publicerad: 1924
FATTA fat3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Linc. F 3 b (1640), Hamb. (1700)), -NING (jfr FATTNING); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(fat(h)a 1521—1658)
1) innesluta, innefatta.
a) (†) innesluta, upptaga (ngt i ngt). Fatta mina tårar vthi tin läghel. Psalt. 56: 9 (Bib. 1541; Luther: fasse; Bib. 1917: Samla). Vthi et öpet kärl kan man aldrig fatta jämpnlijka myckit watn, en gång som annan. Stiernhielm Arch. C 1 a (1644). (Tunnor) ther vthinnan man fattar och sällier Kiött. PlacatMåttWicht 1665, s. a 4 a. — särsk. i utvidgad l. bildl. anv. Så fatter nu thenna orden j hiertat och j idhra siälar. 5Mos. 11: 18 (Bib. 1541). särsk. i uttr. fatta ngt i minnet, lägga ngt på minnet. Schroderus Os. 1: 755 (1635). Hwadh tu wilt fatta i minnet, öfwerläs thet offta. Schroderus Comenius 733 (1639). Hahnsson (1888).
b) (numera bl. ngn gg i Finl.) innefatta l. innesluta (ngt) i sig, upptaga i sig, hysa inom sitt område, rymma (i sig); särsk. i uttr. fatta ngt i sig. The Ord, som icke fatta vthi sig meer än een Stafwelse. Arvidi 29 (1651). Så mycken fisk, som hela 8 Indiska lastskiepp knapt kunde fatta. Hiärne 2Anl. 242 (1706). Den inre omkretsen (av teatern) fattade 80,000 menniskor. BvBeskow i VittAH 18: 374 (1835, 1846). ASScF XXIII. 9: 8 (1897).
2) (†) mottaga, anamma. Fatter oss, wij haffuom ingom giordt emoot. 2Kor. 7: 2 (NT 1526; Bib. 1917: Bereden oss ett rum i edra hjärtan).
3) (företrädesvis i fackspr.) infatta (ngt, t. ex. ädelstenar), förse (ngt) med infattning. Syr. 45: 13 (Bib. 1541). (De mindre goda ädelstenarnas) ”upphjelpande” kan lättast ske, då stenen fattas ”täckt” eller i ”kista”. SD(L) 1896, nr 477, s. 5.
4) [jfr ä. t. fasset eure seelen mit geduld (Luther)] (†) eg.: (ut)rusta; i uttr. fatta sig med tålamod, giva sig till tåls; fatta sig l. sitt sinne l. sin själ i tålamod l. ödmjukhet o. d., bliva tålmodig l. ödmjuk (i sitt sinne). The .. skola ställa sitt bedröfwade Hierta til fridz och lära fatta sina Siälar vthi Tolamodh. Emporagrius CPiper C 1 b (1650). (Claudias) klämda hjärta begynte återhämta sin frimodighet och fatta sig med tolamod. Mörk Th. 3: 409 (1758). Fatta sitt sinne i ödmjukhet och låta Gud råda. Stenhammar Riksd. 1: 182 (1835). Låt er ande fatta sig sjelf i mod och förtröstan. Runeberg 6: 357 (1838).
5) gripa.
a) tr.: gripa (ngt), taga fast, gripa tag i, taga. Han fattade glaset och föreslog en skål. Fatta tyglarna (äv. bildl.; jfr 6). 2Kon. 9: 24 (Bib. 1541). Tilly .. fattade sjelf en af fanorna och gick rakt emot fienden. Fryxell Ber. 6: 383 (1833). Erland .. fattade hennes hand. Rydberg Sing. 8 (1857, 1865). Snoilsky 5: 7 (1897). — särsk.
α) med prep.-uttr. betecknande det värktyg l. dyl. varmed man griper ngt. Instrumenter .., som mann kunde fatta slijke steener medt. GR 16: 486 (1544). Då .. (korsnäbben) vill äta, fattar han .. kotten med klorna. Nilsson Fauna II. 1: 435 (1835). Ericsson Ur. 28 (1897).
β) med prep.-uttr. betecknande det ställe där man fattar tag i ngn l. ngt. Fatta ngn i kragen. (Samuel) fattadhe .. honom j hans kiortels flijk. 1Sam. 15: 27 (Bib. 1541). Hon hade fattat några af danserskorna vid handen och drog dem med sig. Heidenstam Karol. 2: 64 (1898). — särsk. i uttr. fatta (ngn) under armarna, särsk. (förr) bildl.: (under)stödja, hjälpa (ngn) (jfr ARM, sbst. I 1 a ι). RARP 1: 36 (1627).
γ) i uttr. fatta tag, förr äv. håll i ngn l. ngt, gripa tag i. Svart G1 152 (1561). Auerbach (1908).
δ) (företrädesvis i högre stil) i uttr. som beteckna att man griper ngt för att därmed utföra ngt: fatta vapen, äv. vapnen, gripa till vapen, börja strida; jfr b δ α'. Han hade fattat vapnen af nit och ömhet för det almänna. Celsius G1 1: 124 (1746). Kolmodin Liv. 3: 374 (1832). — fatta vandringsstaven o. d., taga vandringsstaven o. begiva sig ut på vandring. Wallin Vitt. 2: 21 (c. 1830). — fatta pännan, taga pännan o. börja skriva; förr äv. fatta pännan om ngt, skriva om ngt; jfr b δ β'. Jagh will .. allenast nu fatta pennan om hwad som Lappemarkerne angår. HSH 31: 310 (1670). Fatta pennan emot sin Vän. Nordenflycht Fruent. 8 (1762). Dalin (1851).
ε) med sakligt subj. 2Mos. 36: 12 (Bib. 1541). Hjertelius Stickm. 163 (1892). Innan .. (båten) fattades af brottsjöarna. VFl. 1911, s. 104. — särsk. (†) om eld (l. låga): gripa tag i (ngn l. ngt), antända (jfr b ε). Lågan fattade hennes Förkläde. Hoorn Jordg. 1: 77 (1697).
b) intr.: gripa tag (i l. om ngt). Strax recte Iesus vth handena och fattadhe vthi honom. Mat. 14: 31 (NT 1526). (Jätten) fattade om spettet och kramade det. Lagerlöf Holg. 2: 453 (1907). — särsk.
α) gymn. gripa tag (i gymnastikredskapet o. d.); ofta abs., särsk. ss. kommandoord: fatta! Ling Regl. 57 (1836).
β) (†) zool. i uttr. fattande svans, gripsvans. Retzius Djurr. 134 (1772). Svartz PVetA 1797, s. 22.
γ) (mindre br.) i uttr. fatta efter ngt, gripa efter ngt, söka få tag i ngt. Brunius Resa 1838 206 (1839). (Han) Fattar efter en trädgren, som hänger ofvanom honom. Cygnæus 7: 226 (c. 1840).
δ) (†; jfr dock α') i uttr. fatta till (ngt), gripa (ngt), gripa tag i, gripa till (ngt). FörarbSvLag 2: 25 (1695). I sorg han ser sig om och fattar till sin staf. Bellman Gell. 116 (1793); jfr a δ. — särsk.
α') med avs. på vapen l. tillhygge l. dyl.: gripa (ngt) för att därmed försvara sig l. anfalla ngn; numera bl. ngn gg i uttr. fatta till vapen, gripa till vapen; jfr a δ. (Han) fattar till twå stoora stenar. ConsAcAboP 1: 183 (1645). BL 1: 331 (1835).
β') i uttr. fatta till pännan, fatta pännan, börja skriva (jfr a δ). Chydenius 342 (1778). JJNervander 1: 160 (1833).
γ') bildl. (jfr 6): tillgripa (ngt), taga sin tillflykt till (ngt). Tå fattade the (anklagade) icke till någon orsekt. GR 11: 396 (1536). Med förökad ifver och allvar fatta till Guds ord. Schartau Pred. 216 (1823).
ε) om eld (l. låga): gripa tag i (ngt), antända. Elden fattade i tapeterna. Möller (1790). — i bild. Hans ord .. blefvo .. idel tändande gnistor, som fattade i deras hjertan. Rudin 2Evigh. 1: 487 (1884, 1889).
6) i utvidgad l. bildl. anv. Ionathas .. fattadhe Regementet, och wardt offuerste Prester. 1Mack. 14: 30 (Bib. 1541). Den allmänna befolkningsstatistiken saknar hvarje medel att fatta (dvs. ”komma åt”) denna befolkningsgrupp (dvs. släkten). Fahlbeck Ad. 1: 8 (1898). — särsk.
a) (ofta obetonat med försvagad bet.) i vissa fasta förbindelser som gm verbet få en inkoativ modifikation.
α) (numera föga br.) fatta rot l. rötter, slå rot; ofta bildl. Ahlich 45 (1722). Öfverallt, der Christendomen först fattade rot. Strinnholm Hist. 3: 818 (1848). Kullberg Ariosto 3: 298 (1868).
β) i sht mil. i fråga om intagande av en ställning l. dyl.: fatta post l. posto, taga ställning; äv.: taga plats, placera sig. Spegel GV 47 (1685). Den stora regimentsorkestern som fattat posto midt på torget. Ödman Vår- o. sommard. 1: 101 (1882, 1887). IllMilRevy 1898, s. 124. — fatta stånd, fatta posto (o. sätta sig till motvärn). RARP 7: 122 (1660). Fienden .. fattade (ej) stånd wtan drog sig till backass under bergen. KKD 3: 109 (1709). Artilleriet (hade) fattat stånd på fältet norr om landsvägen. Rappe Nordarm. 31 (1874).
γ) ridk. om häst (l. ryttare), i fråga om (avsiktlig o. metodisk) övergång till en hastigare marschtakt, i uttr. fatta galopp l. galoppen, trav o. d.; jfr FALLA IX. (Ryttaren) böjer till vänster, och fattar galoppen till höger, och tvertom. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 113 (1836). Sedan hästen lärt sig fatta galopp ifrån skridt. Platen HlednRytt. 38 (1856). Aminoff Krigsg. 313 (1904).
δ) fatta eld o. d.; förr äv. fatta i elden, börja brinna, antändas. När .. (naftan) är frisk, fattar hon i Elden långt ifrån. Hiärne Berghl. 450 (1687). Sedan .. (”stenen”, dvs. stenkolen) en gång fattat eld, brinner (den) länge. Wallerius Min. 197 (1747). (†) Klicka sägs en bysza, när fängekrutet fattar ingen eld. Spegel 224 (1712). — bildl. Slagsmålet fattade eld. Strindberg SvÖ 2: 187 (1883). Konungen .. fattade eld. Odhner G3 2: 17 (1896).
ε) med avs. på känsla av kärlek l. hat, lust l. olust, mod l. rädsla l. dyl.: börja hysa, få; i en mängd förbindelser, t. ex. fatta agg, avsky, avsmak, avund, begär, förtroende, hat, hopp, humör, illvilja, intresse, kärlek, lust, misshag, mod, smak, tillgivenhet, tycke, vrede, vänskap, ånger m. fl. (se närmare under de särskilda substantiven). Rysserne måtte fatta modh ighenn. OxBr. 5: 42 (1613). (Hon) hade .. genast fattat tycke för honom. Wallbeck-Hallgren VandrEl. 64 (1910). — (†) i uttr. fatta sig mod o. d., fatta mod. Gustaf II Adolf 191 (1617). 2Saml. 13: 64 (c. 1685).
ζ) med avs. på tanke, omdöme, mening, åsikt o. d.: börja hysa; omfatta, få; göra till sin, antaga; bilda sig (en mening o. d.); i en mängd förbindelser, t. ex. fatta ett begrepp, en förmodan, idé, inbillning, lära, mening, ett omdöme, en tanke, tro, åsikt m. fl. (se närmare under de särskilda substantiven); numera nästan bl. i uttr. fatta misstanke o. d., börja misstänka. The .. motte well fatte om oss thenn mistanke, att (osv.). GR 17: 601 (1545). (Han har) fattat en förvänd idé / om onkels lefnadssätt och pretensioner. Runeberg ESkr. 2: 163 (1834). — (†) i uttr. fatta sig en mening, göra sig en mening. GR 29: 466 (1560). — jfr FÖRUT-FATTAD.
η) med avs. på plan, uppsåt, föresats o. d.; i många förbindelser, t. ex. fatta beslut, förr äv. slut o. d., besluta, fatta ett uppsåt, en föresats, föresätta sig; fatta en plan, uppgöra, uttänka en plan (se närmare under de särskilda substantiven). Den resolution, som .. der nedre fattadtt och tagen ähr. OxBr. 1: 250 (1624). Ofta fatta vi .. de bästa föresatser. Lehnberg Pred. 2: 137 (c. 1800). — särsk. (†) i uttr. fatta och besluta (ngt) o. d., fatta beslut om (ngt), besluta; fatta ngt i sinne l. sinnet, äv. fatta sig i sinnet, föresätta sig, sätta sig i sinnet, besluta. Carl IX Rimchr. 62 (c. 1600). Vppå hwilket Konung Christiern sigh i Sinnet fattedh och föresatt hadhe .. Sweriges Rijke .. at intagha. Tegel G1 1: 59 (1622). Han hadhe longa fattat och beslutet hwadh han wille göra. Linc. Q 5 b (1640). Effter detta fattade Jarlen i sinnet, att (osv.). Reenhielm OTryggv. 239 (1691). Sahlstedt (1773).
ϑ) (†) i uttr. fatta (ngn) kär, få (ngn) kär, fatta kärlek till (ngn); fatta (ngn) i onåd o. d., bliva (ngn) onådig, fatta ovilja mot (ngn). E. F. N. hafuer fatted oss i så stor onåde. HB 2: 329 (1597). Hon fattade .. Æneam .. så kär, at hon eskade honom til Gemål. Bliberg Acerra 123 (1737).
ι) (†) med avs. på sjukdom, skada o. d.: få (en sjukdom); taga (skada). Ther aff Chronan icke ringa skada skulle fatta. RP 8: 111 (1640). Ungdomen fattar snarare siukdomar. SedolärMercur. 1: nr 20, s. 7 (1730).
κ) (†) i uttr. fatta öga på (ngn), uppmärksamma, lägga märke till (ngn). RP 8: 137 (1640). The .. som .. samptelige Menigheeten hafwer fattat bästa Ögat uppå. Schouten Siam 17 (1675).
b) (†) sjöt. i uttr. fatta vinden. Fatta vinden, säges medan man gått öfver stag när vinden börjar komma in på andra sidan. Dalman (1765). Röding SD 3 (1798).
c) med saksubj. o. personobj.; särsk.
α) (†) om straffdom, hämnd o. d.: träffa, drabba. (Då) fattade honom på sidlychtonne Gudz Hämn. Schroderus Os. 1: 258 (1635).
β) (numera mindre br.) om känsla l. stämning o. d. l. åkomma, yrsel, kramp o. d.: gripa (ngn), bemäktiga sig (ngn), komma över (ngn); numera företrädesvis i pass.: gripas (av en känsla l. stämning o. d.), få anfall (av yrsel o. d.), bliva angripen. Een krampa honom fattar. Stiernhielm Häls. (c. 1650). En allmän glädjeyra fattade Nationen. Tegnér (WB) 4: 88 (1823). Jag fattades af en besynnerlig .. känsla. Rydberg Magi 67 (1865). Rudin OrdUngd. 3: 166 (1903). — (†) Glädhe och frögd skal fatta them. Jes. 51: 11 (Bib. 1541).
γ) (†) om idéströmning, lära, ämne, konstvärk, ngns ord, framställning o. d.: gripa (ngn), göra ett oemotståndligt intryck på (ngn). Han .. var genomträngd och fattad af sitt ämne. Elgström (o. Ingelgren) 192 (c. 1809). Nahum fattades djupt i sitt innersta af denna predikan. CFDahlgren 4: 133 (1831). Fahlcrantz 3: 51 (1831, 1864).
d) [bet. utvecklad ur a α] om växt, abs.: få rotfäste, slå rot. Sedan tobaken väl fattat, växer den bäst i torka. GHT 1892, nr 205 B, s. 1.
e) (†) (med vapenmakt) besätta, ockupera (en plats o. d.). Voro och gått .. att h. Johan Banner kunde fata Landzberg och tillika angripa Polen och försvara Pomeren. OxBr. 3: 491 (1635). Fattar Her Johan Barby och Bodenströmen, kan der intet inkomma. RP 6: 634 (1636).
f) (†) gripa sig an med (ngt), ta itu med (ngt), påbörja. Man skulle fatta seglatzen till saltöijerne i Västersjön. RP 6: 677 (1636). Medhel, medh hwilke landzsens defension och förswar kan fattas och uthföhras. RARP 6: 238 (1657).
g) (†) i uttr. fatta på (ngt).
α) hitta på (ngt). (Om) her Twre och bisp Monss på sliike stycker fatta. GR 6: 315 (1529). Därs. 7: 492 (1530).
β) taga fasta på (ngt). Wij moste fatta på the orden som Christus hade j bönenne j örtegården, Skee tin wilie Fader och icke min. LPetri 2Post. 235 b (1555).
7) uppfatta; begripa.
a) (mindre br.) i fråga om mottagande av sinnesintryck: uppfatta (ngt), i sht medelst syn l. hörsel. Luk. 9: 44 (NT 1526). Fatter medh öronen och hörer mina röst. Jes. 28: 23 (Bib. 1541). Ljuset (är) i sig sjelft .. färglöst: men som sådant kan det ej fattas af något menskligt öga. Tegnér 4: 32 (c. 1830). FörfDöfstUnd. 1889, s. 31.
b) med förståndet genomtränga (ngt), uppfatta, förstå, begripa; särsk.: förstå den värkliga innebörden av l. det inre sammanhanget hos (ngt); inse. Filipp. 3: 12 (NT 1526). Fatta tingens inre väsen, / ej hvad de synas, men hvad de betyda. Tegnér (WB) 3: 91 (1820). Vid .. (predikoförhören) bör .. undersökas, om Lärjungarne fattat innehållet af dagens Text. AnvLär. 15 (1821). I blinken fattade hon situationen. Sjödin StHjärt. 201 (1911). Jag kan inte fatta, hur du kommit på den tanken. Östergren (1920). — särsk.
α) i absolut anv. Hava lätt l. svårt (för) att fatta. Serenius (1741). Hans qvickhet at fatta. Höpken 1: 215 (1745). Lidforss Dante I. 3: 21 (1902).
β) (mindre br.) med avs. på person: förstå (ngn), få l. hava en riktig uppfattning av (ngn); förstå motiven till (ngns) handlingssätt o. d. Tegnér (WB) 4: 302 (1823). H. (var) .. icke .. den rätte att fatta Tegnér. Hagberg Tegnér 10 (1847). Hela denna ömtåliga historia är berättad med försynthet; vi gilla ej Hertz, men vi fatta honom mycket väl. PT 1899, nr 257, s. 3.
γ) [ordlek av motsv. uttr. i bet. 6 a γ] (vard. o. skämts.) i uttr. fatta galoppen, förstå sammanhanget l. situationen. Engström Häckl. 104 (1913).
δ) uppfatta (ngt) på ett visst sätt; inlägga en viss mening l. betydelse i (ngt), anse (ngt ss. ngt). At vitnen måge sig förklara, om theras ord och mening rätteliga fattade äro. RB 17: 28 (Lag 1734). Då .. Jesus .. omnämnde nyfödelsen ..; så fattade Nikodemus ordet nyfödelse ännu i bokstaflig mening. Melin Pred. 2: 81 (1847). Hur skall stället fattas, tror du? Jag har fattat det annorlunda. Östergren (1920). — (†) Vnder hwilken Brudheprydna han (dvs. Johannes i Upp. 21: 2) .. fattar then osäyelige Himmelska Lusten och Härligheten. Emporagrius JDelaGardie N 1 a (1652).
ε) (†) inhämta (ngt), lära sig. Falck Und. A 2 a (1558). Sedan han hade fattat the frije Konster, ladhe han sigh på Läkiarekonsten. Schroderus Os. III. 2: 87 (1635). H:s M:tt (har) af blotta hörsslen fattat så mycken Polska att han .. kan utfråga alt hwad som behöfwes. KKD 6: 94 (1708). Möller (1790).
8) i fråga om framställning i tal l. skrift l. bild.
a) (numera knappast br.; se dock γ) framställa l. uttrycka (ngt i tal l. skrift). På moders målet lära fatta sina tanckar i sammanhang och tydeliga ordasätt så i tal som på papper. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. D 1 a; jfr α. Nyblom Dikt. 94 (1860). — särsk.
α) framställa (ngt) i en viss form (t. ex. på vers). Salomo .. fattar sin lärdom j Ordspråk. FörsprSalB (Bib. 1541). (De) fattade sitt svar i lediga, sinnrika vers. Strinnholm Hist. 2: 415 (1836).
β) i uttr. fatta (ngt) kort o. d., framställa (ngt) i korta ordalag. Thetta altsammans medh fåå ord fattandes. Schroderus Os. 1: 102 (1635). Ett kungligt bref, der meningen / Så kunde fattas kort / Att (osv.). Snoilsky 3: 38 (1883).
γ) (fullt br.) refl., i uttr. fatta sig kort, otydligt o. d., uttrycka sig kort osv. Jag kan här fatta mig vida kortare. Tegnér (WB) 3: 162 (1817). Jag lärer fatta mig otydeligt. Florman BrefRetzius 50 (1838).
b) (†; se dock slutet) avfatta, författa, uppsätta (skrivelse, berättelse, utlåtande o. d.). Någre artickler, som wij haffwe fathe latijdt. GR 18: 467 (1547). (Syrach) fattar .. ett longt Register, vthi hwilket han the H. Fäders gudfruchtiga lefwerne .. vpräckner. L. Paulinus Gothus JClaesson 3 (1611). Conceptet war fattat och reent schrifwidt. RARP 3: 123 (1640). Afzelius Sag. X. 1: 14 (1864). — särsk. (ännu ngn gg i ålderdomlig stil) i uttr. fatta (ngt) i pännan, förr äv. med pännan, stundom äv. fatta (ngt) i skrift l. på papperet, förr äv. på papper, förr äv. fatta (ngt) skriftligen, (ned)skriva (ngt); förr äv.: författa, avfatta, formulera. (Hertig Erik) hafver skrifftelighen fattat, hvadh H. K. M:t hafver honom befallat öfvervägha. GR 28: 563 (1558). (Mig) haffuer .. syns then .. Predican .. vthi pennan fata, och på Trycket vthgå låta. PJAngermannus PMagni A 2 a (1605). Schroderus Comenius 732 (1639). AOxenstierna Bref 4: 179 (1645). (Han säger) att han den samma (skriften) icke sielf utj Pennan fattadt, utan hafft ett Concept för sig, ord ifrån ord att föllja. VRP 16/3 1726. Allt var redan fattadt på papperet och färdigt att stadfästas. Fryxell Ber. 15: 32 (1848). Schück i 3SAH 27: 182 (1915).
c) (†) föreskriva, stadga (ngt). (Han) blef .. vigd till Ärkiebiskop .. efter det sätt, som uthi vår Kyrkio-ordning fattat är. HSH 1: 60 (1594). Effter fattadh ordning. LReg. 230 (1648).
d) (†) med avs. på målning l. skulpturvärk: utföra. Någon målning fattad af en god och förfaren målare. Eneman Resa 2: 47 (1712). Tvenne, i marmorsten fattade grafminnen. Afzelius Sag. 7: 163 (1853).
9) (†) anordna, ordna, ställa om. Huru .. (lybeckarna) theris saker fateth och skickatt haffve, so att te mere till kriigh än friidh benegne äre. GR 20: 328 (1549). Brask Pufendorf Hist. 12 (1680).
10) (numera mindre br.) refl.: återvinna sinnesjämvikten, hämta sig, lugna sig, sansa sig. Humbla Landcr. 166 (1740). Fatta dig, söta, goda Lovisa! Jag är verkligen sjelf mycket bedröfvad. Carlén Repr. 242 (1839). Berg Sjöf. 197 (1910).
11) (†) refl. i uttr. fatta sig med ngt, befatta sig med ngt. RP 6: 54 (1636). Stådthollerne (skola) intet .. fatta sigh medh städernes handell och vandell. Därs. 362.
FATTA I10 4, förr äv. UTI.
2) till 6.
b) (†) till 6 f: gripa sig an med (ngt), börja, ”hugga i”; jfr FATTA AN 2. Om han .. medh tappert Modh .. wille fatta i saaken. Widekindi KrigsH 214 (1671). Innan Organisten fattadhe uthi medh Orgewärket. VDAkt. 1696, nr 582. Strindberg HMin. 1: 22 (1905). —
FATTA IN10 4. jfr INFATTA.
FATTA OM. (†) till 6: omfatta. Lillienstedt Vitt. 256 (c. 1678). Trons väsende är .. det att fatta om med hjertat hvad som icke kan ses med ögat. Rundgren Minn. 2: 158 (1876, 1883). —
3) (mindre br.) till 10; refl.: hämta sig, lugna sig. SKN 1843, s. 278. Hallström BCap. 99 (1900). —
FATTA TILL. (†) till 5: gripa (till). Hamb. (1700). (Han) fattar till och bryter af en stöhr i giärdzlegården och slåhr Nils öfwer axlen. VRP 1703, s. 647. —
FATTA TILLHOPA. (†)
2) till 6: taga l. föra tillhopa, sammanfatta, sammanföra. LPetri 3Post. 3 a (1555). Then gerna liugher, han stiel och gerna. .. Therfore fattar och skrifften offta thenna bådhen stÿcken till hopa och förbiudher them. Dens. Oec. 50 (1559). Carl IX Bew. A 4 a (1604). —
FATTA UPP10 4. (nästan bl. i vers) uppfatta.
b) till 7 b δ: uppfatta (ngt) på ett visst sätt. Der skall jag med mitt liktal / Mig känna för hur folket fattar upp / De här blodmännens grymma företag. Hagberg Shaksp. 12: 63 (1851). —
FATTA VID. (†) till 6 f: gripa sig an med (ngt), ta itu med. Nu får jag åter fatta vid mina vanliga göromål. Porthan BrefSamt. 1: 250 (1800).
Ssgr: A: (5) FATT-HAKE. tekn. Rinman Jernförädl. 3 (1772). Fatthakar, äro järnhakar, hvarmed stegarne .. i grufvor hopfästas, då ej tilfälle gifves at sätta dem på berget, eller på bijn. Dens. 1: 482 (1788). JernkA 1888, s. 55.
Avledn.: FATTAD, FATTAN, se d. o. —
FATTARE, r. l. m. (fatare 1636. fattare 1637 osv.) till 5.
FATTBAR, adj. möjlig att fatta.
2) till 7 a: möjlig att uppfatta med ngt av de yttre sinnena, uppfattbar. NF 14: 1114 (1890). En för ögat fattbar bild af ett aflägset föremål. TT 1898, Allm. s. 288.
3) till 7 b: möjlig att förstå, begriplig. Borelius Metaf. 10 (1883). Lundström UngVet. 18 (1900). jfr OFATTBAR. —
FATTE, FATTLIG, FATTNING, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content