DRÖPPJA dröp3ja2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (Linc.(1640), Hamb.(1700)).
Ordformer
(vanl. skrifvet dröpja. dryppia Linc.(1640; under rumino))
Etymologi
[fsv. drypia, sv. dial. drypja, dröpja; jfr d. drøve (o. tygge drøv). Af germ. ið-rupjan, af part. ið-, åter (jfr EDA, sbst.,IDISSLA), o. rupjan, stöta upp (jfr nor. dial. ropa, stöta upp, isl. rypta, kräkas, samt RAPA)]
(numera bl. ngn gg i starkt bygdemålsfärgad framställning) idissla. Reene Diwr Idisla, dröpia, eller återtugga. PJGothus Luther ScrSent. Q 2 a(1597). Om en ko förlorat ”dröpet” (ej kan dröpja, idisla). Sundblad GBruk 384(1888).
