EPIFYS ep1ify4s l. e1p-, r. (f. G. Dalin(1871), Björkman(1889)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -phys)
Etymologi
[av gr. ἐπίφυσις, av ἐπί, på, (där-) till (se EPI-), o. φύσις, växande (se för övr. APOFYSo. DIAFYS)]
anat. benämning på vart särskilt av ändpartierna på ett långsträckt (rörformigt) skelettben, i den mån det framgår ur den där under fostertiden förefintliga förbeningskärnan. Florman Anat. 1: 39(1823). Framför allt lida (vid engelska sjukan) de rörformiga benens epifyser, hvilka upsvälla och blifva mjuka. Collin Richter Therapie 5: 462(1830). Vennerholm Veterinärkir. 2: 139(1894).
Ssg: EPIFYS-BROSK. benämning på de tunna broskskivorna mellan diafysen o. epifyserna. Duod. sanal.(1889). Müller Anat. 11(1905).
