DRYCKE dryk3e2, n.; best. -et.
(numera bl. ngn gg arkaiserande).
1) drickande; fylleri; dryckesgille, dryckeslag. Linc. (1640; under symposium). Annan dagh i Jull war (han) i drucke i Torsåss by medh några personer. VDAkt. 23/1 1652. Iag hafver .. D. Rolandrum förmant för otijdigt och öfverflödigt dröcke sig achta. Därs. 1695, nr 1010. jfr: Så fortgick efterdrycket i sin jämna ordning. Högberg Vred. 3: 153 (1906). — jfr SAM-DRYCKE.
2) dryck (se d. o. 1); dricka (se d. o. 2). Dryket, som .. till krigzfolckz behof bryt ähr. BtÅboH I. 4: 161 (1632). Ett bord, fullsatt af mat och drycke. Högberg Vred. 3: 147 (1906).
