SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DRÖPA, v.1, -te, -t, -t.
Etymologi
[fsv. dröpa, motsv. isl. dreypa, mnt. dröpen, t. träufen; kausativum till DRYPA]
(†) låta (ngt) droppa, drypa (ngt i l. på ngt); bestänka, fläcka (ngt med ngt). At Lazarus motte doppa sit finger j watn och dröpa en dropa på hans tungo. OPetri 2Post. 133 b (1530). The skola ock låta hålla .. (kyrkans kläder) reen, och icke låta dröpa them full med wax, talgh. LPetri KO 48 b (1571). Han dröpes medh egit fett .. (dvs.) Han släpper sielff medlen til sin egen skada. Grubb 310 (1665). Hamb. (1700).
Särskild förb.: DRÖPA IN. (†) drypa in. BOlavi 172 b (1578). Hamb. (1700). — jfr INDRÖPA.
Ssg: DRÖP-RUM. (†) dropprum (mellan hus). Sylvius Mornay 494 (1674).
Spoiler title
Spoiler content