SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
EKINO- ek1ino- l. e1k- l. 01—, l. -ω- l. -å-.
Ordformer
(ofta skrivet ech-)
Etymologi
[av gr. ἐχῖνος, eg.: igelkott, sjöborre (se EKINUS)]
i ssgr.
EKINO-DERM -dær4m, r.; best. -en; pl. -er. [jfr t. echinodermen (pl.), eng. echinoderm, av fr. échinoderme. Senare ssgsleden utgöres av gr. δέρμα, hud (se DERMATOLOGI). Ordet är bildat av den fr. naturforskaren J. G. Bruguières (1799)] zool. om (djur av) en förr till stråldjuren hänförd men av nyare zoologer ss. egen provins upptagen djurgrupp, tagghudingar. Thorell Zool. 2: 443 (1865). 2 NF 17: 392 (1912).
-DERM-ÄGG. Hammar Fosterutveckl. 23 (1900).
-KOCK(US). [jfr t. echinokocken (pl.), eng. echinococcus, fr. échinocoque. Namnet är givet av den t. naturforskaren I. A. Rudolphi (1832)] zool. o. med. benämning på bandmasken Tænia echinococcus v. Sieb. i dess larvstadium, under vilket den förekommer i människans o. vissa djurs inre, särsk. i levern, o. där utväxer till en blåsa, hydatid; äv.: förhållande(t) l. sjukdom(en) att vara besvärad av ekinokockusblåsa, hydatidsjukdom. 1 Brehm III. 2: 255 (1876). Lütken Läkaren 386 (1902). Ett fall af echinococcus i mjälten. Förh. v. sv. läk.-sällsk. sammantr. 1907, s. 22.
-KOCKUS-BLÅSA.
Spoiler title
Spoiler content