Ssgr: (i allm. till 2): A: DEJ-ARRENDE3~020. (ladugårds-)arrende som innehafves af deja. E. Key i LAT 1864, s. 105. —
-ELEV~02. (deje- (däje-) Grotenfelt Mejeriskol. i Finl. 7 (cit. fr. c. 1858), Hahnsson (1888)) Grotenfelt Mejeriskol. i Finl. 6 (cit. fr. c. 1856). —
-SKOLA~20. (däje- Grotenfelt Mejeriskol. i Finl. 5 (cit. fr. c. 1856), Därs. 7 (1890)) Grotenfelt Mejeriskol. i Finl. 5 (cit. fr. c. 1856). —
B: DEJE-ELEV, -SKOLA, -TJÄNST, se A.
Spoiler title
Spoiler content