SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EPITEL ep1ite4l l. e1p-, n.; best. -et (NF (1881) osv.), äv. -iet (Thorell Zool. 1: 20 (1860), SAOL (1900)); pl. (i bet. olika slag) = (Müller Anat. 146 (1905) osv.), äv. -ier (Tholander Ordl. (c. 1860), Tigerstedt Häls. 34 (1895)). Anm. I ä. tid äv. i lat. form. Berzelius Kemi 6: 165 (1830).
Etymologi
[av nylat. epithelium, av gr. ἐπί, på (se EPI-), o. ϑήλη, bröstvårta, papill (jfr DIA). Namnet givet av den holl. anatomen Fr. Ruysch i hans Thes. anat. 3: nr 23 (1704), emedan han i ”epitelet” i den ä. bet. fann nervpapiller]
histol. eg. o. urspr. benämning på den finare hinna som betäcker bröstvårtor, läppar, slemhinnor o. d.; numera: benämning på den kärl- o. nervlösa cellvävnad som utgör det yttersta lagret av huden samt av de flesta hinnor som betäcka kroppens inre håligheter. Enkellagrigt, skiktat, cylindriskt, kubiskt, obestämt epitel. Hygiea 1860, s. 681. Epitelierna å huden och slemhinnorna. Därs. 1863, s. 145. Öfverhuden (epidermis), som omgifver kroppens utsida, och dess fortsättning epiteliet, som bekläder de inre ihåligheterna. Lovén Huxley 7 (1871). Wirén Zool. 1: 154 (1896). — jfr CYLINDER-, SKIV-, YT-EPITEL m. fl.
Ssgr: A: EPITEL-CELL. (epitelie- Hygiea 1840, s. 28, Lovén Huxley 150 (1871)) Thorell Zool. 1: 114 (1860).
-SVULST.
-VÄVNAD.
B (föga br.): EPITELIE-CELL, se A.
Avledn.: EPITELIAL, adj.
Ssgr: epitelial-cell.
Spoiler title
Spoiler content