publicerad: 1964
SAMFUND sam3~fun2d, förr äv. SAMMANFUND, n. (Rudbeckius Luther Cat. 160 (1667) osv.) ((†) r. l. m. Verelius Gothr. 10 (1664), Björner Alf 8 (1737)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. =.
Ordformer
(sam- 1526 osv. samm- 1746. samman- 1722, 1725 (i vers). -fund 1529 osv. -fundt 1526)
Etymologi
[fsv. samfunder, m., samfund, f.; jfr fd. samfund, samfynd (d. samfund, best. -et, ä. d. äv. -en), fvn. samfundr, m.; av SAM- resp. SAMMAN o. ett med FUND, sbst.1, identiskt vbalsbst. till FINNA]
1) (†) om förhållandet att människor komma tillsammans l. äro tillsammans (för att fira en fest o. d.); äv. konkretare, om (festlig) sammankomst l. samkväm; särsk. (stundom närmande sig 4) om de saligen avlidnas samvaro (med varandra, Gud o. Kristus); jfr SAM- 1 a, b. Alle Ny-full- och fierdingz Månader .. äro någre besynnerlige förnähme Fäster förordnade, som med stoort samfund, Högtijdeligen warda begångne och fijrade. Schouten Siam 37 (1675). Den döde ähr borttagen hän vthi lustiga Saaler, / .. Til Elysers Lundh, til frögd vthi saligheetz haller, / Dher han frögdas måndh, vthi lust vthi herlige samfund. Dahlstierna (SVS) 2 (1679). (I himmelen) skolen I synligen hafwa mig (dvs. Jesus) när eder, och ewinnerliga frögda eder uti et ewigt samfund och sällskap med mig och minom Fader. Borg Luther 1: 451 (1753; t. orig.: gemeinschafft). Sam-fund, (dvs.) Sammankomst af vänner, Samqwäm. Schultze Ordb. 1138 (c. 1755).
2) (†) samlag; jfr SAM- 1 a, b. Verelius Gothr. 10 (1664). jfr: Samfund .. betydde fordom Adulterium. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 1, s. 4.
3) om mer l. mindre fast organiserad grupp av personer (l. personligt tänkta väsen), som uppfattas ss. en av gemensam tro l. gemensamma rättsförhållanden l. sedvanor l. moralbegrepp l. strävanden o. d. kännetecknad enhet: förbund l. förening l. sammanslutning l. samhälle o. d.; äv. om sammanslutning av stater; i sht förr äv. allmännare, om oorganiserad (l. mer l. mindre tillfällig) grupp av personer: hop l. flock l. skara l. krets o. d.; jfr SAM- 2. (Vid skriftermål skall det tillgå) antingen så at een och een ifrån hwarandra syndrat sig skrifftar, eller monge tillijka i samfundh. KOF II. 2: 393 (c. 1655). Den barndoms tid, de sanna gyllne dagar, / Då hvarje tjäll ett Samfund inneslöt, / Lycksaligt styrdt af faderliga lagar. Leopold 2: 139 (1801, 1815). Om du wore än midt uti ett samfund af de aldra wärsta djefwulens barn, så skall du likwäl blifwa omwänd. Schartau UtkPred. 59 (1824). O gudars samfund, dessa murar ej förråd. Alexanderson Sept. 17 (1868; gr. orig.: ξυντέλεια). Den de mänskliga rättigheternas demokrati, med likställdhet för folken oberoende av ras och historia, .. som måste bli ramen för framtidens internationella samfund. DHammarskjöld i 3SAH LXVI. 2: 190 (1957). — jfr ANDE-, BRÖDRA-, FOLKS-, LÄRDOMS-, MÄNNISKO-SAMFUND m. fl. — särsk.
a) teol. om den av alla kristna bildade kyrkan (se KYRKA 3) l. församlingen; stundom svårt att skilja från 4. Affällingar .. stängia .. (biskoparna) vth ifrån then Christeligha Kyrkiones Samfund eller gemenskap. Schroderus Comenius 640 (1639); jfr 4. Rudbeckius Luther Cat. 154 (1667). I en tid, då hela den civiliserade werlden wäl bildar ett yttre kristet samfund men alltmer aflägsnar sig från att wara någon werklig kristenhet. Rudin 1Evigh. 1: 6 (1869, 1878). De troendes samfund. Östergren (1937). — särsk. [jfr kyrkolat. communio sanctorum, nylat. congregatio sanctorum] i uttr. de heligas, förr äv. heliga manna l. (de) heliga människors samfund; jfr GEMENSKAP 4 b (med anm.), HELIG 2 e β, HELGA-MANNA-SAMFUND. Iach troor ath een christelighen kyrkia är til, huilken kyrkia icke annat är, än heligha menniskiors samfundt eller delactugheet och samqwendt. OPetri 1: 41 (1526). Dens. Hb. B 2 a (1529: helga manna samfund). Jagh troor på then helgha Anda. Ena helga almenneliga kyrkio the heligas samfund. Cat. 1567, s. A 3 b. The helgha menniskiors samfund. Därs. B 3 a. Hb. 1942, s. 19.
b) [jfr a] om enskild kyrka (se d. o. 4) l. församling l. sekt l. religiös sammanslutning. Wallquist EcclSaml. 1—4: 374 (1790). Fädernas kyrka i Sveriges land, / kärast bland samfund på jorden! Eklund KyrkosångTid. 124 (1909); jfr Ps. 1937, 169: 1. Bolander HerrKr. 56 (1946). — jfr ADVENTIST-, BAPTIST-, KYRKO-, MENNONIT-, METODIST-, MODER-, MORMON-, MUNK-, ORDENS-, RELIGIONS-, TROS-SAMFUND m. fl.
c) om den sociala enhet som består av alla medborgare i en stat l. stad o. d.: samhälle l. stat; i sg. best. äv.: det allmänna; äv. övergående i abstraktare anv.: samhällsordning (se d. o. 1) o. d. Den Borgerlige samfundens Päst. Kling Spect. Rr 2 a (1735; eng. orig.: society). Som ibland .. (silluppköparna) sådane personer .. sig infunnit, som .. wid .. andra dem egenteligen tilkommande näringar .. kunnat .. göra samfundet större nytta än wid sill-upköperiet; ty skola (osv.). PH 10: 365 (1774). Staden och dess innevånare bildade .. ett eget, särskildt samfund med egen lagskipning och förvaltning. Nordström Samh. 1: 267 (1839). Det moderna samfundets skuggsidor. Sturzen-Becker 1: 115 (1861). Han .. innehade en ställning i samfundet, icke lysande men ganska säker likväl. Tavaststjerna Inföd. 23 (1887). Det politiska samfundet. SErixon hos Flodström SvFolk 400 (1918). — jfr RÄTTS-SAMFUND.
Anm. till 3 c. I denna bet. har samfund i stor utsträckning undanträngts av andra ord l. uttr. (i sht ordet samhälle) o. användes numera företrädesvis dels med förtydligande bestämning (t. ex. det politiska samfundet), dels med mer l. mindre vitter prägel, dels ss. förled i ssgr (varvid ssgrna med samfund ss. förled numera i regel ha en mera vitter prägel än de likbetydande ssgrna med samhälle ss. förled).
d) förening (se d. o. 7 c), sällskap; i sht om förening med ideella l. vetenskapliga l. konstnärliga syften. Samfundet de nio, se NIO I c β. Samfundet för hembygdsvård, bildat 1916. (T.) Gesellschaft .. (lat.) societas, collegium, comitatus, (sv.) sälskap, samfund. Dähnert 92 (1746); jfr c, e. PH 3: 2392 (1747; om underhållskassa). Ett .. litterärt samfund, först kalladt ”Musis amici”, sednare ”Aurora-förbundet”. Sturzen-Becker 1: 6 (1845, 1861). Från utgörande af inkomstbevillning frikallas .. kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund. SFS 1906, nr 50, s. 1. SagSed 1932—34, s. 11. — jfr ADVOKAT-, FYSIKER-, KEMIST-, KONSTNÄRS-, MODER-, NATIONS-, ORDENS-, REVISORS-, REVOLUTIONS-, VITTERHETS-, VÄLGÖRENHETS-SAMFUND m. fl. — särsk. (†) i uttr. studerande samfund, liktydigt med: nation (se d. o. 2). (Höijer) inskrefs såsom ledamot av Westmanlands och Dala studerande samfund. Phosph. 1813, s. 313.
e) (numera bl. tillf.) om lagstiftande l. beslutande församling l. grupp av kolleger o. d. Et så klokt och uplyst Samfund, som Högwördiga DomCapitlet lärer wäl sielft se och finna, at (osv.). VDAkt. 1798, nr 1. Kolmodin Liv. 2: 66 (1832; om den romerska senaten). Felade en Biskop i lära eller lefverne, så rörde sig, tillrättavisande, varnande, straffande, hela samfundet af medbiskoparna. Strinnholm Hist. 3: 412 (1848).
f) (numera bl. tillf.) i uttr. de lärdas samfund, om de lärda l. vetenskapsmännen o. d. (inom ett visst område), den lärda världen; jfr REPUBLIK 5 a. Weste (1807). IllSvOrdb. (1958).
g) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. Gullholmen, allra äldst inom fiskelägenas samfund. Lundström Sjöfr. 114 (1929). — jfr CELL-, MESOFYT-, VÄXT-SAMFUND m. fl. — särsk. (†) i fråga om djur: samhälle; jfr REPUBLIK 5 b. Bin, bäfrar lefva i samfund. Weste FörslSAOB (c. 1815). Holmström Ström NatLb. 1: 80 (1851).
4) gemenskap l. samverkan (med ngn) o. d.; särsk. om de kristnas gemenskap med varandra l. med Gud l. med Kristus (jfr 1, 3 a); numera bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till 3; jfr SAM- 2, 4. (Människorna) skola lefwa i samfund med hwarannan. Nordenflycht QT 1746—47, Föret. s. 2. Den, som .. icke står i samfund med Christo. Nohrborg 741 (c. 1765). Jag kom i samfund med alla trogna. Schartau Und. 28 (1799). Utstötta ur människors samfund jämra .. (de värnlösa) sig. Job 24: 12 (Bib. 1917). IllSvOrdb. (1958). — särsk. (†) i uttr. gå l. träda i samfund, sammansluta sig; äv. med anslutning till 3 c: sammansluta sig till ett samhälle, bilda ett samhälle. När människorna gå i samfund, så är det för at säkrare göra hwarannan skada. Posten 1768, s. 201. (Präster behövas icke) innan flere familier trädt i samfund och gemensamt underhålla en offentlig Gudstjenst. Porthan 5: 19 (1788). Gyllenborg Skald. 14 (1798).
Ssgr (i allm. till 3; beträffande brukligheten av de till 3 c anslutna ssgrna jfr anm. till detta moment): SAMFUNDS-ANDE, r. l. m. l. (i bet. 2 o. i denna bet. numera bl.) -ANDA, r. l. f.
1) (numera bl. i skildring av ä. teologi) ande (se d. o. V b, VII) tänkt ss. verksam inom ett (ss. en organism uppfattat) samfund o. ss. ett uttryck för dess andliga liv; särsk. till 3 a, om den helige Ande ss. verksam inom de kristnas samfund (äv. i uttr. den helige samfundsanden). WFlensburg i SvKyrkT 1858, s. 52. Den i den kristna församlingen lefvande, alla dess medlemmar besjälande och enande, helige samfundsanden. 2NF 11: 321 (1909).
2) anda (se ande VIII 1 b) som kännetecknar ett samfund; äv. (o. numera vanl.) om (anda som kännetecknas av) intresse för att gagna ett samfund (särsk. till 3 c: intresse för att gagna det allmänna, samhällsanda). Om .. (rangen) sätter dygd, skicklighet, samfundsanda och duglighet i sådan skymning, att (osv.). AdP 1789, s. 172. (Sv.) Samfundsanda, (eng.) tone in a society. WoH (1904). särsk. (†): anda som kännetecknas av ett trångsint hänsynstagande till den egna gruppen (utan hänsyn till samhället ss. helhet). Samfunds-andan hade så intagit .. (prästerna), at de afmålade dessa omständigheter (dvs. vissa inskränkningar i tidigare förmåner) som et grufweligit Tyranni. Lagerbring 1Hist. 2: 649 (1773). —
-ANGELÄGENHET~10102, äv. ~10200. särsk. till 3 c: samhällsangelägenhet. Oscar II Mem. 1: 209 (1891). —
-ARTAD, p. adj. särsk. (†) till 3 g slutet, om insekt: som lever l. har benägenhet att leva i samhällen. Choræus Bref 213 (1804). —
-BAND, n. band (i oeg. l. bildl. bet.) som sammanhåller ett samfund l. som ett samfund pålägger sina medlemmar; i sht till 3 c. Bergklint Vitt. 227 (1772). Det nödwändiga twång Samfundsbanden medföra. AdP 1789, s. 886. särsk. (†) övergående i bet.: samfund l. förbund o. d.; äv. bildl. (motsv. samfund 3 g), om en av vissa regler sammanhållen enhet. Upptagom med billiga lagar / Dem (dvs. teukrerna) i vårt samfundsband. Adlerbeth Æn. 294 (1804; lat. orig.: fœderis æquas dicamus leges). Spondeen, / Mer senfärdig i ljud, och allvarsammare, njutit / Rätt i en sednare tid, att ibland fördragsamma jamber / Tålas i samfundsband. Adlerbeth HorSkaldek. 13 (1807). —
(3 c) -BELYSARE. (tillf.) författare som i sitt författarskap belyser samhället. Levertin 15: 210 (1900). —
(3 c) -BELÄGENHET. (†) situation l. tillstånd vari samhälle befinner sig, samhällstillstånd. Rosenstein 2: 310 (1789). —
-BILDANDE, p. adj.
2) (föga br.) till 4: som skapar gemenskap. I teatern .. har konstens samfundsbildande makt fått sitt mest koncentrerade uttryck. Ahnfelt Et. II. 2: 107 (1906). —
-BILDNING. bildning av samfund; särsk. dels till 3 b, i fråga om religiöst samfund, dels till 3 c, om samhällsbildning; äv. konkretare: samfund l. samhälle. Järta 1: 194 (1832). Den allmänna mänskliga driften till samfundsbildning. Ribbing HumNaturv. 2 (1898). En under 1500-talet i Polen uppkommen kristen samfundsbildning af unitarisk riktning. 2NF 26: 208 (1917). —
-BRODER, förr äv. -BROR. (numera bl. tillf.) om manlig person i förhållande till andra personer som äro medlemmar av samma samfund; förr särsk. till 3 c, om landsman. Bellman Gell. 17 (1793: Samfunds-Bror). Hvar individu, som til krigstjenst duglig är, tvingas, at då fiendtligt våld annorlunda ej kan afvärjas, personligen låta sig bruka til sit och sine Samfundsbröders försvar. Calonius 3: 5 (1798). —
-BYGGNAD. handlingen att uppbygga ett samfund; äv. konkretare, om resultatet; särsk.
-DANARE. (i sht i vitter stil) person som grundar l. bidrager till att utforma ett samfund; särsk. till 3 c, om person som bidrager till att utforma ett samhälle, samhällsbyggare. Wallin Vitt. 2: 159 (1837). —
-DANING. (numera bl. tillf.) handlingen att grunda l. bidra till utformandet av ett samfund; särsk. (†) till 3 c, konkretare: samhällsordning (se d. o. 1). AGSilverstolpe i 2SAH 2: 300 (1802). —
(3 c) -DISKUTERANDE, n. (numera bl. tillf.) diskuterande av samhällsfrågor. Levertin Konfl. 97 (1885). —
(3 c) -DJUR. [jfr lat. sociale animal; efter gr. πολιτικὸν ζῷον] (numera knappast br.) (om människan ss.) samhällsvarelse. Törneros Bref 2: 29 (1824). Hahnsson 808 (1899). —
(3 c) -DRAMA. (tillf.) drama som avser att skildra samhällslivet. Homén HforsTeatr. 3: 179 (1919). —
-DRIFT. (numera bl. tillf.) om den mänskliga driften att sluta sig samman (i samfund l. samhällen o. d.). Hartman Naturk. 302 (1836). —
(3 c) -DYGD. (i vitter stil, numera bl. tillf.) dygd som gagnar samhället, samhällelig l. medborgerlig dygd l. förtjänst. PH 12: 247 (1781). —
-EKONOMI. särsk. (†) till 3 c: nationalekonomi. System af samfundsekonomins läror. Liljenstrand (1860; boktitel). —
(3 c) -ENHET~02, äv. ~20. (numera föga br.) samhällelig enhet (se d. o. II 5). JGRichert (1816) hos Warburg Richert 1: 78. Bolin Statsl. 2: 56 (1871). —
-FORM; pl. -er. form vari ett samfund l. samhälle uppträder, form som är kännetecknande för ett samfund l. ett samhälle; särsk. till 3 c. EGBring (1857) i PrestP 1856—58, 7: 280. —
-FRED. (numera bl. tillf.) särsk. till 3 c, om fred inom ett samhälle, samhällelig fred. Oscar II Mem. 1: 37 (1874). —
-FRIHET~02, äv. ~20. (numera bl. tillf.) särsk. till 3 c: samhällelig frihet. Rydberg Varia 79 (1890, 1894). —
-FÖRDOM~02, äv. ~20. (numera bl. tillf.) särsk. till 3 c: samhällelig fördom, social fördom. NordT 1886, s. 59. —
(3 c) -FÖRDRAG. [jfr fr. contrat social] (†) mellan medborgarna i ett samhälle ingånget fördrag som enligt äldre statsvetenskapliga teorier låg till grund för samhällets uppkomst, samhällsfördrag; äv. i uttr. borgerligt samfundsfördrag. Boëthius Naturr. 124 (1799). Bolin Statsl. 2: 187 (1871). —
-FÖRENING. (†) förbund l. sammanslutning. Boëthius Naturr. 86 (1799). De samfundsföreningar, hvilka den naturliga kärleken bildar emellan medlemmarne af samma familj eller af samma folk. Flensburg KyrklT 182 (1874). särsk. till 3 c: samhälle l. samhällsordning l. dyl. I en samfundsförening, grundad på jämnlikhet. Kolmodin Liv. 1: 46 (1831; lat. orig.: in societate æqua). Den allmänna samfundsföreningen .. (fick hos germanerna) karakteren af ett under Konungens skydd stående stort fridsförbund. Strinnholm Hist. 3: 321 (1848). —
(3 c) -FÖRFATTNING. (†) samhällsordning (se d. o. 1). LBÄ 39—41: 98 (1800). Strinnholm Hist. 4: 458 (1852). —
-FÖRHÅLLANDE. förhållande som berör ett samfund l. samhälle; särsk. till 3 c; i sht i pl. Wallin Rel. 2: 45 (1818, 1827). —
-HANDLING. (mera tillf.) särsk. till 3 d, i pl., om handlingar utgivna av ett samfund. NF 19: 264 (1895). —
(3 c) -INRÄTTNING~020. samhällelig inrättning (se inrättning, sbst.2 1 b); förr äv. om författning (se d. o. 5) l. statsform. Wulf Köppen 1: 742 (1799). En constitutionell samfundsinrättning. Palmblad Nov. 1: 55 (1840). —
-KLASS.
2) [efter d. samfundsklasse, i denna bet. tidigast använt 1895 av den danske botanisten E. Warming] (†) till 3 g, inom växtsociologien: grupp av växtsamhällen med gemensamma kännetecken (enligt nutida terminologi ungefär motsvarande: förband l. formation). BotN 1901, s. 232. Sernander SkandVeget. 49 (1901). —
(3 c) -KRAFT. (†) kraft som verkar inom ett samhälle. CTJärta i 2SAH 17: 318 (1836). Hwasser VSkr. 2: 280 (c. 1850). —
(3 b) -KRISTENDOM~102, äv. ~200. teol. kristendom som manifesterar sig i den gemenskap som ett samfund utgör; kristendom som tillmäter samfundet stor betydelse (ss. ett mellanled mellan Gud o. de enskilda människorna). Aulén AllmTron 332, 338 (1923). —
-KROPP. (numera bl. tillf.) om samfund tänkt ss. en kropp; särsk. dels (i religiöst spr.) till 3 a, om den kristna församlingen (jfr kropp, sbst.1 1 h α), dels till 3 c: samhällskropp (jfr kropp, sbst.1 1 h δ γ'). Kolmodin QvSp. 2: 456 (1750; om den kristna församlingen). Cornelius LbKyrkoh. 3 (1860; om samhällskroppen). —
-KÄNSLA. om känsla av att tillhöra ett samfund l. samhälle l. om känsla inför ett samfund l. samhälle som man tillhör. Eder Samfundskänsla för denna urgamla Societet (dvs. skomakarsocieteten). Polyfem I. 10: 1 (1810). O Samfunds-känsla! Glädjens rena källa! / Hur själen höjes af din harmoni! Geijer Skald. 131 (1814, 1835). särsk. bildl. (motsv. samfund 3 g slutet), i fråga om djur. Reuter LägrDjSjälsl. I. 2: 3 (1886). —
(3 c) -LAG, sbst.1, r. l. f. l. m. (numera bl. tillf.) lag (se lag, sbst.1 1, 2) inom ett samhälle. Chydenius 66 (1765). —
(3 c) -LAG, sbst.2, n. (numera bl. tillf.) samhällslager; jfr lag, sbst.3 4 c β. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 518. —
-LEDAMOT~102, äv. ~200.
2) till 3 d: ledamot av ett samfund (särsk. om ledamot av Sveriges advokatsamfund). Ljunggren FörslStadgSvAdvokSamf. 2 (1887). —
-LIV. liv inom ett samfund l. samhälle; särsk. dels (teol.) till 3 a, om liv inom det av alla kristna bildade samfundet, dels till 3 c, om samhällsliv. Stenhammar 1 (1794). Det kristna samfundslivet. Aulén AllmTron 332 (1923). —
(3 c) -LÄRA, r. l. f. (†) lära om de samhälleliga plikterna; samhällsteori. Möller (1790). Lysander Almqvist 14 (1878). —
-MAKT. makt (se d. o. 11) som utövas av ett samfund l. samhälle; äv. om makt (se d. o. 12) l. maktfaktor som gör sig gällande inom ett samfund l. samhälle; särsk. till 3 c. SC 1: 634 (1820). SvFolket 2: 26 (1938; om maktfaktor). Samfundsmakten på det politiska lika väl som på det kyrkliga området. Wallgren IndivSamf. 195 (1959). —
-MAN, m. man som lever i ett samfund; man som strävar för ett samfunds bästa; i sht förr särsk. till 3 c: (god) medborgare o. d.; jfr -människa. Lehnberg i 1SAH 3: 104 (1790, 1802). I vigtiga stunder samla sig de jordiska samfundsmän, att träffa det bästa rådet. Wallin Rel. 1: 95 (1821, 1825). Prärieblomman 1902, s. 270. —
-MEDLEM~02, äv. ~20. medlem av ett samfund; särsk. dels (i sht i vitter stil) till 3 c: medborgare, dels till 3 d: medlem av ett samfund (särsk. om medlem av Sveriges advokatsamfund). Atterbom Minn. 57 (1817). StadgSvAdvokSamf. 1893, § 6. —
-MEDVETANDE ~0200, n.
1) (i sht i fackspr.) medvetande om att tillhöra ett samfund l. samhälle; särsk. till 3 a—c. Politiskt samfundsmedvetande. HHjärne i SvD 1898, nr 296, s. 1. Bringéus Klockringn. 289 (1958; i fråga om frikyrkliga samfund).
2) (numera bl. i skildring av ä. teologi) om det medvetande (se medvetande, sbst. 2 a) som ett ss. en organism tänkt samfund har om sig självt l. sin lära o. d.; äv. övergående i bet.: samfundssamvete (jfr medvetande, sbst. 3); särsk. till 3 b. EvangKyrkowän 1853, s. 90. Står det enskilta samwetets röst i strid med det christliga samfundsmedwetandet, så är stor fara wärdt, att det är stadt på willowägar. Därs. 1855, s. 58. Med samfundsmedwetande kan man först och främst förstå den sedliga samfundsandens medwetande om sig sjelf i en gifwen form af dess uppenbarelse. WFlensburg i SvKyrkT 1859, s. 22. —
-MÄNNISKA. (numera föga br.) människa som lever i ett samfund l. samhälle (stundom motsatt: naturmänniska); särsk. till 3 c; jfr -man. Posten 1768, s. 246. Samfundsmänniskan klämmer man vid hennes födelse in i lindor. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 198 (1899). —
-MÄSSIG. (i fackspr.) som är kännetecknande för l. har avseende på ett samfund l. samhälle, samfunds-; särsk. (i sht teol.) till 3 a, b, i fråga om religiöst samfund. Sakramentens samfundsmässiga betydelse. Lundström LPGothus 1—2: 262 (1893). —
-NIT, n. (i vitter stil) nit för ett samfunds l. samhälles bästa; särsk. till 3 c: nit för det allmännas bästa. Atterbom LÖ 2: 287 (1827). —
-ORDNING.
2) till 3 c: samhällsordning (se d. o. 1); förr äv. konkretare (med anslutning till samfund 3 e), om förordning gällande beslutande församling inom ett samhälle; jfr ordning 3 b, d. PH 15: 378 (1793). Än lägger .. (Axel Oxenstierna) sjelf hand vid lagskipningen: än skapar han nya samfundsordningar. Hagberg i 2SAH 5: 78 (1808). —
-RÄTT, r. l. m. (numera föga br.) rätt som råder inom ett samfund l. samhälle. Wulf Köppen 2: 885 (1800). Remmer Ces. 43 (1829). —
-SAMVETE~020. (numera bl. i skildring av ä. teologi) om samvete hos ett ss. en organism tänkt samfund; särsk. till 3 b; jfr -medvetande 2. GHT 1858, nr 212, s. 2. —
-SIGILL. (†) sigill använt av ett samfund l. en samhällelig organisation; jfr -vapen. Schlegel o. Klingspor Herald. 13 (1874). —
-SINNE. sinne för (betydelsen av) att tillhöra ett samfund l. samhälle; intresse för att gagna ett samfund; särsk. dels (teol.) till 3 a, b, i fråga om religiöst samfund, dels till 3 c, i fråga om stat o. d. Hur ega ett äkta kyrkligt, eller, som det rättare borde heta, samfundssinne? SmålP 1890, nr 106, s. 4. De medborgerliga dygderna äro fosterlandskärlek, lydnad för öfverhet, författning och lagar och samfundssinne, intresse för det allmänna bästa. Ahnfelt Et. II. 2: 167 (1906). —
-SKAPELSE. om förhållandet att ett samfund l. samhälle skapas; äv. (o. numera nästan bl.) konkretare, om resultatet: samfund l. samhälle; särsk. dels (teol.) till 3 a, b, i fråga om religiöst samfund, dels till 3 c, i fråga om stat o. d. Sturzen-Becker SFölj. 1: nr 1, s. 4 (1850; abstr.). Såsom den helige Andes samfundsskapelse är kyrkan ”helig”, ett ”de heligas samfund”. Aulén AllmTron 268 (1923). —
-STADGAR, pl. stadgar som gälla för ett samfund. Lagerbring 1Hist. 4: 293 (1783; om kyrkliga stadganden). —
(3 c) -STÄLLNING.
1) (†) situation som föreligger i ett samhälle, samhällstillstånd. Brunkman SvGr. 100 (1767). Crusenstolpe Mor. 3: 323 (1841).
2) (numera mindre br.) ställning som ngn innehar i samhället, samhällsställning. Sturzen-Becker Nordlj. 33 (1847). —
(3 c) -SÄLLHET. (†) lycka för (medborgarna i) ett samhälle. Ödmann PredUtk. 131 (1808). Granberg Dram. 40 (1811). —
-UPPLÖSANDE~0200, p. adj. som verkar upplösande på ett samfund l. samhälle. Aulén AllmTron 332 (1923). —
-VANA. för ett samfund l. ett samhälle kännetecknande vana l. sed; i sht i pl. Hjärne K12 46 (1902). —
-VAPEN. (†) vapen som föres av ett samfund l. en samhällelig organisation (län l. stad l. ämbete o. d.). Schlegel o. Klingspor Herald. 3 (1874). 2NF (1916). —
-VILJA, r. l. f. (numera bl. tillf.) vilja hos ett (ss. en organism tänkt) samfund. Bolin Statsl. 2: 189 (1871). —
-VÄSEN(DE).
2) sammanfattande, om allt som har med (ett) samfund (o. dess l. deras organisation o. verksamhet) att göra; särsk.
Avledn. (†): SAMFUNDELIG, adj. till 3: som har avseende på ett samfund l. samhälle. (T.) Gemeinschafftlich, (sv.) samfundelig, som hörer til hela hopens tienst. Lind 1: 132 (1738). Dens. (1749). —
SAMFUNDSAKTIGHET, r. l. f. till 3: benägenhet att sluta sig samman i samfund; äv. om själva förhållandet att människor sluta sig samman i samfund. Bolin Statsl. 1: 328 (1870). Vårt slägtes naturliga samfundsaktighet. Därs. 2: 253 (1871). —
SAMFUNDSKAP, n. (samfunds-) till 3, i uttr. samfundskap med ngn, om förhållandet att tillhöra samma krets av personer som ngn l. förhållandet att vara kollega med ngn. SvMerc. IV. 1: 304 (1758).
Spoiler title
Spoiler content