DELEGAT del1ega4t l. de1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. delegat, eng. delegate, af lat. delegatus, p. pf. af delegare (se DELEGERA)]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. mlat.] (föga br.) delegerad (se d. o. b), ombud, representant; jfr LEGAT; person som på grund af öfverlåtelse förvaltar en (annan person tillkommande) myndighet (jfr DELEGERA 2 a). Conv.-lex. 1: 450 (1821). Konungen ägde (enl. landskapslagarna) .. rättighet, att .. öfverlåta .. utöfningen deraf (näml. af domsmakten) åt andra män, och desse Konungens delegater .. sades då innehafva ”Konungsdom”. Nordström Samh. 2: 538 (1840). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878). NF (1879). — jfr SUB-DELEGAT. — särsk. (förr) ståthållare l. befallningshafvande i ett visst slags provins inom Kyrkostaten (se DELEGATION 1 c); jfr LEGAT. G. Dalin (1871). NF 3: 1032 (1879).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. nylat. Bet. utgår från en bet. hos verbet, närstående den hos DELEGERA 2 b, men med person- i stället för sakobj.] (i sht i juridiskt-vetenskaplig stil) person på hvilken en gäldenär (l. fordringsägare) öfverflyttar sin egen skuld (resp. fordran); jfr DELEGERA 2 b. Conv.-lex. 1: 450 (1821). Andersson Frem. ord (1845, 1857). G. Dalin (1871).
