SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FANTAST fantas4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er; förr äv. FANTASTER, m.
Ordformer
(förr ofta skrivet phan-. -tast 1596 osv. -taster, sg. Moræus Schonæus 399 (c. 1685))
Etymologi
[ytterst av gr. φανταστής (anträffat bl. i bet. ’prålare'), till φαντάζειν (se FANTASI)]
1) person som lever mera i fantasiens än i värklighetens värld, värklighetsfrämmande människa, drömmare; i sht: person som har huvudet fullt av allehanda överspända l. galna idéer (som han söker förvärkliga); stundom övergående i bet. fanatiker; jfr GRILLFÄNGARE, VURM. Elimæus MOlofsson B 1 b (1615). En som beropar sig på sina Syner, Drömmar och Hugskått! Kallar jag en Fantast och en Tok. Dalin Arg. 1: nr 30, s. 5 (1733). Ingenting med måtta, det är fantastens symbolum. Leopold 3: 200 (1795). I ensligheten skulle .. (skärkarlen) bli tänkare om han hade ledning, men han blir fantast i stället. Strindberg Skärk. XIX (1888). jfr FREDS-, JÄTTE-, NYKTERHETS-FANTAST m. fl.
2) (†) person som saknar sitt förstånds fulla bruk, dåre, ”galning”. Han war inted annat än som een fantast. ÄARäfst 23 (1596). En prästman går helt klädder på torghet, ther han icke en phantast will helsas och oweetig. VDAkt. 1678, nr 330. Nu påstår högel. församblingen, att han som phantast skall icke till H Nattvard admitteras. Därs. 1718, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content