publicerad: 1916
DISCIPEL disip4el, äfv. diʃip4el, ngn gg -i4pel (disci´pel .. l(äs) pp Weste, disi´pl Dalin; jfr skrifningarna diciplen Schroderus Comenius 725 (1639), diskiplarnes J. Vising Minnestal i Gbgs VS 1900—03, s. 42), m.||ig.; best. -peln (SP 1779, s. 894, osv.), ngn gg -plen (Schroderus Comenius 725 (1639)), stundom (i sht i Götal.) -pelen (jfr discipulen Förspr. t. Upp. (NT 1526)); pl. -plar (Thyselius Handl. lärov. 2: 25 (i handl. fr. 1612) osv.) ((†) -pler G. I:s reg. 2: 192 (1525), Schroderus Osiander 1: 86, 232 (1635), Rudbeck Bref 2, 3 (1662; i denna källa dock vanl. -ar) m. fl.).
Ordformer
(discipul G. I:s reg. 1: 232 (1524: discipuler, pl.), Glossa t. Luk. 14: 33 (NT 1526), Växiö domk. akt. 1657, nr 342 (: discipuler, pl.), m. fl. — Anm. I ä. tid användes ordet i sv. äfv. i rent lat. form med lat. böjning, t. ex. Discipuli (nom. pl.) Annerstedt UUHist. Bih. 1: 111, 112 (i handl. fr. 1613), Discipulos (ack. pl.) Leinberg Skolv. 4: 172 (1665))
Etymologi
[jfr d. discipel, (ä.) t. diszipel, holl. discipel, eng. o. fr. disciple; af lat. discipulus, lärjunge, elev, hvilket alltsedan antiken ansetts vara en afledning af discere, lära sig, till hvilket ord det i alla händelser af romersk språkkänsla anknutits. De formella svårigheter som resa sig mot denna uppfattning hafva gjort att man i senare tid med ringa sannolikhet sökt tyda ordet ur ett rent hypotetiskt *discipere (af dis-, itu, isär, åtskils, o. capere, gripa, taga), som menas hafva betydt: med förståndet tillägna sig; jfr Walde Lat. etym. wb. (1906). — Jfr DISCIPLIN]
1) om person som åtnjuter undervisning l. handledning af ngn.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl., eng., fr. o. det kyrkliga latinet] (†) om ngn af Jesu l. hans apostlars lärjungar. Then discipulen som Jesus elskadhe. Förspr. t. Upp. (NT 1526). The helighe Apostlar och theres Discipler. Carl IX Cat. Ff 2 a (1604). (Paulus sände) sin Discipel Timotheum, at förfara huru thet war. Botvidi 24 likpr. M 2 b (1624, 1628). — i öfverförd anv. om kristen, betraktad ss. en ’Jesu lärjunge'. Ther hörer mykit til ath wara hans discipul och en rätt cristen. Glossa t. Luk. 14: 33 (NT 1526).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., eng., fr. o. lat.] om skolgosse (l. skolflicka) l. (numera väl oftast) om yngling (l. flicka) som åtnjuter privat undervisning; i sht förr stundom äfv. allmännare om person som åtnjuter l. åtnjutit undervisning l. handledning af ngn, som går l. gått i lära hos ngn. Leinberg Skolv. 3: 20 (1603; i pl. om skolgossar). Messenius med sina disciplar vele ingen lydna bevysa prorectori eller consistorio. Annerstedt UUHist. Bih. 1: 110 (i handl. fr. 1613). Italienska Språåkmästarens (vid Uppsala univ.) Disciplar. Rudbeck Bref 43 (1666). (Jesuiterna) achta .. sigh .. wäl ther före, at the icke giöra sine Disciplar alt för klooka, hwilka the icke vthi sin orden taga. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 443 (1680). Till Disciplarnes upväckelse tilllåtes hvar Præceptor uti sin Class, att flytia de flitigare öfver de försumligare. Skolordn. 1724, 2: 5. (Målaren) Lorenz Bolander .. är en Discipel utaf .. Pasch. PT 1758, nr 99, s. 3. Den 31 Martii afreste min privata discipel unge Arfvid Cedervald til Kongl. Academien i Åbo med mitt testimonium. H. Forsius (1761) i Bidr. t. Hfors hist. 2: 13. Du min discipel var, och blef min lärarinna. Franzén Skald. 4: 51 (1802, 1832). Stallmästaren (vid Uppsala universitet) är berömd för sin konst, och Disciplar fattas honom icke. Stiernstolpe Arndt 1: 52 (1807, 1813). Vid hvarje ny läsning mötte mig alltid min discipel med det inkast: så sade och så lärde icke min förra informator. C. F. Dahlgren 4: 73 (1830). Skolan har många disciplar. L. M. Enberg i Försl. t. SAOB (1850). Både disciplar och informator gjorde heder åt anrättningen. Ödman Ungd.-m. 1: 18 (1862, 1881). På sina många konditioner tillvann han sig i älskvärda och ansedda familjer såväl diskiplarnes som husbondefolkens hjärtan. J. Vising Minnestal i Gbgs VS 1900—03, s. 42. — i öfverförd anv. (jfr c), skämts. Huru det gick till att lära en dylik discipel (som en uppstudsig fånge) skicka sig inför Rätta, skulle väggarna i .. (poliskammareṇs) källarvåning, om de haft öron och tungor, närmare kunnat upplysa. Blanche Våln. 45 (1847). — (†) Tapperheet är thär vthi (dvs. det hvari) iag (Mars) mijne Discipler / Öfwar, och hurtig gör. Stiernhielm Lycks. 1 (1650). En så snabb (dvs. rask) discipel i botanicis, som hr Linnæus är. O. Celsius (1730) hos Fürst Stobæus 78. Vid Disciplars antagande på Apotheken. Ahlberg Farm. hist. 237 (i handl. fr. 1778). (Luther måste) bekänna sig för et barn och discipel uti catechismi lära. Mennander (1780) i Sv. synodalakter 1: 555 (Luther: schüler).
c) (†) om person hvars personliga förhållande till en annan jämföres med en lärjunges till sin lärare: anhängare, ’gosse'; i pl.: anhang, följe. Biscopen j lincöpingh med szine discipler och tiilhengiare. G. I:s reg. 2: 192 (1525). Denna man hvars heder endast satan / Och hans disciplar se med ilska på. Hagberg Shaksp. 5: 420 (1848; eng. the devil and his disciples). Hvar fanen inte är sjelf, har han små disciplar. Granlund Ordspr. (c. 1880; anfördt fr. Smål.).
2) [jfr motsv. anv. i holl., eng. o. fr., äfvensom lat. nos autem Moysi discipuli sumus (Joh. 9: 28; Vulg.)] (numera föga br.) om person som fått afgörande intryck af l. hyllar l. sluter sig till de läror o. åsikter som en viss person, en viss teologisk l. vetenskaplig osv. skola o. d. förkunnar: efterföljare. At inghen (dvs. inga) Luthers discipuler sculle haffua nogon tilflycht eller beskydd vnder oss. G. I:s reg. 1: 232 (1524). Lät intet the Hedniska wilfarande Scribenterna medh sina Discipler förföra tigh. Muræus Arndt 4: 64 (1648). H:r Arch(iate)rn har flere ifrige Disciplar (i Venedig), än han någonsin kan inbilla sig. C. Alströmer (1762) hos Linné Bref I. 3: 63 (i bref till Linné). Jag (har) ännu icke haft tillfälle läsa något af Carthesii arbeten, utan har jag endast råkat några af hans Disciplar. Leopold (SVS) II. 1: 19 (1775).
Ssg: (1) DISCIPEL-FÖRHÅLLANDE030~0200. Stå i discipelförhållande till någon.
Spoiler title
Spoiler content