SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
EON eω4n, stundom -ån (rimmande med: -throner hos Atterbom Lyr. 2: 248 (1809), med: zon(er) hos Stagnelius (SVS) 2: 154, 164 (1821)), r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(eon Schroderus Os. 1: 117 (1635), PoetK 1813, 2: 52 osv. äon (æon) Atterbom Lyr. 2: 248 (1809), Böök (1914) hos Stagnelius (SVS) 5: 249)
Etymologi
[av lat. æon, gr. αἰών (se EVIG)]
i sht rel. o. filos.
1) utomordentligt lång l. obegränsad tidrymd, evighet. I eviga äoner / .. (kärleken) bor på himlathroner. Atterbom Lyr. 2: 248 (1809). Rydberg Dikt. 2: 87 (1891).
2) [ordet användes av Platon o. Filon för att beteckna den ideella världen i motsats till den reella; i olika gnostiska system kom det sedan att med allt längre driven personifikation användas om emanationerna från det högsta väsendet] andeväsen med evig existens. Ptolomeus lärde, at icke flere Eoner eller Ewigheter til wore, än fyra. Schroderus Os. 1: 117 (1635). Eva, en blomstrande quinlig Äon / Från ljusets och glädjens och frihetens zon. Stagnelius (SVS) 2: 164 (1821). Gnosticismens lära, att eoner eller andeväsen af evighet utströmmat ur Gud. Ahnfelt o. Bergqvist 37 (1895). — särsk.
a) om andevärldens motsvarighet l. urbild till något sinnligt. Sju vandrande stjernors Äoner. Stagnelius (SVS) 2: 154 (1821).
b) personifierad emanation (av ngt). (Skaldens brud, Vemodet,) är eonen af den dunkla smärta, / som mystisk dallrar uti världens hjärta. Rydberg (1863) hos Warburg Rydberg 1: 470.
Ssgr: A (till 2): EON-LÄRA. rel. o. filos. NF 5: 1323 (1882). —
-VÄRLD. rel. o. filos. av eoner bestående värld (i motsats till materiens värld). NF 5: 1323 (1882).
B (till 1): EONS-LÅNG. (enst.) Atterbom Lyr. 2: 307 (1810; i vers: — ∪ —).
Avledn. (till 1): EONISK. [efter gr. αἰώνιος] som varar en eon l. i eoner. Den eoniske elden. Rydberg Bib. lära 370 (1880; i övers. av Mat. 25: 41).
Spoiler title
Spoiler content