SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EPIDOT ep1idå4t l. e1p-, r. (m. Dalin (1850), Björkman (1889)); best. -en; pl. (om olika slag) -er.
Etymologi
[av fr. épidote, till gr. ἐπιδιδόναι, lägga till, öka, av ἐπί, på, (där)till (se EPI-), o. διδόναι, giva. Ordet användes först av den franske mineralogen Haüy i hans Minéralogie 3: 112 (1801) och syftar på den större längd som epidotkristallens bas har i jämförelse med andra mineralers med vilka den förblandats]
miner. benämning på (en grupp) av järn- o. aluminiumsilikat bestående, monosymmetriskt kristalliserande mineral av växlande, vanl. gulgrön färg; jfr PISTASIT. Berzelius i FKM 4: 104 (1815). Fennia VII. 2: 18 (1892). — jfr MANGAN-EPIDOT.
Ssgr: EPIDOT-BILDNING.
-GNEJS.
-STEN.
Avledn.: EPIDOTISERA, v. omvandla till epidot. GeolFF 1896, s. 213. Epidotiserade mineral. Ramsay Geol. gr. 2: 136 (1913).
Spoiler title
Spoiler content