[fsv. drukkinskaper (drykkin-, drikkin-), motsv. d. drukkenskab; efter mnt. drunkenschap; till p. pf. af DRICKA, v.]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. mnt.] omåttlighet i förtärandet l. bruket af starka drycker, superi, fylleri. Vara begifven på l. hemfallen åt dryckenskap. Lät oss ärligha wandra så som om daghen, icke vthi fråszning och dryckenskap. Rom. 13: 13(NT 1526). Ther man dryckenskap öffuar. Ordspr. 23: 30(Bib. 1541). Dryckenskap giör armood. Grubb 156(1665). Dryckenskap var .. gammal svensk sed alltifrån äldsta tider. CAnnerstedt i OoB 1894, s. 250.— jfr KAFFE-DRYCKENSKAP.
2) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] (numera bl. ngn gg med arkaistisk anstrykning) drucket tillstånd, rus; särsk. i uttr. i (sin) dryckenskap. GR 7: 282(1531). Girs G1 160(c. 1630). Konungen af Macedonien, Philippus, fälde en gång uti dryckenskap en orättvis dom. Tessin Bref 2: 12(1754). Dalin(1850; angifvet ss. mindre br.). Män, som spydde af dryckenskap. Fröding Stänk 148(1896).
3) (†) förtärande af starka drycker; dryckeslag. I dryckenskap qwädher man om migh. Psalt. 69: 13(Bib. 1541; Luther: in den Zechen). (Malörtsöl) är them .. gott som .. myckit torsta, synnerligen effter Dryckenskap, ty thet läskar them wäl. IErici Colerus 1: 181(c. 1645). Hades thär före mycken dryckenskap. Peringskiöld Hkr. 1: 491(1697; isl. dryckior miklar).
Ssgr (till 1): DRYCKENSKAPS-BEGÄR. Den, som blifvit en slaf under dryckenskapsbegäret. Ahnfelt Et. II. 1: 69(1904). —
-DJÄFVUL(EN). [jfr DJÄFVUL 2 b] Lind(1749; under sauff-teuffel). —
