DUSA dɯ3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr DUS, sbst.1
Etymologi
[sv. dial. dusa, sofva lätt, slumra, motsv. d. duse, svira, nor. dial. dusa, stillna, äfv.: svira, isl. dúsa, hålla sig lugn, mht. tusen, larma, susa, t. dusen, slumra, hålla sig stilla, äfv.: svira; jfr äfv. nor. dial. dysa, tumla, stoja. Ordet står i afljudsförh. till DÅSAo. är besläktadt med nt. dusel, yrsel, rus, mnt. dwas, dåraktig, holl. dwaas, dåre, narr (jfr DVAS), samt DUNST.Samtliga former härledas af en germ. rot dwes, dus, med grundbet. ’rök', ’ryka', hvaraf utvecklats bet. ’vara omtöcknad', ur hvilken de öfriga bet. utvecklats; jfr vidare DUSK, DUST]
1) (numera föga br.) sofva lätt, slumra; äfv.: dåsa. Hof DialVg. 107(1772). Hvila, dusa, prata o. s. v. LfF 1839, s. 387. Jag fåfängt sökt att somna. / Jag endast dusat lätt. Wennerberg 3: 109(1883). Hon är så trött, att hon bara ville ligga och dusa. Öberg Son. 5(1905).
2) (†) långsamt vagga, gunga, vaja. Thyr fölgde med ögonen efter detta Segel der det dusade ibland vågorne. Mörk Ad. 1: 14(1742). (Rågens) behageliga dusande motsols. VetAH 1804, s. 60.
3) (†) i p. pr. ss. adj.: hes, gnisslande. Linc.(1640; under raucus). Dristar jag mig .. be, / Få med dusand' klang frambära, / Hvad til Major Sinclairs ära / Himlen mig har låtit se. Odel Sincl. Föret.(1739).
4) (numera bl. ngn gg tillf.) i förb. susa och dusa, lefva i sus och dus, svira. (Inderna) susade och dusade .. medh maat och drick i twå dagar och twå nätter. Sylvius Curtius 610(1682). Swedberg SabbRo 899(1702, 1712). Ett susande och dusande .. som öfvergått allt hvad jag förr pröfvat i denna väg. Runeberg ESkr. 2: 322(1851).
SAOB
