DUS dɯ4s, sbst.1, n., i bet. 2 m.; best. (ss. n.; föga br.) -et.
Etymologi
[fsv. dus, m., susande fart, larm, stoj; jfr sv. dial. dus, n., dån, susning, (ä.) d. dus, rumlande, svirande; sbst. till DUSA]
2) [fsv. i fullan dus] (†) i uttr. i l. med fullan dus, med susande fart, med full fart; af alla krafter. Burman ridher af stadhen ut, / Han ridher i fullan dus. SvForns. 1: 76. Medh hast och så medh fullan dus / Thå fick han in Lyckeby hus. Hund E14 99 (1605). Här gråtes i fullan dus. Ekeblad Bref 2: 29 (1657). Stiernshölld frijar i fullanduhs till Margreta Perssdotter Baner. HSH 28: 354 (1661). Kolmodin QvSp. 2: 252 (1750). jfr: Sofwit har jag fullan duus / Intill stora dager liuus. Moræus Schonæus 440 (c. 1685).
3) oordentligt lefnadssätt, rummel, utsväfningar; numera nästan bl. i uttr. (lefva) i sus och dus. Hålla suus och duus. Linc. (1640; under congræcor). (Han) Gånger i rus oc dus bland fucktige Bröder oc Systrar. BrölBesv. 345 (c. 1670). Här prålade en riker / I vällust, dus och prackt. Österling Lärosp. 124 (1724). Så länge jag sitter på krogen i suset och duset, då vet jag nästan om ingenting. Jolin Löjen 100 (1862). Sus och dus kör mången från hus. LbFolksk. 75 (1868).
