DISSOCIERA dis1ωsie4ra l. dis1o- l. dis1å-, l. disω1- l. disωs1- l. disos1-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, DISSOCIATION (se d. o.).
Etymologi
[jfr d. dissociere, holl. dissocieeren, t. dissociieren, eng. dissociate, fr. dissocier, af lat. dissociare, söndra, skilja, upplösa, af dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. sociare, göra delaktig i, upptaga i, förena, dela med, af socius, adj. o. sbst., förbunden, kamrat (jfr SOCIAL, SOCIETET); jfr äfv. ASSOCIERA]
1) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., eng. o. fr.] (föga br.) i allm.: skilja, söndra, sönderdela; upplösa (en förbindelse). Ekbohrn Främ. ord (1868; äfv. i den postuma uppl. 1904). G. Dalin (1871). De (vid Finsenterapi) från ljuskällan — en elektrisk båglampa — utgående strålarna koncentreras och dissocieras genom en enkel, genialisk anordning. 2 NF 16: 893 (1911).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., eng. o. fr.] kem. åstadkomma en dissociation af (ngt). Blomstrand Berlin Oorg. kemi 56 (1870). Om man .. upphettar kalciumkarbonat, sönderfaller denna förening småningom — dissocieras — i kalk och kolsyra, hvilka vid lägre temperatur åter förena sig med hvarandra. Rosenberg Oorg. kemi 52 (1888). De .. dissocierade jonerna transportera elektriciteten. Cassel Elektrokemi 75 (1896). Enligt .. (Arrhenius' dissociations-)teori deltaga elektrolytiskt dissocierade substanser i en kemisk jämvikt med sin dissocierade andel. 2 NF 17: 1203 (1912).
3) psykol. lösa, frånskilja, afkoppla (en viss själslig akt från medvetenhetslifvet i öfrigt). Skrifmediets automatiska prestationer äro dissocierade från dess medvetna jag. Herrlin Minnet 90 (1909).
