publicerad: 1908
DEJLIG däj3lig2, l. DEJELIG däj3elig2, stundom (numera bl. arkaiserande, i sht i religiöst språk) DÄGLIG dä3glig2, l. DÄGELIG dä3gelig2 (dä`gelig l. dä`jelig Weste (som dock bland ex. upptager äfv. en form däjlig). Anm. Skrifning med g återgifver ofta, sannol. redan tidigt (jfr Swedberg Schibb. 111 (1716)), äfv. uttal med j),
adj. -are ((†) -ligharen (f. sg.) Dom. 15: 2 (Bib. 1541). — (†) superl. -ligst(e) Schroderus Albertinus 2: 89 (1638), Peringskiöld Hkr 1: 373 (1697)). adv. -T ((†) -lig(h)a Syr. 45: 9 (Bib. 1541), Eneman Resa 2: 184 (1712)).
Ordformer
(ofta skrifvet däj(e)lig. — dej- (dey-) 1 Kor. 11: 13 (NT 1526) osv. deje- (deie-, deije-, deye-) 1 Kor. 12: 24 (NT 1526), Tegel G. I 1: 69 (1622), Bellman 5: 329 (1772), Hedberg Bröll. 25 (1865), Hahnsson (1888). däj- (däij-) Visb. 1: 157 (c. 1620), Kellgren 1: 122 (1788) osv. däje- (däye-, däije-) Svart Är. 47 (1560) osv. deg(h)- 1 Mos. 29: 17 (Bib. 1541), Schroderus Albertinus 1: 65 (1638). deg(h)e- 1 Mos. 6: 2 (Bib. 1541; den normala skrifningen i denna källa), Petreius Beskr. 2: 33 (”24”) (1614), Lind (1749). däg(h)-Brahe Kr. 3 (c. 1585), Spegel Guds verk 1, 117 (1685), Stagnelius 2: 182 (1821), Rydberg Sing. 32, 83 (1876), Karlfeldt Vildm. 119 (1895). däg(h)e- Mat. 23: 27 (NT 1526), Visb. 1: 159 (c. 1620), Ps. 1695, 375: 3, Ps. 1819, 442: 3, Strindberg Tr. o. otr. 2: 98 (1884, 1890), SvD(L) 1906, nr 336, s. 7. — -lig(h)en (f.) 1 Mos. 12: 14, 24: 16 (Bib. 1541). — -lig(h)it (n.) Ebr. 11: 23 (NT 1526), 1 Mos. 29: 17 m. fl. st. (Bib. 1541), Bondepract. D 8 b (1662), Swedberg Schibb. f 4 b (1716))
Etymologi
[fsv. dägheliker m. fl. former (se Söderwall), af mnt. degelik, kraftig, duktig; jfr fd. degeligh, d. dejlig, mnl. degelijc, holl. degelijk. Det mnt. ordet är en afl. till deg(e), m., trefnad, förkofran, frodighet, framgång, motsv. mnl. dege, deech o. förutsättande ett *þiȝi(z), som står i afljudsförh. till fsax. thīhan, v., fht. (gi)dīhan (t. (ge)deihen; se DEJGA o. GEDIGEN), got. þeihan, af ett urgerm. *þinhan, hörande till en stam þinh (ur þenh), þanh (þang), þung af oviss grundbet.; se för öfr. Tamm. Jfr TUNG, TÄT. — Med afs. på bet.-utvecklingen jfr särsk. VACKER]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., mnl. o. holl.] (†) om person: duktig, präktig, rask. Mångh deieligh vngh karll .. kommer (gm liderligt lefverne) om halszen, misther ärho och godz. L. Petri Oec. 16 (1559).
2) [jfr motsv. anv. i mnl.] (†) förnäm(lig), framstående; i superl.: förnämst, ypperst. (Munkarna o. nunnorna) roosa och beröma sitt standh for thett alra degeligasta, helgesta och herligaste. L. Petri Oec. 38 (1559). Vti Muskow funnos wäl så degelige Jungfrur både aff dygdh och heerkomst, som någor städes vthi Europa. Petreius Beskr. 2: 33 (1614). — ss. adv., förstärkande adj. o. adv.: utmärkt, särdeles, synnerligen. En Råå och hindh, huilke then arthen och Naturen haffua, att the sÿnnerligh och degeligha vell holla sigh tilhopa. L. Petri Oec. 21 (1559).
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. d.] i fråga om ngt yttre, (företrädesvis) med ögat uppfattbart.
a) [i den mera hvard. anv. sannol. delvis beroende på inflytande l. lån från d. i senare tid] (numera nästan bl. arkaistiskt l. i högtidligt, i sht religiöst, språk o. poesi, i sht i folkvisestil, l. hvard. med en viss skämtsam l. skämtsamt poet. anstrykning) särsk. om person: vacker, skön, fager; förr äfv.: ståtlig; äfv.: välbildad, såväl med afs. på anletsdragen (äfv.: som ser bra ut, täck, söt osv.) som med afs. på kroppsbyggnad, växt, former o. d. Det voro två ädela konungabarn, / Två rosor och två dägeliga liljor! Sv. forns. 2: 195. The sågho att han (dvs. Moses) war itt dägheligit barn. Ebr. 11: 23 (NT 1526). Han (dvs. Karl Knutsson) war .. däghelig och manlig til vext. O. Petri Kr. 219 (c. 1540). See icke til wijnet at thet så rödt är, och ståår så deghelighit j glasena. Ordspr. 23: 31 (Bib. 1541; öfv. 1792: vackert). Sij mijn kära tu äst degheligh, degheligh ästu, tijn öghon äro såsom duffuo öghon. Höga v. 1: 15 (Bib. 1541; öfv. 1792: skön). Degheligha quinnor haffua giordt mongan man galen. Syr. 9: 9 (Bib. 1541). Then högtprijsade däyelighe Jungfrw, benämbd Sigret then Wäna. Svart Är. 47 (1560). (G. I) var en ganska dägelig man till hyn. Hist. handl. XX. 1: 122 (c. 1560); jfr γ. Deieligh skapelse haffuer thuu. Creat. mundi 5 (c. 1570). En deijligh Fruge ähr och hennes Nade / Medh kosteligh ögonn szom skijne både / Och änne ther ähr szå hwitt och fijn / Och håår som ähr aff ett kosteligh Lijn. Polit. vis. 1: 188 (1578). Ach huru dägligt, ach hur rjkt war hon (dvs. jorden) tå smykkad. Spegel Guds verk 117 (1685). Stiernor börja tända / Sitt dägeliga lius. Ps. 1695, 375: 3; jfr Ps. 1819, 442: 3. Den förra (dottern) var dejelig nog och klädd efter nyaste Franska maneret, men ganska dum. Dalin Arg. 1: 92 (1733, 1754). Det var så grant, / Så grant på Slottet och däjligt! Kellgren 1: 122 (1788); jfr 5. (Mandelträden) med sina dägliga hvita, ljusrödaktiga blommor. Atterbom Minnen 388 (1818). Det däjeliga, men snart förvissnande, blomstret. Franzén Pred. 5: 188 (1845). Seeland .. är .. en däjelig ö, som gör öga och hjärta godt att se uppå. Topelius 24: 257 (1856). (Goljat) föraktade sin späde dägelige motståndare. Beskow Resem. 155 (1861, 1881) [jfr 1 Sam. 16: 12, 17: 42 (Bib. 1541, 1703)]. Och ungmön hon gick sig i fagraste lund / Bland rosor och dejeliga blommor. Hedberg Bröll. 25 (1865). Ett fönster var nyss öppnadt, och ett däjligt, nymorgnadt flickansigte .. tittade ut. Rydberg Vap. 20 (1891). Hennes ansiktes glädje / är såsom solsken öfver sjöar, / de däjliga sjöar i dalen. Fröding Guit. 12 (1891; i efterbildning af Höga v.). Madonnan, den dägliga, blonda, / som log åt min dyrkan, min brinnande bön. Karlfeldt Vildm. 119 (1895, 1906). För närvarande är den täcka statyn höljd af ett skynke, men kommer endera dagen att visa sina dejliga former för allmänheten. SD(L) 1900, nr 500, s. 2. Mathias' .. frieri till torparen Zacharias' däjeliga dotter Hedda. Mortensen Fr. Aftonbl. 184 (1905; i redogörelse för Runebergs ’Elgskyttarne'); jfr Runeberg 1: 46 (1832, 1851). En rabatt af rosor och dägeliga blader. SvD(L) 1906, nr 336, s. 7. — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. En däyeligh Qwinna är ett owist Vhrwärck. Grubb 189 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 30 (1865) [jfr t. ein schön(es) weib ist ein(e) unrichtige uhr]. Däglig är frukten der dygden är träd. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) i numera obr. l. knappast br. förb. The graffuer som vtan till äro hwitmenade, huilka vthuertes synes dägheligha men innan till äro the fulla medh the dödhes been. Mat. 23: 27 (NT 1526; öfv. 1774: prydeliga). Regnboghen medh sinne degheligha fergo. Syr. 50: 7 (Bib. 1541). (G. II A:s moder var) af lekamen deijelig och väl upvuxen. A. Oxenstierna 1: 247 (c. 1634). Jagh är däijelig om Armar och Händer. Bedlegr. 4 (1647).
γ) [jfr ä. d. en meget deilig pige i sit ansigt] (numera nästan bl. arkaiserande) om person, i förb. dejlig till l. (ut)i anletet l. ansiktet l. (numera bl. arkaiserande) under ansiktet (se ANSIKTE 8 d). 1 Mos. 24: 16 (Bib. 1541). (Daljunkaren) war och någet deieligh vnder ansichtedt. Svart Kr. 105 (1561). Swen Ulfson war en öfwer-måttan ansehnlig (dvs. vacker) och däyelig man uti ansichtet. Peringskiöld Hkr. 2: 27 (1697; isl. allra manna friðastur). Däjlig under ansigtet. Weste (1807; betecknadt ss. ’familjärt'). Kristofer (af Bajern var väl) fager och dejelig till anletet, men hans växt var kort och oansenlig. Fryxell Ber. 2: 172 (1826).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.; delvis måhända efter motsv. anv. i d.] (i sht i högre stil) om l. med afs. på väderlek(en), årstid o. d.: vacker, strålande, härlig. Den dägligaste väderlek fortfor att gynna oss. Atterbom Minnen 343 (1818). Så dejelig Vallborgsmessdagen går opp. Nyberg 2: 154 (1832). Morgonen var däglig. Rydberg Sing. 83 (1876; uppl. 1865: behaglig). I dag blir det däjligt, dugande väder! Bååth På gr. stig. 8 (1889). Den däjliga vår! Karlfeldt Frid. lustg. 110 (1901).
4) (†) eg.: som tar sig bra ut; höfvisk, tillbörlig, ärbar, anständig, skicklig; jfr VACKER i samma anv. Dömer j mellan idher sielffua, om thet är deyligit, ath en qwinna bedher gudh ohölgd. 1 Kor. 11: 13 (NT 1526; öfv. 1775: anständigt, öfv. 1797: höfves det, gr. πρέπον). jfr: The (lemmar) som deyeligh ära the behöffua intit (att skylas med). Därs. 12: 24 (NT 1526; Melin Hel. skr. 1864: de som anständiga äro, Luther: die vns wol anstehen, gr. τὰ .. εὐσχήμονα).
5) [delvis sannol. efter motsv. anv. i d.] i fråga om sådant som icke (väsentligen) uppfattas med ögat: som väcker angenäma känslor, härlig, ljuflig osv.; särsk.
a) (hvard., i sht med emfatisk känslobetoning, mindre br.) i fråga om smakintryck; äfv.: präktig, ”skön”, ”rar”. Kors, hvad den punschen den var dejlig, syrlig och varm! Bellman 5: 151 (c. 1775). Ett par .. däjeliga stekar. J. A. Lundell i Nord. tidskr. 1896, s. 317.
b) (i högre stil) i fråga om hörselintryck; särsk. om ton l. musik o. d.; äfv.: vacker, ljuf. Vindens fläkt, / Som för till gossen / Bland skogens stammar / Hvart däjligt ljud. Bååth På gr. stig. 105 (1889). Pinglet af hundratals skällor, boskapens läten, hundarnes skall (osv.) .. sammanljödo .. till en däjlig aftonsång. Rydberg Vap. 268 (1891). jfr: Så dejligt vackert susar det djupast där inne (i skogen). Beskow Greta 42 (1901).
c) (i sht i högre stil) i fråga om ngt (väsentligen) andligt l. osinnligt; äfv.: ljuf. (David) tackadhe .. them Heligha, them Högsta medh een degheligh wijso. Syr. 47: 9 (Bib. 1541); jfr b. Om korset sjunga de (dvs. de påfviska) så degeliga, som ses af deras Processions bok. Eneman Resa 2: 184 (1712); jfr b. En mängd dejliga ting, som han (dvs. Beskow) skrifvit till sin poetiska huldgudinna ”Laura”. Sturzen-Becker Sv. skönlitt. 118 (1845; med ironisk bibet.). Skogen är dägligt tyst. Rydberg Sing. 32 (1876; uppl. 1865: ljufligt). O hvad en sådan kärlek med sina små inslag af svartsjukt själfplågeri är däjlig! Dens. Vap. 340 (1891).
6) (hvard., i sht i södra o. västra Sv.) om fart o. d.: duktig, stark, ”ordentlig”, strykande, hisklig, svindlande; äfv. närmande sig 5: präktig, härlig, ypperlig. Det gick med en däj(e)lig fart. Som han (dvs. björnen) denna gången blef mera vred, gaf han till ett annat tjut, och liksom i den tro, att det sällskap, hvilket betraktade honom, hade spelt honom detta spratt, tog han en däjelig fart och rusade mot dem. Kullberg Marryat Nybygg. 289 (1847). Doctor Grähs .. satte (rull-) stolen i en dägelig fart. Ahnfelt Stud.-m. 2: 107 (1857). Vinden .. fylde alla dess (dvs. skeppets) dukar. Det nalkades med däglig fart. Rydberg Rom. d. 180 (1874, 1882). GHT 1896, nr 176 B, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content