SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DRYCK dryk4, r. l. m.; pl. -er32 (Luk. 1: 15 (NT 1526) osv.) ((†) -ar Rudbeckius KonReg. 251 (1615), Dalin Arg. 2: nr 35, s. 2 (1734), Törngrenska målet 305 (1802))
Etymologi
[fsv. drykker, motsv. isl. drykkr, t. trunk, feng. drync; afljudsbildning till DRICKA, v.]
1) hvad som drickes l. är afsedt att drickas; (ofta på särskildt sätt beredt) flytande ämne som användes till kroppens underhåll, törstens släckande l. sinnets upplifvande osv.; med gen.-attribut vanl.: hvad ngn plägar dricka; ofta i förb. mat och dryck. En läskande dryck. Alkoholhaltiga drycker. Brända och destillerade drycker. Starka drycker, dvs. sådana som utmärkas af jämförelsevis hög alkoholhalt, särsk. spirituosa o. heta viner. Wijn och starka drycker wardher han icke drickandes. Luk. 1: 15 (NT 1526). The skole .. ingelunde sälie vårtt embethis folck (dvs. handtverkare) så öffverflödigt ööll eller annen dryck, som the pläge göre. GR 22: 233 (1551). Christus giffuer oss (i nattvarden) .. sin Lekamen .. til spijs, och sin blodh til drycks. LPetri 1Post. b 8 a (1555). Then, som handlar i gross med vin och andra fremmande drycker. HB 4: 1 (Lag 1734). Brännevin eller andre hetsige drycker. VDAkt. 1797, nr 42 (i handl. fr. 1785). Vin är Valfaders dryck. Tegnér (WB) 5: 112 (1825). De drycker, som i vardagslag förekommo, voro vanligt på malt bryggt dricka samt vattenblandad mjölk. Flodström SvFolk 292 (1918). — jfr AFTON-, DVAL-, FEBER-, GLÖMSKE-, GUDA-, HÄLSO-, KÄRLEKS-, LÄSKE-, MALT-, MORGON-, MÅLTIDS-, RUS-, SPRIT-, STYRKE-, SÖMN-DRYCK m. fl.
2) så mycket som drickes på en gång l. i ett drag; äfv. abstraktare. Så mykit som fyra skedhar fulla en mottelig dryck. VarR 44 (1538). Vthdricka vthi en dryck. Linc. (1640; under epoto). En Dryck wijn. Hiärne Suurbr. 62 (1679). (Han) dog af en för kall dryck vatten. Hallström Than. 58 (1900). — jfr VATTEN-, VIN-DRYCK. — (†) i pl. Ett Caffe-Hus, där de under några tappra rökar och dryckar fägnade sig. Dalin Arg. 2: nr 35, s. 2 (1734; uppl. 1754: glas och pipor).
3) i bildl. anv. af 1 o. 2. Min fadher är thet möghlighit, så gonge thenne drycken j från mich. Mat. 26: 39 (NT 1526). (Aposteln Jakob) skulle dricka första drycken aff hans (dvs. Jesus') kalk, och döpas medh hans Doop, thet är, lijdha dödhen. Phrygius HimLif. 11 (1615). Jag .. weet, huru dhen drycken smakar, settia med lijtet barn på knään och hafwa andra dher omkring, när fadren borto är. VDAkt. 1676, nr 176. Ett bad i den blå etern, en dryck ur dess .. klara och rena djup. Rydberg DetSköna 154 (1889).
4) [jfr motsv. anv. i fsv. o. isl.] (†) drickande af starka drycker; dryckenskap, fylleri. Huar som brukas .. dryk slagzmåll oc anned sådant om helge dagha tå skal ther vtöffwer straffas .. effter laghen. GR 6: 306 (1529). Een Part Medici slå sigh til myckin Dryck och Löszachtigheet. IErici Colerus 1: 126 (c. 1645). Hon är begifuin på dryck. ConsEcclAboP 416 (1660). Linné PVetA 1739, s. 30. — särsk. i ordspr. (i ett l. annat fall kanske snarare till 1). Dryck, haar Ondan nyck. Grubb 159 (1665). Dryck är vngdoms fall. Därs. Hwad giör icke Dryck. Dens. 344. Jw mehra dryck, jw större torst. Dens. 408. — jfr AFTON-, ÖL-DRYCK.
Sammansättningar.
Anm. 1:o. Enär ssgr med y i första leden af den nutida språkkänslan, liksom för öfr. helt visst redan sedan långt tillbaka, hänföras till dryck, har det synts lämpligt att här upptaga dem samtliga, ehuru de allra flesta hafva annat (l. åtm. i öfvervägande grad annat) ursprung. (Parallellformer med i återfinnas under DRICKA, v.). Till dryck hör med full säkerhet endast typen A. I typen I (dryckjo-; fsv. drykkio) ingår DRYCKJA, sbst., o. till denna typ torde J (drycko-) anknyta sig. Typerna B (drycke-; fsv. drykke) o. G (dryckje-) utgå väl hufvudsakligen från I; möjl. döljer sig dock här delvis en gammal gen. sg. af dryck [jfr fsv. dryckia peninga]. Typen E (dryckes-), med sidoformen F (dryckis-; fsv. drykkis), ansluter sig sannol. närmast till B, men kan äfv. innehålla DRYCKE. Typen K (drycks-) synes hafva uppkommit gm sammandragning af E.
I några fall (jfr C o. D) har inflytande från DRUCKEN, p. adj., gjort sig gällande (delvis bl. beträffande första stafvelsens vokal); formen dryckensmål (D) är påverkad af DRYCKENSKAP.
A: DRYCK-DIET. Minst passa bad för dem, som äro satta på ren dryckdiet. Löwegren Hippokr. 1: 77 (1909).
-KÄRL (knappast br.), se E.
-OFFER (föga br.), se E.
-SALU. (†) försäljning af starka drycker. FörarbSvLag 2: 102 (1699).
-VARA (†), se E.
B (†): DRYCKE-BOD. krog, värdshus. Linc. (1640; under sellariolus).
-BOLLE, -BRODER, -BULT, -GLAS, -HO, -HORN, -HUS, -KAR, -KRUS, -KÄRL, -PENNING, -SKÅL, -STUGA, se E.
-STUT. (dryckie- PJGothus Pollio EvLijff T 3 b (1602), Dens. Spangenberg Apg. 228 (1607)) drinkare, fyllbult; jfr DRICKE-STUT. ÄARäfst 126 (1596).
-SYSTER, se E.
C (†): DRUCKEN-STUGA, se E.
D (†): DRUCKENS-MOD, -MÅL, DRYCKENS-MÅL, se E.
E: DRYCKES-BALK. [till BALK 5 a] (skämts.) om regler för drickande vid dryckeslag o. d. Bellman 5: 123 (1767). Därs. 60 (1772).
-BLOT. (föga br.) dryckesoffer, drickoffer. Palmblad Fornk. 1: 443 (1844). Lagerlöf HomOd. 125 (1908).
-BOLLE (-bulle, -bulla). (drycke- LPetri Kyrkost. 69 a (1566)) [jfr isl. drykkjubolli] (förr) ett slags dryckesskål. (Han) läth .. göra aff hans huffwudskåål een dryckesbulla. Petreius Beskr. 2: 11 (1614). UHiärne Vitt. 101 (1665).
-BORD. [jfr isl. drykkjuborð] bord vid hvilket det ”drickes” o. pokuleras. Fernander Theatr. 443 (1695).
-BRODER. (drycke- GR 6: 183 (1529). dryckies- GR 19: 11 (1548)) [fsv. drykkebrodhir] person som gör sällskap i drickande; person som (gärna) dricker. HH XIII. 1: 232 (1566). Under en dålig kappa plägar man finna en god dryckesbroder. Granlund Ordspr. (c. 1880).
-BULT (-bulter, -bolt). (drycke- Linc. (1640), VDAkt. 1682, nr 12. dryckies- JMatthiæ 1: 106 (1658). drycks- (dryckz-) Törnewall B 6 a (1694; i vers), Amman 20 (1756)) [jfr d. druckenbolt, mnt. drunkenbolt, t. trunkenbold] (†) fyllbult, drinkare; jfr DRUCKENBOLT. Han war een stoor Fråssare och Dryckesbolt. Petreius Chrön. 32 (1611).
-BUSS. (†) dryckesbroder. Schroderus Comenius 821 (1639).
-BÄGARE. (drycks- Lagerbring 1Hist. 1: 438 (1769)) Lanærus Försök 14 (1788).
-BÄNK. [efter ÖLBÄNK] (ngn gg arkaiserande) bänk hvarpå man sitter vid dryckeslag, gästabudsbänk. När Hilmer satt i dryckesbänk. Dalin Arg. 2: 211 (1734, 1754). Ling Styrbj. 63 (1824).
-GILLE.
1) (föga br.) = -LAG 1. Dalin (1850).
2) = -LAG 2. Hålla, fira dryckesgille. Nordström Samh. 1: 272 (1839).
-GLAS. (drycke- (drijcke-) VarR 26 (1538), OxBr. 11: 716 (1637). drycks- Serenius (1734; under drinking)) GR 25: 55 (1555). Ett slätt Dryckes glas, af them, som är lijke wijda vp och neder. Stiernhielm Arch. M 1 a (1644). Remmaren .. är den viktigaste representanten för de gammaltyska dryckesglasen. Adler Meyer 380 (1894).
-GOD. (föga br.) som förmår dricka mycket utan att blifva öfverlastad, som ”tål” mycket; äfv.: som gärna dricker o. deltager i dryckeslag. Dalin (1850). Afzelius Sag. VIII. 2: 250 (1857; om Johan Banér).
-GÄNGE. (föga br.) sällskap som dricker tillsammans; dryckeslag. Hvar och en i dryckesgänget. Carlstedt Her. 1: 273 (1832). Jag var med på kalaser, dryckesgängen. CFDahlgren 1: XXII (1842).
-HJÄLTE. jfr -KÄMPE. Atterbom Siare VI. 1: 71 (1852).
-HO. (drycke- 1Mos. 30: 38 (Bib. 1541)) (mindre br.) dricksho. TT 1897, Allm. s. 321.
-HORN. (drycke- PJAngermannus ATrolle 59 (1620). dry(c)ks- Schultze Ordb. 1945 (c. 1755), Adlerbeth Ov. 311 (1818; i vers)) [fsv. drykkehorn; jfr isl. drykkjar-, drykkjuhorn] (i sht fordom brukadt) af djurhorn (vanl. oxhorn) förfärdigadt dryckeskärl; äfv. om hornformigt dryckeskärl af annat material. Verelius 244 (1681).
-HUS. (drycke- LPetri 4Post. 56 b (1555), Linc. (1640; under taberna). dryckies- JMatthiæ 1: 198 (1658). dryckio- Jer. 16: 8 (Bib. 1541)) hus särskildt afsedt för dryckeslag o. gästabud; förr särsk.: krog, värdshus. (Indianerna anvisa) en plats åt .. (Nordenskiöld) och hans följe i det rymliga dryckeshuset. Hedin Pol 2: 426 (1911).
-KANNA. Hedberg Bröll. 51 (1865).
-KAPELL. (förr) Ett slags ställning för bägare, som kallades ”dryckeskapell”. Laurin Skämtb. 61 (1908; om förh. under 1600-talet).
-KAPPE. (†) dryckesbägare. Linc. (1640; under cyathus).
-KAR. (drycke- Mat. 23: 25 (NT 1526), Swedberg SabbRo 650 (1692, 1710). drycks- Johansson HomOd. 2: 396 (1844; i vers)) [fsv. drykkio-, drykkekar; jfr isl. drykkjarker] (numera bl. ngn gg arkaiserande) dryckeskärl. Schroderus Liv. 581 (1626). Afzelius Sag. 6: 40 (1851).
-KRUS. (drycke- VarR 26 (1538), Linc. (1640; under carchesium)) (numera föga br.) jfr -KANNA.
-KÅSA. (förr) kåsa. VgFmT II. 10: 35 (efter handl. fr. 1582). GOHyltén-Cavallius i 1MinnNordM XII. 2: 3 (1885).
-KÄMPE. [jfr: Wee them som Hieltar äro til at dricka wijn, och kempar til at dricka. Jes. 5: 22 (Bib. 1541)] person som förmår o. tycker om att förtära starka drycker i stora mängder (o. som i detta afs. kan täfla med andra). LPetri Dryck. A 7 b (1557).
-KÄRL (-käril(le)). (dryck- KATavaststjerna (1881) hos Söderhjelm Tavaststj. 42 (i vers). drycke- NBenedicti KSoop A 4 a (1624), Dijkman AntEccl. 83 (1703). drycks- Spegel 233 (1712), Atterbom 1: 116 (1824)) Dryckes- och maatkäril. Murenius AV 364 (1657). Under hela 1600-talet och 1700-talets första årtionden förekommo ej några dryckeskärl å de till festmåltid dukade borden. Fatab. 1910, s. 163.
-LAG, n. (drycko- VRP. drycks- (Elgström o.) Ingelgren 334 (1811; i vers), Schlyter Ordb. (1877; under öldrykker)) Öldrykkia .. Symposium, Dryckes-lag. Verelius 190 (1681).
1) (numera föga br.) sällskap som förlustar sig med drickande. VRP 1696, s. 216. Rydberg Sägn. 54 (1874). I en af dessa vinstugor sutto .. tvenne dryckeslag. Anholm Gog 233 (1895).
2) samkväm där förtärande af starka drycker är hufvudsaken. Stojande dryckeslag, som sluta sig med armdustar och blodviten. Leopold 3: 136 (1798, 1816).
-MOD. (druckens- VDArk. 1667, nr 293) (numera knappast br.) af ruset upphetsadt sinnelag. De olyckor som af hans våldsamma dryckes-mod ögonskenligen voro att befara. Calonius 4: 331 (1797).
-MÅL. (drycke- ÄARäfst. dryckis- SUFinlH 5: 133 (1616). drychio- EkenäsDomb. 1: 246 (1654). drycks- Botvidi 3pred. 9 (1621, 1627), Botin. dryckens- VDP 1615, s. 512, VDAkt. 1703, nr 1. druckens- VRP 1629, s. 315. druckes- Ångerm. domb. 16/6 1632, VDAkt. 1676, nr 225. druckz- ConsEcclAboP 77 (1657)) [jfr isl. drykkjumál, tid då man dricker] (†; så redan angifvet af Dalin (1850))
1) drickande; fylleri; dryckenskap; äfv.: dryckeslag. (Jag är) Een wijsa j theras dryckesmål. Ps. 1572, s. 33 b. Hocken som .. tager arbete före (om söndagen), dryckesmåål, dubbel eller annat slöserij. Lagförsl. 104 (c. 1609). I dessa Gilden voro .. åtskilliga Stadgar antagne, som icke mindre befordrade drycksmål, än ordning därutinnan. Botin Utk. 656 (1764). I dryckesmål, (fr.) en fait de compotation, quand il s'agit de boire. Weste (1807).
2) berusadt tillstånd, ”fylla”; i förb. i (sitt) dryckesmål. RA 2: 177 (1567). Han slogh henne .. i sitt dryckemåll. ÄARäfst 13 (1596). Lallerstedt Dygdel. 86 (1746).
-OFFER. (dryck- Spegel) libation.
1) drickoffer. Spegel 328 (1712). Flodström SvFolk 430 (1918).
2) bildl.: förtärande af starka drycker. Sällskapsglädjen i norden kräfver alltid dryckesoffer. Lundin o. Strindberg GSthm 51 (1880).
-PENNING. (drycke- VDAkt. 1677, nr 111. dryckis- OPetri Lagkomm. 15 (c. 1540), Asteropherus 42 (1609). dryckies- Ahlquist Öl. 1: 176 (cit. fr. 1623). drycks- (dryckz-) SthmStadsord. 1: 4 (1646; efter ä. handl.), 2Saml. 13: 78 (i handl. fr. c. 1690)) [fsv. drykkia-, dröckespäningar]
1) (numera bl. tillf.) om penningar att dricka för l. att använda till dryck; jfr DRICKSPENNING 1. OPetri Lagkomm. 15 (c. 1540).
2) (†) drickspenning (se d. o. 2). VRP 1718, s. 388.
-RÖRD. (uppkommet i Finl. o. där fullt br., i Sv. mindre br.) rörd af starka drycker; berusad, onykter. ASScF II. 1: 387 (1843). I dryckesrördt tillstånd. FFS 1886, nr 23, s. 77. Den, som är dryckesrörd. GCederschiöld i NordT 1896, s. 634. SD(L) 1905, nr 35, s. 2.
-SED.
1) sed l. bruk vid drickande. Tholander i Iduna 5: 65 (1814). Under medeltiden härmades (i Sv.) både jutska och tyska mat- och dryckesseder. 2NF 19: 205 (1913).
2) i sg. best.: seden l. vanan att förtära alkoholhaltiga drycker. Dryckesseden har trängts ganska mycket tillbaka såväl i hemmen som ute. GHT 1897, nr 274, s. 3.
-SKÅL. (drycke- BtÅboH I. 13: 316 (1638), Linc. (1640; under crater)) skål att dricka ur. Florinus Voc. 56 (1695).
-SLUKER. (†) person som omåttligt häfver i sig starka drycker. Wår Herre Christus .. war ingen skändagäster, dryckessluker eller lekertandter. PErici Musæus 2: 276 b (1582).
-STUGA (-stufva). (drycke- LPetri 2Post. 257 b (1555), Dalin Hist. 1: 335 (1747). dryckie- Reenhielm OTryggv. 203 (1691). drucken- OxBr. 11: 7 (1612)) [fsv. drökkestuffwa; jfr isl. drykkjustofa] (numera bl. mer l. mindre arkaiserande) för dryckesgillen särskildt afsedd stuga (t. ex. hos de gamla isländarna); krog; kroglokal; förr stundom öfvergående i bet.: dryckesgille. Vthi Colaatz, samqwem och dryckestughor, skal tu tin nästa icke förtala. Bullernæsius Lögn. 201 (1619). Krogar .. och allmänne dryckesstugor. EEmporagrius (c. 1655) i KoF II. 2: 219. Dryckesstugorna (från äldre dagar) äro förvandlade till fina matsalar. Sthm 3: 256 (1897). Rudin OrdUngd. 3: 76 (1903).
-STÄMMA. [fsv. drykke stempna] (numera bl. arkaiserande l. ngn gg skämts.) sammankomst för att dricka; dryckesgille. Cnattingius SnE. 79 (1819). Glada dryckesstämmor vankades i deras (dvs. grefvarna Douglas' o. Liljes) gästfria riddarsalar. Warburg Snoilsky 266 (1905). Mot natten bänkade man sig i trädgården till dryckesstämma. Strindberg NSvÖ 2: 105 (1906).
-SYSTER. (dryck- Hamb. drycke- (drykke-) GlTer. 6 (c. 1550), Linc. (1640; under compotrix)) (†) jfr -BRODER. DryckesSystrar som sittia til drycks medh Männerne, dricka halft heller heelt rws. Leuchowius Zader 454 (1620). Hamb. (1700).
-TÄFLAN.
-TÄFLING. Dryckestäflingarna hos den tappre krigaren och landshöfdingen (Gabriel Kurck, som dog 1712). 1MinnNordM XII. 2: 5 (1885). Rydberg Gudas. 45 (1887).
-VANA. vana att (i umgängeslifvet) förtära alkoholhaltiga drycker; jfr -SED. Dryckesvanorna i umgängeslifvet äro så mycket svårare att utrota, som de hänga nära tillsammans med sådana företräden som gästfrihet, frikostighet och förfinadt skick. NF 14: 70 (1890).
-VARA. (dryck- Möller (1745; under accise). drycks- Blanche Våln. 104 (1847)) dryck, särsk. alkoholhaltig sådan; vanl. i. pl. Landell Bligh 206 (1795). Lifvad af goda dryckesvaror stod glädjen snart högt i tak. DeGeer Minnen 1: 262 (1892).
-VATTEN. (†) dricksvatten. IErici Colerus 2: 170 (c. 1645).
-VISA. (drycks- Atterbom Siare 5: 4 (1849)) visa afsedd att sjungas vid dryckeslag. Dalin Hist. 1: 573 (1747). Valerii dryckesvisor. Wirsén i 3SAH 11: 290 (1896).
F (†): DRYCKIS-MÅL, -PENNING, se E.
G (†): DRYCKJE-STUT, se B.
-STUGA, se E.
H (†): DRYCKJES-BRODER, -BULT, -HUS, -PENNING, se E.
I (†): DRYCKJO-HUS, -MÅL, se E.
J (†): DRYCKO-LAG, -STUGA, se E.
K (numera knappast annat än i poesi af metriska skäl): DRYCKS-BULT, -BÄGARE, -GLAS, -HORN, -KALAS, -KAMRAT, -KAR, -KÄRL, -LAG, -MÅL, -PENNING, se E.
-PERSEDEL. (†) dryckesvara. Maat- och Dryckz Pertzeler. FörordnSthmStyr. 1672, § 5.
-SÅNG, -VARA, -VISA, se E.
Spoiler title
Spoiler content