-FALD ~fal2d, substantivsuffix, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. -fold (i en-, mangfold). Efter mönstret av t. einfalt vid sidan av einfältig skapades till ENFALDIG (-FALDELIG) substantivet ENFALD, som i sin ordning synes hava tjänat till förebild för MÅNGFALD, varefter båda tillsammans föranledt uppkomsten av FLER-, TVÅ-FALD osv.]
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara en-, två-, fler-, mångfaldig osv. l. att förekomma osv. (så l. så många) gånger; grupp l. knippe o. d. av (så l. så många) samhöriga l. närmare förbundna enheter (av ett l. annat slag). — jfr EN-, FLER-, FYR-, MÅNG-, TIO-, TRE-, TVE-, TVÅ-FALD m. fl.
Anm. Orden på -fald synas, i den mån de vunnit fast fot i språket, alltmer avgjort föredragas framför de längre synonymerna på -FALDIGHET (liksom t. ex. HÖGMOD, SAKTMOD framför HÖG-, SAKTMODIGHET). Särsk. tydligt framträder detta vid EN-, FLER-, MÅNGFALD. I det religiösa språket användes dock alltid TREFALDIGHET om treenigheten.
