ERFAREN æ3r~fa2ren l. ä3r~, äv. e3r~, p. adj. -et; -rne, -rna; -rnare. adv. (mindre br.) -et.
Etymologi
[av t. erfahren, erfaren, eg. p. pf. till erfahren, erfara (se ERFARA); jfr d. erfaren, holl. ervaren]
som (på ett visst område) är i besittning av många på egna upplevelser l. rön beroende insikter (o. färdigheter); som (gm att ha prövat på mycket) känner till livet o. världen; kunnig, bevandrad, gammal o. van; stundom: driven; jfr FÖRFAREN.Cellarius Lib. mem. 143(1729). En ärfaren Christen. Nohrborg 354(c. 1765). Tag mot några råd af din erfarna mor. Wallin 2: 87 (1808). Erfaren mans råd är bäst. Granlund Ordspr.(c. 1880). En erfaren ämbetsman. De Geer Minnen 2: 221(1892). — jfr DANS-,KONST-,KRIGS-,LAG-,LIVS-,MÅNG-,O-ERFARENm. fl.
