publicerad: 1901
ARM ar4m, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (pl. best. armana B. Olavi 25 a (1578); arman Lucidor Hel. I 4 b (1674; i vers). Anm. Ihre Gl. (1769) uppgifver ss. pl. till ARM i bet. III 1 ärmar).
Etymologi
[fsv. armber, motsv. d. o. nor. arm, isl. armr, got. arms, fsax. o. holl. arm, fht. ar(a)m, mht. o. t. arm, ags. earm, eng. arm; besläktadt med lat. armus, öfverarm, skuldra, bog, gr. ἀρμός, axelled, fpreuss. irmo, arm, öfverarm, fslav. ramę, n., arm, axel, sanskr. îrma, arm, bog, framben; se för öfr. Tamm]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
I. öfre extremitet hos människan. — särsk.
1) i vissa stående förb. o. fraser.
a) utan tanke på ngn särsk. funktion hos armen; härunder bl. a. öfre, nedre, undre, främre armen (α), slå armar och ben af ngn (δ), kasta sig med (vid)öppna armar i ngt (ε), från arm till arm (ζ), sofva på ngns arm (ϑ), hålla (osv.) ngn under armarna (ι).
b) i fråga om gymnastiska rörelser o. d.
c) i fråga om vissa åtbörder o. d.; härunder sätta armarna i sidan (α), lägga armarna i kors (β).
d) med hänsyn till armarna ss. bildande famnen; härunder bl. a. (mottaga ngn) med öppna armar (α), i ngns armar (β), falla Gud i armen l. om armarna (γ), slita sig ur ngns armar (δ).
e) med hänsyn till armen ss. bärande; härunder bl. a. på rak arm (γ), hafva (osv.) ngt under armen (ε).
f) med hänsyn till armen ss. förande glaset till munnen; härunder kröka arm o. d.
g) med hänsyn till armen ss. stödjande; härunder bl. a. bjuda ngn armen, taga ngn under armen osv. (α), arm i arm (β).
h) med hänsyn till armen ss. i allm. ett redskap för viljan; härunder bl. a. hafva fria armar (α), hafva, falla ngn på armarna o. d. (γ).
i) i fråga om försvar l. angrepp o. d.; härunder bl. a. låna ngn sin arm (α).
2) om armens benstomme. 3) representerande personen som har armen. 4) vid personifikation. 5) i symbolisk anv.; härunder uttr. hafva långa armar (a α), sätta kött (sig) till arm (a β), köttslig arm (a γ), den världsliga armen (a δ), lagens l. rättvisans arm (a ε).
II. kroppsdel hos djur hvilken motsvarar l. påminner om människans arm.
1) öfre l. främre extremitet hos ryggradsdjur. 2) benutskott som uppbär bröstfenan hos vissa fiskar. 3) maxillarpalp hos spindlarna. 4) grip- l. rörelseverktyg hos blötdjur, stråldjur m. fl.
III. i öfverförd bet. i fråga om saker o. d.
1) ärm; härunder uttr. skaka ngt ur armen (a). 2) om vissa geografiska bildningar o. därmed jämförliga anläggningar. 3) sidoafdelning af uppställdt manskap. 4) del af redskap, instrument, maskin, möbel o. d. 5) utskjutande del l. utgrening af ben o. d.
I. i eg. anv.: benämning på hvardera af de tvenne lemmar hos människan (l. i människogestalt föreställda andeväsen o. d.) hvilka utgå från axlarna o. afslutas med händerna, öfre lem l. extremitet; ofta (särsk. då handen samtidigt omtalas) betecknande bl. stycket från axeln till handleden. En stark, kraftig arm. Senfulla, muskulösa armar. Slappa, svaga armar. Runda, fylliga armar. Små knubbiga armar. Gå med bara armar. Vara stel i armen. Bära en korg på (dvs. hängande på) armen, en kappa på l. öfver armen; jfr e. Sträcka ut, höja, lyfta, sänka, böja, kröka armen. Bära l. ha armen i band. Vricka armen (ur led); jfr 2. Bryta armen af sig; jfr 2. Sträcka armarna mot någon; jfr d. Hålla någon i armen. Fatta någon vid armen. Slänga, svänga, gestikulera med armarna. Han kan inte röra på armarna. Slå armen l. armarna om halsen l. lifvet på någon; jfr d. Hon .. toogh min son .. och ladhe honom på sin arm. 1 Kon. 3: 20 (Bib. 1541); jfr e. Jagh .. beprydde tigh medh Klenodier, och ladhe smijdhe på tina armar. Hes. 16: 11 (Därs.). (Pigan) hadhe sijns frus barn på armen. Bureus Suml. 37 (c. 1600); jfr e. Inthet kunde wij tagan i armen och dragan uhr rummet. RARP 8: 85 (1660). Öfning i Wapn, och Skaft (dvs. kastspjut) bemödar (dvs. anstränger) Ryggen och armar. Stiernhielm Herc. 180 (1668). När Rosen är i Arm eller Been, kan man .. kiölande Saaker .. bruka. Lindh Husapot. 18 (1675). Mången skådar fulle min hwijta arm; men få min swarta tarm. Törning 108 (1677) [jfr holl. bont om den arm, ijl in den darm]. Den ene gråter öfver sin krossade arm; den andre öfver sin krossade punschbål. J. Wallenberg 142 (1771). På moderlig arm vagga ditt gråtande barn. Stagnelius 2: 352 (c. 1815); jfr e. Det är så skönt, när forsen larmar, / att tryckas af små hvita armar. Tegnér 1: 4 (1825); jfr d. (Vitalis') gång, som, häftig med slängande armar, .. gjorde honom till ett föremål för uppmärksamhet. Geijer I. 2: 87 (1828). Under det han med armarne på ryggen, gick fram och tillbaka. Bremer Grann. 2: 173 (1837). Svag var min arm; ej mägtade den / Spjutet att lyfta. Arfwidsson Oisian 1: 329 (1842). Att ha kraft i armen, det är summan. Runeberg 2: 117 (1848). Mot armen kan handen röras i två .. vinklar. Düben Kurs i anat. 116 (1864). Vattnet gick karlen under armarna (dvs. nådde upp till armhålorna). Läsn. f. folket 1867, s. 27. Det är ju de samma ögon blå, / .. Och samma seniga armar också, / Som gett de förfärliga huggen. Snoilsky 3: 26 (1883). Springa framåtlutad med stela armar och utspärrade fingrar. V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 61 (1889). Den rörliga delen af öfre lemmen utgöres af den egentliga armen, som indelas i öfverarmen, underarmen och handen. Tigerstedt Häls. 19 (1895). Kavaljeren håller höger arm om damens lif. Lekstugan 13 (1897). — oeg. Gud Dig täckts beskära / Et redligt Hjärta, tapper Arm. Dalin Vitt. I. 3: 74 (1741). — i bild. Stralsund (är) så beläget, at det lika som med 2 armar infattar (dvs. omsluter) en stoor deel af Östersjön. HSH 2: 87 (1629); jfr d samt III 2. — om efterbildning af arm. Thes beletes hoffuudh war aff klart gull, thes bröst och armar woro aff silffuer. Dan. 2: 32 (Bib. 1541). särsk. herald. Uti (vapen-)Skiölden är en arm medh stålhandska. Bureus Suml. 35 (c. 1600). Arm .. (i vapen betyder) styrka och flit. Uggla Herald. 82 (1746). Ofta förekommer (på vapensköldar) en s. k. beväpnad arm, hvarmed menas en harneskklädd arm med eller utan vapen i handen, eller två sådane armar hållande en krona, ring eller dylikt. Schlegel o. Klingspor Herald. 50 (1874) [jfr fr. bras armé]. — jfr BARN-, FADERS-, FRAM-, FÖR-, HJÄLTE-, JÄRN-, JÄTTE-, KARL-, KRIGAR-, KVINNO-, LÖS-, MANS-, MODERS-, MÄNNISKO-, NEDER-, SEGER-, STRIDS-, UNDER-, ÖFVER-ARM m. fl. — särsk.
1) i vissa stående förbindelser o. fraser.
a) utan tanke på ngn särsk. funktion hos armen.
α) (numera mindre br.) öfre armen, öfverarmen; nedre l. undre, fordom äfv. främre armen, underarmen. Undra armen (hade) ansenligen svulnat. Acrel Chir. händ. 437 (1759, 1775). Så väl på öfre armen .., som på den nedre eller framarmen. Martin Præs. i VetA 1763, s. 214. Dens. Läk.-grunder 275 (1783). E. Modin i Landsm. VII. 2: 9 (1886).
β) (hvard.) vara lång (l. kort) i armarna, hafva långa (l. korta) armar. Han var hvarken kutryggig eller kobent eller för lång i armarna. R. Melander i Nornan 1893, s. 168 (om en beväringsman).
γ) (föga br.) en arm full, så stor mängd (af ngt) som man kan omfatta med ena armen (jfr d o. e); jfr ARM-FULL o. -FÅNG 3. À plein bras, en hel arm full. Möller (1745). Nilsson Eng.-sv. ordb. (1875, under arm).
δ) slå armar och ben af ngn, i sht i hotelser, hyperboliskt för: gifva ngn duktigt med stryk, genomprygla ngn, slå ngn ”fördärfvad”. Björn Förf. yngl. 61 (1792). Ni får ej visa dem (dvs. fåglarna) för någon, då slår jag armar och ben af er. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 148 (1831). B. Mörner i Idun 1901, s. 660.
ε) (föga br.) kasta sig med (vid)öppna armar i ngt, bildl.: utan besinning l. öfverläggning inlåta sig i ett företag l. öfverlämna sig åt ngt osv., kasta l. störta sig hufvudstupa l. på hufvudet i ngt. Almqvist (1842). SAOB (1870).
ζ) med.: från arm till (mindre ofta på) arm l. (numera föga br.) ur arm (och) i arm, direkt från den ena armen till den andra, i fråga om vaccination. Inympningen af skyddskoppor sker nu för tiden endast på armen .., helst från arm på arm. Hartman Husläk. 292 (1828). Ympning ur arm och i arm. N. H. Lovén Anvisn. 67 (1838). Ympning från individ till individ (”från arm till arm”). J. E. Johansson i NF 17: 10 (1892).
η) (föga br.) (sitta osv.) arm vid arm. Rotarne böra vara slutne arm vid arm. Regl. f. inf. 1781, 1: 145. Schulthess (1885).
ϑ) sofva l. hvila på ngns arm, särsk. (numera med en viss poetiskt ålderdomlig anstrykning) i fråga om ett kärleksförhållande: hvila i ngns famn l. vid ngns sida (jfr d β). Och nu har fröken Hermelin / Sluppit all sin harm; / Nu sofver hon sött så mången sömn / På ridder Tynnes arm. Sv. folkv. 1: 40. (Han) lade sig att hvila på sköna jungfruns arm. Uppl. fornm. tidskr. 19: 39 (i folkvisa). Förwara tins munz dör för henne som soffuer på tinom arm. Mika 7: 5 (Bib. 1541; öfv. 1898: hvilar i din famn). Balck Krist. ridd. G 1 a (1599). jfr: Jag måste ensam sofva, med ingen på min arm. Atterbom Lyr. 1: 131 (1815).
ι) [jfr t. einem unter die arme greifen] hålla (l. taga osv.) ngn under armarna (jfr g), under ngns armar vid armhålorna, i sht för att stödja honom l. hålla honom upprätt. — bildl. hålla, taga, äfv. fatta l. gripa ngn under armarna, fordom äfv. lyfta l. stödja (osv.) ngn under armarna l. gå ngn under armarna l. understödja ngn armarna (l. armarna på ngn), understödja, hjälpa, bistå ngn. Med all mod och makt gripa Regeringen under armarne. Stiernman Riksd. 925 (1635). När sådan deres flijtt pröffves, vill Regeringen dem understödja armarne. RP 6: 121 (1636). De .. (hafva) få eller ingen .. som stödia dem vnder armerna. P. Brahe d. y. i HSH 31: 433 (1638). (Personer) som gingo honom (dvs. den sjuke) vnder Armarna, och .. hadhe Acht på honom. Lenæus Likpred. öfv. Rudbeckius E 2 a (1646). Et välmående Lands Invånare (kunna) ej annat .., än giöra sin Öfverhets sak til sin egen och i nöden med nöje lyfta henne under armarne. Dalin Hist. 2: 287 (1750). Alla landsorter täfla om att bispringa Riket, taga mig under armarna till dess försvar och möta fienderna. Gustaf III Skr. 1: 135 (1789). Bönens ande fattar vår svaghet under armarna. Ödmann Pred.-utk. 86 (1808, 1812). Hertig Fredrik, som åter befans vara fördjupad i skulder och måste tagas under armarne af konungen. Odhner G. III 1: 293 (1885). Säkerligen hoppades han (dvs. Martialis) att blifva hållen under armarna af de mäktiga landsmän, han där (dvs. i Rom) hade. Schück Världslitt. 1: 573 (1900). jfr: (Helsingborg lärer) näpligen .. komma uti sit förra välstånd igen, om den icke på något sätt under armarne hielpes och uti dess utlagor lindras. 2 RARP 5: 227 (1727).
b) i fråga om armens l. armarnas användande vid gymnastiska rörelser, vissa lekar o. d. Armar uppåt — sträck! Ling Regl. 22 (1836). Sedan utgångsställning (för vågrät armgång till sidan) .. på böjda armar intagits. V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 55 (1889). Hänga på en krokig arm. Dens. Därs. — särsk.
α) bryta arm, om en lek l. ett kraftprof hvarvid tvenne personer, sedan båda krökt högra (l. vänstra) armen med armbågen nedåt (ofta stödd mot ett bord o. d.) o. fattat hvarandras hand, söka att hvardera böja ned den andres arm; jfr ARM-BRYTNING. Några drogo handkafvel, ”bröto arm” eller kastade spjut. Topelius Vint. I. 1: 322 (1860, 1880). Bergman Gotl. skildr. 236 (1882).
β) gå på l. i armarna (uppför en lina o. d.), med användande bl. af armarna; jfr ARM-GÅNG. Han skulle gå uppför linan på armarna. De Geer Minnen 1: 71 (1892). — (i vissa delar af Sv.) gå på armarna, gå på händerna (med benen uppåt).
c) i fråga om vissa åtbörder o. d.
α) [jfr holl. met de armen in de zijde] sätta (l. med) armarna i sidan, sätta (l. med) händerna i sidan, särsk. som uttryck för beslutsamhet, trots, utmaning o. d. Nordforss (1805). (De gingo) med nöjda ansigten, stolta miner .. (och) armarna i sidan. Trompeten 1812, s. 130. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 301 (1831). Ahlman (1872). — (föga br.) bildl.: vara morsk l. stursk. Almqvist (1842). Dalin (1850).
β) [jfr holl. met de armen over elkander gekruist, t. mit gekreuzten armen, eng. with arms crossed, fr. les bras croisés] lägga armarna i kors, böja dem o. lägga underarmarna sammanflätade med stöd mot bröstet, sitta (l. stå osv.) med armarna i (fordom äfv. uti) kors l. med korslagda armar. På Sammetz Hyend sitta / Mäd Arman uthi korsz. Lucidor Hel. I 4 b (1674). Godberg har kommit in helt långsamt, tankfull och med armarna i kors. Björn Förf. yngl. 6 (1792). Husbonden, som med korslagda armar makligt och tanklöst skådar utåt fältet. A. Grafström hos Forssell Ett år i Sv. 130 (1835). A. Viberg i Landsm. 2: XVIII (1881). — i bild. Den hvila, som är ett makligt stillasittande, med armarne i kors och ögonen i taket. Strandberg 1: 365 (1862). — bildl. ss. uttryck för overksamhet l. passivitet. Man bör .. låta Ryssland förstå, at man ej ärnar med korslagda armar lämna Finland till grannens discretion. Höpken 2: 90 (1747). Du, den gamle Härföraren, den tappraste krigaren, sitter, som man säger, med armarne i kors. Kolmodin Liv. 2: 417 (1832). Om man blott kunde förmå honom att lägga armarna i kors, skulle han snart blifva en rik man. De Geer Minnen 1: 112 (1892). jfr (med samma bet.): Medh sammanknäpte Armar. Schroderus Uss. B 4 a (1626).
d) med hänsyn till armarna ss. bildande famnen.
α) [jfr holl. iemand mit open armen ontvangen, t. jemand mit offenen armen empfangen, eng. to receive any one with open arms, fr. recevoir quelqu'un à bras ouverts] öppna sina armar, öppna sin famn, mottaga (l. möta osv.) ngn med öppna armar, med öppen famn; bildl.: gifva ngn ett mycket hjärtligt mottagande, med stor glädje hälsa ngn välkommen. Weste (1807). Han emottog oss med öppna armar. Geijer I. 3: 122 (1825). Med öppna armar skyndade han .. de tre officerarne till mötes. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 266 (1831). (Hon) öppnade .. sina armar för honom, han kastade sina om henne. Bremer Grann. 2: 112 (1837). De .. möttes med väpnadt motstånd, i stället för med öppna armar. Böttiger i SAH 39: 197 (1865). De Geer Minnen 1: 243 (1892). jfr: (Kejsar Konstantin) förmanar then Alexandriniske Kyrkian, at hon berörde (nicenska) Decret (angående Kristi gudom) medh vthsträckte Armar .. (dvs. ”med uppräckta händer”) skulle wedertagha. Schroderus Osiander 1: 295 (1635).
β) [jfr motsv. anv. i holl., t., eng. samt fr. bras] i (numera sällan uti) ngns armar l. armarna på ngn, i ngns famn, omfamnad af ngn, i sht i uttr. taga, hålla, trycka ngn i sina armar samt falla, sjunka, hvila i ngns armar; stundom bildl. som beteckning för kärleksförhållande. (Nymfen Syringa) blef uti hans (dvs. Pans) armar förvandlad til rör. Ehrenadler Tel. 515 (1723). Just i den tiden då han så högt älskat mig .., hafver jag i en annan Mans armar åtnjutit kärlekens och et roligit lefvernes förnöjligheter. Ågren Gell. 80 (1757). Får jag ej här en vän i mina armar trycka? G. F. Gyllenborg Vitt. 3: 319 (1773, 1797). Jag ropade, min Far! jag i hans armar föll. Därs. 98 (1783, 1797). Kom i mina armar! Eurén Cora 35 (1794). Ps. 1819, 481: 7. (Antonius) utandades sin sista suck i Kleopatras armar. Cavallin Skr. 83 (1885). — [jfr t. einen in die arme schliessen] sluta (fordom äfv. innesluta) ngn i sina armar l. (mindre br.) i armarna, omfamna ngn. Sahlstedt (1773). Der står ni och gapar på huru en annan sluter er fästmö i sina armar! Carlén Repr. 117 (1839, 1861). Ahlman (1872). — [jfr holl. hij wierp zich in mijne armen, t. sich einem in die arme werfen, fr. se jeter dans les bras de quelqu'un] kasta sig i ngns armar l. i armarna på ngn, kasta sig i ngns famn. Han kastade sig i hennes armar, och drack sällhet på hennes läppar. Eurén Orth. 1: 88 (1793). Strindberg I vårbrytn. 1: 10 (1881). bildl.: taga sin tillflykt till ngn l. anropa ngns beskydd, (helt) öfverlämna sig åt l. sluta sig till ngn. 2 RARP I. 2: 307 (1719). Förachtar du ditt egit Folck, at du så kastar dig i armarne på andra? Mörk Ad. 1: 142 (1742). Fryxell Ber. 7: 296 (1838). Man kunde förutse, att andra kammaren skulle kasta sig i armarna på protektionismen. De Geer Minnen 2: 276 (1892). jfr: För att ej drifva honom (dvs. G. III) i armarne på Rysslands fiender. Odhner G. III 1: 21 (1885).
γ) [uttr. torde hafva anknytningspunkter dels i (h γ o.) i γ (jfr t. in dem augenblicke, da er den tödlichen stich thun wollte, fiel ich ihm in den arm), dels i d β o. uttr. falla ngn om halsen l. i famnen, dels möjl. äfv. (jfr holl. wien God in de armen grijpt, zal in geen zee verdrinken) i vissa till g hörande uttr.] (†) falla Gud (ut)i armen l. om armarna, i fråga om ett hänvändande till Gud för att anropa hans nåd l. (i sht) för att söka afvända hans hämnande straff. Palma Him. apot. Föret. 7 a (1610). (Det är tillbörligt att) Man vthi Pestilentziens begynnelse, faller Gudh om Armarna, och winlägger sigh at blidka Honom. L. P. Gothus Pest. 104 b (1623). Altså skoner Gudh offta Land och folck, för the fromma Christnas skul, som falla honom i armen, medh theres böner. J. Matthiæ 2: 110 (1655, 1658).
δ) [jfr holl. zich uit iemands armen ontwikkelen, t. sich aus jemandes armen (los)reissen l. winden, fr. il s'arrachait des bras du sommeil] lösa sig, slita sig ur ngns armar, göra sig fri från ngns omfamning; ofta mer l. mindre bildl. Den tid, då historien i Norden löser sig ur sagans älskande armar. Geijer II. 1: Förord 1 (1825). Ur hennes armar har jag slitit mig. Fahlcrantz 3: 214 (1864). — ryckas ur ngns armar, bildl.: hastigt l. oförmodadt blifva skild ifrån ngn. Den första gång, han bedröfvat maka eller barn, var då han för alltid rycktes ur deras armar. Rosenstein 1: 183 (1790).
e) med hänsyn till armen ss. bärande. jfr: Han slipper fulle in som något haar bära .. (dvs.) Den som kommer medh en krokotan arm, han är altijd wälkommen. Grubb 297 (1665).
α) bära bössan l. geväret på armen o. d.
α') (fordom) mil. med stocken hvilande i vänstra armbågsvecket o. kolfhalsen omfattad strax bakom hanen af högra handen. Detta Handgrepet (dvs. ”musköt i högra armen”) kommer (äfven) at brukas .. vid alla de tilfällen der Corporaler förut burit Mousquet på armen. Regl. f. inf. 1751, s. 91.
β') jäg. med kolfven under (högra) armhålan o. nedre delen af stocken hvilande på den mot bröstet hållna (högra) underarmen. Djurgården (i Sthm), där han redan som pilt ströfvat omkring med gevär på arm. Jägaren 1897, 2: 59.
β) [jfr bära ngn på händerna] bära (fordom äfv. draga) ngn på armarna l. sina armar, bildl.: egna ngn den ömmaste omvårdnad, skydda ngn; numera i sht: egna ngn all möjlig hyllning, hängifvet hylla l. fira ngn. G. O. Stenbock i HSH 31: 394 (1662). Vi skola bära dig på våra armar. Atterbom i Tegnérs ppr 421 (1839). Dalin (1850). SAOB (1870).
γ) på rak arm.
α') i eg. bet., ss. kraftprof: taga l. lyfta l. hålla (osv.) ngt på rak arm, med armen (vanl. vågrätt) utsträckt. En tyngd som jag knappt kunde lyfta tog han på rak arm som ingenting. Dalin (1850). En race af Angantyrar, hvaren i stånd att lyfta sin Tirfing på rak arm. Sturzen-Becker S. arb. 1: 45 (1861). Düben Kurs i anat. 124 (1864).
β') [bet. utvecklad ur α'; till grund för bet.-utvecklingen torde ligga (tanken på) det förh. att det som ngn kan ”taga på rak arm” det förmår han med lätthet, utan minsta ansträngning l. förberedelse lyfta] (i sht hvard.) göra ngt på rak arm, utan förberedelse, på stående fot, utan att öfverväga saken, omedelbart; jfr (på fri) HAND; i sht i fråga om utförandet af ett konststycke o. d. Öfversätta ett stycke ur en författare, hålla ett tal på rak arm. Deruti låg .. (Scholanders) mästerskap, att han tecknade på rak arm de djerfvaste ställningar och förkortningar. Jolin Ber. 6: 207 (1881). Att på rak arm öfversätta grekiska till latin, det var ett lärdomsprof i förfädrens smak! Topelius Planet. 1: 5 (1889). Styrelsen (för försäkringsbolaget) .. kunde (inte) så der på rak arm sätta till den, som skulle taxera lif och ersätta död. Hedenstierna Fru W. 254 (1890). På rak arm formulera ett .. förslag. VL 1893, nr 44, s. 2. jfr: Båda (ynglingarna) åtföljdes på rak arm till .. Alanus. Topelius Fält. 5: 67 (1867). — (föga br.) på egen hand, på fri hand. I fredliga och beskedliga tider .. låter det kanske tänka sig, att den ena och den andra (människan) likasom faller ur hakarne och huserar i denna verlden på rak arm. Men .. stormiga tider färglägga allt lefvande, som rör sig .. i dem. Topelius Fält. 3: 125 (1858).
δ) (förr) mil. bära (osv.) geväret l. musköten i armen o. d., med låset omfattadt af handen, under det armen är nedåtsträckt, samt med stocken i lodrätt läge stödd mot sidan o. axeln. Mousquet i högra Armen(!) Regl. f. inf. 1751, s. 90. Ling S. arb. 3: 724 (1820). Ex.-regl. f. inf. 1848, 1: 86. Göra i armen gevär. Tj.-regl. 1858, 1: 36. När processionen passerat förbi, kommenderas ”i armen gevär”, så framt förut skyldrats gevär. Därs. 332. (Fält-)Jägaren bar .. sitt korta gevär i högra armen. H. Lilljebjörn 2: 112 (1867). Tigerhielm 39 (1867, 1880).
ε) [jfr holl. met een pak onder den arm, t. etwas unter dem arm haben l. halten, fr. porter un paquet sous le bras] (hafva l. hålla l. bära ngt) under armen, mellan sidan o. den däremot tryckta armen. Sedan .. tog (han) denna arma karen .. och bar honom under armen till Skiepet, såsom hann ett lijtet barn burit hade. Reenhielm Olof Tr. 163 (1691). (En) bondahustru, som hade tv höns, ett vnder hwarje arm, at sälja. Swedberg Schibb. 141 (1716). Vilhelm, med Gellerts fabler under armen. Eurén Orth. 1: 3 (1793). Bära hatten under armen. Meurman (1846). Heidenstam Birg. pilgrimsf. 184 (1901).
f) [jfr eng. he is fond of the crooked arm work, äfvensom fr. lever l. hausser le coude] (hvard., skämts.) med hänsyn till armen ss. förande glaset till munnen: kröka arm(en) l. kröka på (stundom knycka på) armen, bildl.: dricka, ”ta sig ett glas”, supa. Några werldzlige wisor (1695). När man länge Armen Krökt, / Yttra sig the goda tankar. Runius Dud. 3: 73 (1712). Si, hur han kröker armen. Bellman 3: 63 (1790). Han flitigt uppå armen knyckte. Lannerstierna Vitt. 26 (1791). Jago. .. Der (dvs. i England) förstår man sig på konsten att dricka, skall ni tro. .. Cassio. Är Engelsmannen så snäll i att kröka på armen? Hagberg Shaksp. 10: 316 (1850). Cesar krökte arm så anskrämmeligt. Bondeson Glimm. 50 (1892). jfr (med dubbel mening): När patienterna förmå / Att kröka armen och att svälja — / Hvad andra läkemedel då / Än drufvoblod och arrak välja? Stagnelius 1: 455 (1814; uppl. 1881). jfr äfv.: När armen krökes, då gapar munnen. Sv. ordspr. 67 (1865) [fsv. naar armin krøkis tha gapar mwnnin; jfr Kock Medeltidsordspr. 2: 301].
g) med hänsyn till bruket att en person (eg. o. ofta för att lämna stöd) ngt lyfter o. böjer sin mot en annan person vända arm, hvarvid denna andra person träder sin underarm l. hand innanför den förres arm o. placerar den på hans underarm.
α) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng. samt fr. bras] bjuda l. gifva ngn armen l. sin arm; föra ngn vid armen, gå med l. hafva ngn under armen. (Han) henne ger sin arm, — för första gången, / Ty blott sin hand han henne räckt förut. Franzén Skald. 2: 127 (1825, 1828). Han bjöd mig armen med en den mest intagande elegans. H. Lilljebjörn 2: 70 (1867). Så snart dansen är slutad, förer han henne åter vid armen tillbaka på sin plats. Paban Ebhardt 106 (1884). — taga l. fatta ngns arm, taga l. hålla ngn under armen, numera i sht om den som stöder sig på den andres arm. Ändteligen stiger man upp (från middagsbordet), .. tar damerna under armen, ledsagar dem in i förmaket. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 271 (1831). Björn .. tog sin lilla hustrus arm och spatserade af med henne. Bremer Grann. 2: 93 (1837). Rådgifvare i sällskapslifvet 26 (1872). Om ni vill vara god och ta mig under armen. — Jag känner mig behöfva ett stöd — svarade hon. E. Silfverstolpe i PT 1898, nr 180 A, s. 2. i bild. (Wallenberg) tager (i sina skildringar) läsaren så till sägandes kamratligt under armen. (Schück o.) Warburg Litt.-hist. 2: 87 (1897).
β) [jfr holl., t. o. eng. arm in arm] (gå l. spatsera osv.) arm i arm. Wallin Rel. 2: 55 (1818, 1827). I oskyldig glädje vandra, / Arm i arm och hand i hand. Wadman Saml. 1: 102 (1830). En skön .. septemberafton vandrade en herre och en fru arm i arm förtroligt och ledigt öfver en bro. Almqvist Tre fruar 1: 1 (1842). I denna trängsel, detta sorl och larm, / Två unge män ses skrida arm i arm. Snoilsky 2: 42 (1881). — bildl.: i förtroligt umgänge, på förtrolig fot (med ngn), i broderlig förening, hand i hand. Berzelius (1835) hos Trolle-Wachtmeister 2: 210. Gå arm i arm med, stå på förtrolig fot med. Dalin (1850). Icke hade vi väntat att .. se sekterismen och den katolska propagandan vandra arm i arm. VL 1898, nr 28, s. 2. — (numera knappast br.) arm under arm. Arm under arm vi utan afbrott streta / Till Hagalund. Valerius 2: 145 (c. 1820).
h) med hänsyn till armen ss. i allm. ett redskap för viljan (jfr 5 d).
α) [jfr t. die arme frei haben; jfr äfv. hafva fria händer] hafva (l. få osv.) fria armar l. armarna fria, bildl.: hafva full handlingsfrihet, hafva fria händer, hafva tillfälle att göra obehindradt bruk af sina krafter l. sin förmåga. Weste (1807). Almqvist (1842). De hårda lagbanden lossades, och folket fick fria armar. Stolt Minnen 44 (1879). — [jfr holl. iemand de armen binden] hafva l. känna armarna l. sina armar bundna, icke hafva full handlingsfrihet, vara bunden, hafva händerna bundna.
γ) [jfr ä. holl. op den arm krijgen, fr. tomber sur les bras à quelqu'un, s'attirer l. avoir quelqu'un l. quelque chose sur les bras; jfr äfv. ligga ngn på händerna] (†) hafva ngn l. ngt på armarna, besväras l. ansättas af ngn l. ngt, ”ha ngn l. ngt på halsen”; falla l. komma l. ligga ngn på armarna, blifva l. vara ngn till besvär, besvära, genera, ansätta ngn; lyfta ngn l. ngt ifrån armarna, frigöra sig ifrån ngn l. ngt. Att Turken icke måtte tillstädia att dhen Crimiske TartarenCham (dvs. tatarkhanen) skulle medh någon mackt falla K. M:tt på armarna. RARP 6: 310 (1658). Dhe trouppar .. som uthur Österrijke komma them (dvs. fransmännen) .. på armarna. Därs. 336. Huru Kgl. M:t att lyffta dem (dvs. generalstaterna) ifrån armerne hafwer dem elucidationen (dvs. förklaringen) på Elbingsche tractaten accorderat. RARP 8: 172 (1660). Harald, hvilken nu låg honom på armarne. Dalin Hist. 1: 473 (1747). När de Romare hade månge fiender på armarne, lämnade de et stillestånd åt den svagaste. Dens. Mont. 47 (1755). Det är på det sättet man drar öfver sig elaka äfventyr. Har du icke åter et på armarna? Schröderheim Fjäsken 48 (1791).
i) med hänsyn till armen ss. tjänstgörande till försvar l. angrepp o. d.
α) låna ngn sin arm, bildl.: ställa sin kraft l. sin förmåga till ngns förfogande, hjälpa l. understödja ngn (jfr 5 a, b). Jag (Fritjof) lånar dig (Helge) / min arm i striden, den kan bli dig nyttig. Tegnér 1: 44 (1825). — låna sin arm till ngt, understödja ngt, hjälpa till att åvägabringa ngt (särsk. ngt dåligt l. orätt). Till orätt dåd din arm du lånat. Oscar II Skr. I. 2: 90 (1859, 1886).
β) icke lyfta en arm (till ngts försvar o. d.), bildl.: icke göra det allra minsta, ”inte röra ett finger”. När denne (dvs. landtmarskalken) icke sade ett ord, icke lyfte en arm till dess (dvs. frihetstidens statsskicks) försvar. Odhner G. III 1: 136 (1885).
γ) [jfr fr. retenir l. arrêter le bras de l. à quelqu'un] hejda l. återhålla ngns arm, bildl.: hejda l. afvända ett häftigt utbrott l. en våldsamhet af ngn, afvända ngns vrede l. angrepp. När Coriolan, med djup och rättvis harm, / Förföljde samma Rom, — hvem återhöll hans arm? Valerius 1: 15 (1806). Jag skall dock hejda armen, om än min förargelse ej kan hejdas, och framställningen skall bli i pillerform, som verka utan att smaka. C. A. Agardh i Tegnérs ppr 313 (1830).
2) om armens benstomme. Florman Anat. 1: 436 (1823). Berling Lund 108 (1859; om relik). jfr: Een huit arm wthan foot. G. I:s reg. 13: 283 (1541; sannol. om relik). — särsk. anat. med inbegripande af de ben (skulderbladet o. nyckelbenet) hvilka förena armens ben med bröstkorgen. Det är på bröstkorgen .. som de öfre extremiteterna eller armarne fästa sig. De ben, som bilda dem, indelas i skuldrans, öfverarmens, underarmens och handens ben. Thorell Zool. 1: 229 (1860). Rebau Naturh. 1: 35 (1879).
3) om armen ss. representerande personen som har armen, särsk. tänkt ss. verksam l. utvecklande kraft osv. Dalin Mont. 74 (1755). Att störta denne jätte ned var mer än arm förmått. Runeberg 2: 55 (1846, 1852). Utan den stora importen af spanmål, kreatur och kött skulle England icke kunna sysselsätta så många armar uti industrien. Fahlbeck Sv. jordbr. afk. 9 (1893).
4) vid personifikation.
a) i fråga om ngt konkret. Se hur de silfrade bäckarna små / Hoppa och slå / Vänliga armar kring tufvor och stenar. Sätherberg Dikt. 1: 154 (1837, 1862). Tiomils väg för ögat åt hvarje sida / landskapet breder sina armar ut. Sturzen-Becker S. arb. 5: 187 (1862). Väderkvarnar stå och vifta med armarna i vädret. Läseb. f. folksk. 123 (1892). — särsk. [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng.] om gren af träd o. d. (jfr III). Granen söfver dem (dvs. örnens ungar) på vänlig arm. Sätherberg Dikt. 2: 84 (1839, 1863). Ekarna .. sträcka sina armar emot vattnet. De Geer Minnen 1: 105 (1892).
b) i fråga om ngt abstrakt. Jag en bedräglig ro i hvilans armar njöt. Creutz Vitt. 6 (1761). Hvad vill en smula rätt mot magtens arm betyda? J. Wallenberg 304 (1774). I dödens armar rusar han. G. F. Gyllenborg Vitt. 3: 59 (1774, 1797). Du, som en tröttad verld i hulda armar sluter, / O Sömn ..! Kellgren 3: 304 (c. 1790). Der, hvar bönens armar gerna / Fläta sig kring korsets stam. Wallin Vitt. 1: 73 (1821). Den närvarande lagstiftningen gör mycket till att föra det (dvs. det oäkta barnet) i lastens armar. Snellman Stat. 54 (1842). En högre makt förlamade våldets arm. Melin Jesu lefv. 3: 112 (1849, 1860). Strofer i en hymn, burna .. af musikens sträckta armar. Hallström Purpur 41 (1895). jfr: Man ser i Kyrkans hägn en ung och lycklig brud / Med ömhet af en mor i Hymens armar ledas. J. G. Oxenstierna 2: 182 (1796, 1806).
5) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng. samt fr. bras] i symbolisk anv. för att beteckna:
a) (i sht i biblisk o. af bibeln påverkad stil) kraft, styrka, makt. Hwar (dvs. hvem) troor wårt taal, och hwem är herrans arm oppenbarat? Joh. 12: 38 (NT 1526). Tu haffuer en weldigh arm. Psalt. 89: 14 (Bib. 1541; öfv. 1897: en arm med hjältekraft). Iagh skal bryta tin arm sönder, och tins fadhers hwss arm. 1 Sam. 2: 31 (Bib. 1541). Settia an på Fienden .. medh fulla macht och bewepnadt arm. L. P. Gothus Mon. turb. 263 (1629). Thenne Kätterske Läran (dvs. arianismen) war medh en vthwärtes Arm bewäpnat. Schroderus Osiander 1: 280 (1635); jfr δ. Styrck Hennes (dvs. drottning Kristinas) Arm; gif Mod, manhaftighet, och kraft. Stiernhielm Jub. 143 (1644, 1668). Med ädelhet kan .. en Talare tillegna Skaparen .. en arm, som är allmagt. Ödmann Anv. t. pred. 62 (1807, 1812). Det rätta får armar, det sanna får röst, / och folken stå upp till förvandling. Tegnér 2: 56 (1810). Det var en konung i Svea land: / gaf kvinnan arf, gaf kvinnan arm / att få sig rätt och föda. Lysander Skr. 87 (1859). Kyrkans arm. Hahnsson (1884). Din arm, o barn (dvs. Jesusbarnet), förfärar / Det stolta mörkrets härar. Wirsén Jul. 47 (1887). Ammoniter och moabiter, edomiter och amalekiter fingo hvar efter annan känna tyngden af Sauls väldiga arm. E. Svensén i NF 14: 565 (1890). — särsk.
α) [jfr holl. lange armen hebben, t. lange arme haben, fr. avoir les bras longs] med bestämningen lång l. kort, i sht i uttr. hafva långa armar, hafva makt l. inflytande som sträcker sig långt. Herrar haa longa Armar. Grubb 323 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 85 (1807) [jfr holl. groote heeren hebben lange armen, t. könige haben lange arme, fr. les rois ont les bras longs]. Konungens magt är öfvermensklig, och hans arm lång. Carlstedt Herodot 3: 306 (1833; gr. χεὶρ ὑπερμήκης). Är då Herrens arm för kort? 4 Mos. 11: 23 (öfv. 1893). jfr: Then skal haffue longe armar som allas mun skal igen stoppa. Sv. ords. C 4 a (1604) [fsv. thu skalt hawa langa arma vm thu wil hwarz mans mwn halda; jfr Kock Medeltidsordspr. 2: 385].
β) i det efter hebr. bildade bibliska uttr. sätta kött (sig) till arm o. d., eg. räkna hvad som (bl.) är kött för sin styrka, förtrösta på l. anlita mänsklig makt. Förbannat är then man som förlåter sigh vppå menniskio, och setter kött sigh til arm. Jer. 17: 5 (Bib. 1541; Luther: helt Fleisch fur seinen Arm). Vi ha .. ogillat det politiskt kyrkliga, det hierarchiska med — kött till arm. Wieselgren Sv:s sk. litt. 1: 300 (1833, 1847). Att sätta kött sig till arm kan passa den romerska kyrkan med sin sorgliga lära om de båda svärden, det andliga och världsliga. O. Levan i LD 1900, nr 180, s. 2. jfr: Den, hvars verld är honom trång, / Och den, som sätter kött till arm, / De finna begge rum en gång / Vid samma moders kalla barm. Ps. 1819, 391: 5. jfr äfv.: Lät oss bygga vår ro i enslighet. Lät oss slippa, at sätta kött til arm. Dalin Arg. 2: 427 (1734, 1754).
γ) i det bibliska uttr. köttslig arm, mänsklig makt (i motsats till Gud). Medh honom är en kötzligh arm, men medh oss är Herren wår Gudh. 2 Krön. 32: 8 (Bib. 1541; öfv. 1896: en arm af kött). Rudbeckius 4 Pred. E 2 b (1634).
δ) [jfr holl. de wereldlijke arm, t. der weltliche arm, fr. le bras séculier] (i historisk stil, numera mindre br.) i uttr. (den) världslig(a) arm(en), (den) världslig(a) makt(en), (den) världslig(a) öfverhet(en)s makt. Schroderus Osiander 1: 281 (1635). Emot them, som .. Consistorii stämning försittia, må dhen werldzlige Armen ålijtas. Kyrkol. 225 (1686). Främja Guds ähra genom våld och verldslig arm. Dalin Hist. 2: 15 (1750). Leopold 3: 103 (1797, 1816). Dalin (1850).
ε) [jfr holl. de arm der gerechtigheid, t. der arm der gerechtigkeit, fr. le bras de la justice] i uttr. lagens l. rättvisans arm, den lag l. rättvisa skipande makten. Stenhammar 6 (1794). Uslingen kanske, som hungern brottslig gör, .. / Han grips af lagens arm. Blom 25 (1794). Den verldsliga rättvisans arm. Strinnholm Hist. 3: 147 (1848). E. A. Jacobsson i Stockholm 2: 93 (1897).
b) krigisk duglighet l. tapperhet. Thord Bondes arm hade oförnekeligen uppehållit sin Konungs Krona. Dalin Hist. 2: 736 (1750). Villaflor .. (hade) lofvat Dom Pedro .. att icke beröfva den unga drottningen sin arm och sitt hufvud, så länge hon deraf vore i behof. Palmblad Nov. 1: 203 (1840).
c) beskydd, försvar, hjälp. Then, som war .. wår Sköld, och Arm. Stiernhielm Jub. 16 (1644, 1668). Assur har .. blifvit en arm åt Lots barn. Psalt. 83: 9 (öfv. 1888).
d) verkställare af ngns vilja, redskap; verkande kraft. Vp, vp, klädh tigh j starckheet tu Herrans arm. Jes. 51: 9 (Bib. 1541). Thenne är thens Högstes Hand, och wäldig' Arm, / Then wår Fiend har förskräckt. Stiernhielm Fred. Anman. (1649). (Ulysses) var själen i företaget (dvs. trojanska kriget), likasom Achilles var dess arm. Tegnér 3: 494 (1812). Embetsmän äro Regeringens armar. Adlerbeth Åm. i VetA 1817, s. 1. (Legaterna) utgjorde, hvarthän de kommo, .. hans (dvs. påfvens) arm, hans öga. Strinnholm Hist. 4: 25 (1852). Verkställande makten var utan armar. Topelius Fält. 4: 48 (1864). jfr: Bagration .. var en i många afseenden skicklig general, Suwaroffs ”högra arm”. Wrangel Krigshist. 3: 451 (1885) [jfr fr. être le bras droit de quelqu'un; jfr äfv. vara ngns högra hand].
II. i utvidgad anv., om kroppsdel hos djur hvilken motsvarar l. liknar l. påminner om människans arm (l. del däraf).
1) om den öfre l. främre extremiteten l. om del däraf hos ryggradsdjur.
a) om denna extremitet i dess helhet (l. utom foten l. handen).
α) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng.] hos sådana däggdjur som ofta använda upprätt kroppsställning; ss. stående beteckning numera bl. i fråga om aporna. Then käraste (ungen) bär hon (dvs. aphonan) på armarna. Orrelius Diurr. 79: 1 (1750). Armarne (hos schimpansen) äro ej längre än menniskans. Scheutz Naturh. 10 (1843). Tullberg Djurr. 126 (1885). jfr AP-ARM. — (†) hos björnen. Biörnen .. sätter .. ramen uti (myr-)stakken til thes at myrorna löpa up för armen, så sleker han alla mörrena (dvs. myrorna) up medh tungan. Bureus Suml. 69 (c. 1600).
β) [jfr motsv. anv. i eng.] (mindre br.) zool. i allmännare anv. C. J. Sundevall i VetAH 1843, s. 349 (”449”; i fråga om fåglarna). Skuldran (hos däggdjuren) utgöres hufvudsakligen .. af ett stort, platt .. ben, som gifver fäste åt armen. Thorell Zool. 2: 64 (1861); jfr I 2. F. A. Smitt i UVTF 29: 18 (1882). — jfr DÄGGDJURS-, FÅGEL-ARM m. fl.
b) [jfr motsv. anv. i holl. o. t. samt fr. bras] (numera knappast br.) hippol. om underarmen hos hästen. Florman Häst. känned. 94 (1794, 1798). I exteriöriskt språk kallas denna del (dvs. underarmen) blott arm, och man fordrar att armarna på hästen skola vara breda. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 15 (1836).
c) [jfr motsv. anv. i t.] (†) zool. om öfverarmen hos fåglarna. Retzius Djurr. 148 (1772). Högberg Zool. 150 (1841).
2) zool. om de hos vissa fiskar förek. utanför kroppshöljet utskjutande benutskott hvilka uppbära bröstfenorna; jfr SKAFT, STJÄLK. Handlike (fenor) .. sitta .. merendels på et utskott af kroppen, såsom en särskildt led hvilken kallas Arm, Brachium. Retzius Djurr. 172 (1772). Nilsson Fauna 4: 254 (1852). Lilljeborg Fiskar 1: 755 (1891). — jfr ARM-FENAD, -FENIG.
3) (†) zool. om maxillarpalperna hos spindlarna. Bredevid (dvs. på) hufvudet på en Spindel sitta två lemmar med leder, lika små ben, som man kallar armar. C. De Geer Præs. i VetA 1754, s. 11.
4) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng. samt fr. bras] zool. om de långa, rörliga organ hvilka hos vissa blötdjur o. stråldjur samt andra lägre djurarter äro grip- l. rörelseverktyg osv. Då de (dvs. vissa ”blötmaskars” trefvare) äro besynnerligen (dvs. särskildt) store kallas de äfven Armar, Brachia. Retzius Djurr. 193 (1772). A. Modeer i VetANH 12: 87 (1791; i fråga om manetdjur). (Stråldjuren) hafva vanligen ett stort antal af tentakler, som kunna indragas, eller några armar .. på kroppen. Sundevall Zool. 175 (1835, 1864). En vid vår vestkust vanlig form (af bläckfiskar) är kalmaren .., hvilken har tio armar. Tullberg Djurr. 268 (1885). Nathorst Jord. hist. 611 (1892; i fråga om armfotingarna). — (numera föga br.) i allmännare anv., innefattande äfv. de jämförelsevis korta organ af dylikt slag hvilka förekomma (i sht kring munnen) hos polyper, sjökorfvar osv.; tentakel, trefvare, känseltråd. Armarne (Tentacula) sitta (hos ett visst koralldjur) alla rundt omkring den öfra ändan af kroppen. P. Löfling i VetAH 13: 112 (1752). Armarne (tentacula) stå (hos en art sjökorf) rundt omkring munnen: äro grenige, lurfvige, och til antalet tio. A. M. v. Strussenfelt Därs. 26: 257 (1765). A. Modeer i VetANH 7: 300 (1786; i fråga om en sjöpenna). Hartman Naturk. 274 (1836; i fråga om polyperna). Rebau Naturh. 1: 733 (1879; i fråga om barkkorallerna). — jfr ARM-FOTAD, -FOTING samt FÅNG-, GRIP-, HÅR-, MUN-, RODD-ARM.
III. i öfverförd bet. om ngt som gm form l. läge l. funktion liknar l. påminner om en människoarm; vanl. om mer l. mindre långsträckt o. smalt parti som utskjuter från hufvudmassa l. midteldel; särsk. ofta om tvenne på ömse sidor om ngts midtparti symmetriskt anordnade l. placerade delar, påminnande om människokroppens båda (utbredda) armar. — jfr HJÄLP-, HUFVUD-, JÄRN-, KRYSS-, MIDT-, SIDO-, TRÄ-, TVÄR-ARM m. fl.
Anm. 1:o Ordet har i öfverförd bet. fått ett mycket vidsträckt bruk. Af dess talrika anv. hafva här upptagits endast de mera allmänt bekanta samt några andra i ett l. annat afseende märkliga. 2:o I en del fall brukas vid sidan af arm ordet GREN, ej sällan (i sht i yngre tid) med företräde för detta senare ord.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. t. samt eng., äfvensom fr. bras] (numera nästan bl. hvard.) del af klädesplagg afsedd att omgifva armen; ärm. Dhen som taar Watn öfwer Hufwudh, så löperet honom i armen. Grubb 109 (1665). Rudbeck Progr. 340 (1677; se under ARM-KORG). Swedberg Schibb. 216 (1716). Öfverdelen på deras (dvs. de öländska bondkvinnornas) Lintyg hade inga armar. Linné Öl. 114 (1745). Då uppskar han brynjan .. uppifrån hjessan allt nedigenom och så ut igenom båda armarna. Afzelius Sæm. E. 188 (1818). Polska armar. Hawlitscheck Manskläd. 36 (1842). Arm till vapenrock. Spak Katal. öfv. Artill.-mus. 182 (1888). En vid skjorta med armar. Torstensson Kneipp Min vattenkur 137 (1894). jfr FJÄDER-, HALF-, HOF-, KORT-, LÖS-, ROCK-, SKJORT-, TRÖJ-, YTTERROCKS-ARM m. fl. — särsk.
a) [jfr d. ryste en tale af ærmet, holl. iets uit zijne mouw schudden, t. etwas aus dem ärmel schütteln; sannol. eg. om taskspelare] i uttr. skaka (ngt) ur armen, med stor lätthet l. utan besvär åstadkomma ngt; numera nästan bl. i fråga om andlig verksamhet, författande, komponerande o. d.; jfr ÄRM. Bättring kan man ei så lätt ur armen skaka. Kolmodin Qv.-sp. 2: 153 (1750). (Kosegarten) ansåg hans (dvs. Fouqués) nyare skrifter för blotta ur armen skakade efterapningar .. af äldre, friskare alster. Atterbom Minnen 28 (1817). En stor mängd .. operor skakade Rossini ur armen med sin vanliga lätthet och lättvindighet. A. Lindgren i NF 13: 1484 (1889).
b) i (det numera sällan förek.) talesättet (det var) den tiden man snöt sig på armen o. d., i forna tider (med mycket enkla seder); jfr ÄRM samt det första ex. från Hambræus under ARMBÅGE 1. Då var .. / Dumhet och plumphet i alt, när verlden snöt sig på armen. Dalin Vitt. 3: 5 (c. 1730).
Anm. till 1. Ehuru denna anv. af arm är ganska vanlig i talspråket, torde den dock numera i allm. vara att anse ss. mer l. mindre tillfällig utom i det under a upptagna uttr., i hvilket dessutom arm ofta tages i sin eg. bet. (I). Jfr: Arm, brachium; ärm, manica .. hvilke af en del förblandas eller orätt brukas. Hof Skrifs. 185 (1753).
2) [jfr holl. een arm der zee, t. ein arm der see, des gebirges, eng. an arm of the sea, lat. brachium maris, fr. un bras de la mer] i fråga om vissa geografiska bildningar o. därmed jämförliga anläggningar utförda af människohand. Lex. Linc. (1640, under brachium). Dhet .. Medellendiska Hafwet (dvs. Medelhafvet) .. är een Arm eller Deel aff Ocean. Rel. cur. 258 (1682). Bergen Pelion och Ossa, hvilkas lägre armar löpa in i hvarandra. Carlstedt Herodot 3: 106 (1833). (Östersjön) har tvenne armar: Bottniska Viken .. samt Finska Viken. Palmblad Geogr. 22 (1835, 1851). Mellan tvenne armar af en gletscher. Oscar II Skr. 3: 254 (1864, 1888). En skogig arm af Säterdalen. Turistfören. resehandb. 1: 8 (1894). A. G. Nathorst i Ymer 1900, s. 140. jfr BERG(S)-, FJORD-, HAFS-, HÖJD-, IS-, SJÖ-ARM m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng. samt fr. bras] om hvardera af de grenar i hvilka en flod, en väg o. d. delar l. klyfver sig; stundom om de grenar som förena sig till l. med en flod o. d. Eneman Resa 2: 85 (1712). Två armar sträcker han (dvs. Dalälfven) kring ön. Böttiger 1: 132 (1833); jfr I 4. (Rhen) upptager Aar med dess armar Reuss och Limmat. Palmblad Geogr. 44 (1835, 1851). Vägen delar sig i två armar. Lundegård Titania 131 (1892). — jfr BIFURKATIONS-, DELTA-, FLOD-, KÄLL-, MYNNINGS-, SAMMANBINDNINGS-, UTLOPPS-ARM m. fl.
b) om från stranden utskjutande del af kaj o. d., afsedd att gifva skydd mot sjögång l. utgöra tilläggsplats för fartyg; pir; i sht i ssgrna HAMN-, KAJ-ARM. Cavallin (1875). Vettern vräkte mot hamnens (i Vadstena) arm. Wirsén Ton. o. sägn. 20 (1893). Hamnen .. lär vara dålig, ehuru ej så liten. Ena armen bräcktes vid den förfärliga stormen i December. H. Fröding i Turistfören. årsskr. 1899, s. 134.
c) (mindre br.) mil. om galleri som utgår åt sidan ifrån hufvudgalleri (i fästningsmina): mingren, grengalleri. Schulthess (1885). — jfr MIN-ARM.
d) bef. om den del af en i sicksack förd anfalls- l. förbindelsegraf som ligger emellan två brytningspunkter jämte densammas förlängning bakåt. Möller (1745, under branche). Man utstakar .. löpgrafvarna så, att förlängningen af hvarje arm faller 200 f(ot) utanför de yttersta verken, hvarifrån beskjutning långsåt kunde befaras. Hazelius Bef. 280 (1836, 1864). — jfr SICKSACK(S)-ARM.
3) om sidoafdelning af uppställdt manskap o. d.
a) [jfr motsv. anv. i isl., ä. d. samt t.] (numera bl. ngn gg arkaiserande) i fråga om här(afdelning) l. flotta: flygel. Skepzadmiralen hadhe breckt Skepzordningen vppå then wänstre Armen. Schroderus Liv. 584 (1626). The .., som woro på then wänstra armen. Botvidi G. II A. C 2 b (1634). Rudbeck Atl. 3: 230 (1698). (G. II A.) jemnte .. Banér anförde .. bröstet (dvs. centern), Thurn venstra och Herman Wrangel högra armen. Fryxell Ber. 6: 88 (1833). Linder o. Walberg (1862). jfr: I krigsväsendet kunde man .. i stället för: .. flygel .. säga på Svänska: .. arm. Hof Skrifs. 251 (1753).
b) jäg. om hvardera af de båda afdelningar af dreffolket som vid vissa slag af drefjakt äro uppställda på de båda långsidorna af jaktplatsen o. som hafva till uppgift att hindra villebrådet från att undslippa åt dessa håll; äfv. om själfva sidorna af jaktplatsen där detta manskap befinner sig l. skall uppställas. Folket, som stå på armarne och formera dem, böra vara ganska varsamme och tyste. Brummer 76 (1789). Svederus Jagt 322 (1832). Hahr Jagt. 2: 8 (1882). Vi skulle stå som fast arm (den vestra armen) till första och andra drefvet. L. P. Edberg i Skogvakt. 1893, s. 248. — jfr DREF-, HÅLL-, SKALL-ARM.
4) [ofta med motsvarighet i holl., t., eng. o. fr.] om del af redskap, instrument, maskin, möbel o. d.; äfv. om själfständigt föremål anbragt i vägg o. d., så att det bildar en därifrån utskjutande gren. Armarna på en ljusstake l. en ljuskrona, på en vägvisare l. en semafor. Armarna på en hjulaxel, de yttersta smala delarna, hvilka införas i hjulnafven; jfr AXEL-ARM. Armarna på ett svänghjul o. d., de delar som utgå från centrum o. äro fästa i hjulringen; jfr HJUL-ARM samt EKER. Grundell Artill. 100 (1705; i fråga om hjulaxel). Möller (1745, under branche; i fråga om ljuskrona). Armar kallas .. vid Stånggångar visse Stockar, som hålla Stånglängderna tilsammans. Rinman 1: 76 (1788). Ett jernknäs delar äro: .. armarne, .. tåen, .. stocken, .. vinkeln, .. nacken, .. nackögat och .. öronen. Naut. ordb. 94 (1840). Då .. (vindspelen) äro ämnade till uppfordring af större tyngder, brukar man använda ända till 10 à 12 armar, för att för hvarje arbetare hafva en särskild arm. Busch Baumgartner Mek. 361 (1842). I (slagboms-) öfverstyckets öfverskjutande ändar äro intappade två nedhängande armar .., på hvilka öfverlådan eller handslån .. kan nedskjutas öfver varpen. Uppf. b. 6: 425 (1875). På (gevärs-)hanens öfre, rundade del sitter .. en uppåt gående, krusad arm, hangrenen, för hanens fattande. Eldhandv. skjutsk. 2: 7 (1877, 1886). Kronometergången .. karakteriseras af en vid sidan om gånghjulet och oron varande arm, på hvilken nämda hjul stöder sig emellan hvarje åt oron gifven impuls. Hammarlund Fickuren 9 (1893). jfr BLID-, BÅG-, HÄNG-, KNÅD-, KONTAKT-, LIGG-, OMKAST-, RUCK-, RÖRELSE-, SEMAFOR-, SKRIF-, SLAGBOMS-, STÅND-, STÄLL-, TRANSPORTÖR(S)-, URLADDNINGS-, VIKT-, VIND-, VINK-, VIPP-, VÄND-, VÄXEL-ARM m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d. o. nor.] fisk. på not, om hvardera af sidodelarna (på ömse sidor om bröstet l. midten). Tiselius Vätter 117 (1723). Linné Öl. 230 (1745). Vinter-not angående, så bör hon bestå af 100 famnar, 50 på hvar arm. Schultze Fiskaren 138 (1778). En not som under isen ledes, / Har sina vida armar sträckt. G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 240 (1786, 1795); jfr I 4. Noten utlägges i halfcirkel och drages medelst i ”armarna” fästa dragtåg. R. Lundberg i NF 11: 1454 (1887). — jfr NOT-ARM.
b) fisk., jäg. på ryssjor o. liknande fångstredskap, om nät af större l. mindre längd som anbragts vid den yttre öppningen. Risingh Landb. 87 (1671). Broman Gl. (1736). Somlige bruka på sina Ryssior en, och somlige två armar vid ingången. Schultze Fiskaren 152 (1778). Svederus Jagt 225 (1832). Från ”mjärden” .. skiljes ryssjan (bl. a.) genom att den .. har armar. R. Lundberg i NF 14: 152 (1890). — jfr KORT-, LAND-, MELLAN-, NÄT-, RYSSJ(E)-ARM m. fl.
c) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng. samt fr. bras] sjöt. om hvardera af de från ankarläggens nedre parti utgående uppåtböjda delar som ändas med flyna; äfv. om motsv. delar af dragg. Dahlman Sjölex. 2 (1765). F. H. af Chapman i VetANH 17: 3 (1796). Det vanligaste slaget af skeppsankaren .. består af en grof jernstång, kallad lägg .., hvars nedre ände, vid den s. k. kronan .., utgrenar sig i två uppåt böjda armar. NF 1: 792 (1876). Smith 11 (1899). — jfr ANKAR-ARM.
d) [jfr motsv. anv. i d., isl., holl. o. t. samt fr. bras] om hvardera af de fyra parvis motsatta delar af hvilka ett kors utgöres; eg. o. vanl. (särsk. när korset består af en längre stam o. ett kortare tvärträ) om bl. de åt sidorna utskjutande kortare delarna. Ett Latinskt kors, hvars stam är längre än dess .. armar. Brunius Metr. 36 (1836, 1854). Malteserkorset .. hvars (fyra) armar äro tvåklufne. Schlegel o. Klingspor Herald. 64 (1874). Hakkorset .. med sina fyra armar, böjda i vinkel åt höger. Handb. f. frimur. 2: 81 (1896). — i bild. Skyddande mot helighetens dom, / Korsets arm all verldens skuld betäcker. Anderson Dikt. 76 (1847, 1889).
e) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng. samt fr. bras] mek. på häfstång, om hvardera af de delar som befinna sig mellan stödjepunkten samt kraftens l. lastens anbringningspunkt; på våg, om hvardera af balansens båda delar på ömse sidor om stödjepunkten. En wågskål med lika armar. Svedenborg Reg. 15 (1718). En Häf-stång, hvars Armar äro af en olika längd. Triewald Förel. 1: 229 (1735). Ekelund Fys. 126 (1838). Balansens armar skola vara lika långa. SFS 1855, nr 16, s. 12. Falkman Mått 1: 447 (1884). — jfr BALANS-, HÄF-, HÄFSTÅNGS-, VINKEL-, VÅG-ARM.
f) tekn. om de i l. på hjulstocken anbragta utskjutande delar medelst hvilka en med vattenkraft drifven stångjärnshammare sättes i rörelse: lyftarm. Vid hvart slag armen gör emot hammarskaftet. S. Rinman i VetAH 19: 27 (1758). Vid vanliga stångjernshammare är .. (lyftarmsringen) försedd med utstående armar (oftast fyra), på hvilka bruskarna fastsättas. C. A. Dellvik i NF 2: 1212 (1878).
g) tekn. på symaskin, om den utskjutande, med bordskifvan parallella stång i hvilkens vertikala förlängning nålen befinner sig. På (sy-) maskiner, som skola utföra starkt arbete, (är) den framåt öfver tyget krökta armen stark och stillastående. Uppf. b. 6: 484 (1875). Symaskinens beståndsdelar äro hufvudsakligen: fotställningen, armen och bordskifvan. 2 Uppf. b. 8: 392 (1900). — jfr NÅL-ARM.
h) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng. samt fr. bras] (mindre br.) om sidostöd på stol: sidokarm, armstöd; jfr ARM-LED 4, -LEDARE o. -LÄN. Möller (1745, under bras). Dalin (1850). Cavallin (1875). (Han satt) med ena armbågen stödd mot länstolens arm. LD 1901, nr 119, s. 3. — jfr GUNGSTOLS-, STOL(S)-ARM m. fl.
i) [jfr fr. bras de brancard] (mindre br.) om handtag l. skalm på bår l. kärra. Möller (1745, under branche). Linné Västg. 208 (1747). Dalin Fr. o. sv. lex. (1842, under bras). Jochnick Teor. mek. 51 (1881).
j) [jfr motsv. anv. i t. samt fr. bras] tekn. om hvardera af de tvenne parallella delar hvilka på en handsåg bilda ramens l. sågställningens främre o. bakre sida o. mellan hvilkas nedre ändar (sågknapparna) sågbladet är insatt. Röding 1: 151 (1794). Deleen (1836, under arm). Handsågen .. har .. två armar .. som nedtill äro genomborrade. Handtv. 91 (1874). — jfr SÅG-ARM.
k) [jfr motsv. anv. i t.] om hvartdera af de tvenne trän i framdelen af underrede på vagn o. d. mellan hvilka tistelstången insättes; i sht i ssgn TISTEL-ARM. Grundell Artill. 102 (1705). Tisteln qvarhålles mellan armarna af en .. tistelbult. Holmberg Artill. 3: 142 (1883).
l) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (numera mindre br.) om skänkel l. skalm på sax, tång o. d. En arm på en tång, sax och andra instrumenter, som bestå af två delar. Möller (1745, under branche). Alla dessa (förlossningstänger) voro .. alldeles obrukbara .. emedan armarne voro hopnaglade. Cederschiöld Qv. slägtlif 2: 57 (1837). Vidmark Ty.-sv. ordb. (1889, under arm). — jfr SAX-, TÅNG-ARM.
m) [jfr motsv. anv. i t.] mil. om den del af stickbajonetten som förenar klingan med hylsan: hals. Krigscoll. instr. 11 April 1822, s. 24. Stickbajonetten .. består af klinga, arm och hylsa. Billmanson Vap. 95 (1882). (Bajonettens klinga) erhöll (omkr. år 1700) en jernhylsa med rak (vågrät) arm, så att man kunde skjuta med påsatt bajonett, hvilket först lärer skett af Svenskarne. Wrangel Krigshist. 3: 44 (1885). — jfr BAJONETT-ARM.
n) om i vägg o. d. fäst o. därifrån (vanl. mer l. mindre horisontellt) utskjutande stång l. ten afsedd att uppbära l. stödja ngt. Den vid en arm på bildverkets midt fästade .. jernlyktan. Atterbom Minnen 221 (1818). Arm på .. en skylt. Dalin (1850). Väggarmar .. Det ändamål hvartill dessa armar användas kan vara mycket olikartadt. De användas för anbringande af skyltar, som stöd för brunnsrör och vattenutkastare, som lamp- och ljushållare, som garderobshängen etc. Adler Meyer 265 (1895). — jfr BLYS-, BÄR-, GAS-, KITTEL-, LAMP-, LJUS-, LYKT-, SKYLT-, STÖDJE-, VÄGG-ARM m. fl.
5) om utskjutande del l. utgrening af ben o. d.
a) om gren af ben. Den urhålkning som finnes på undre sidan af hufvudet (hos hästen) emellan underkäkens begge armar. C. G. Wrangel Handb. 685 (1885). — (numera knappast br.) anat. Höfftbenets lilla arm (dvs. sittbenets uppstigande gren). Rosenstein Comp. 107 (1736). Sittbenets uppstigande gren .. (kallas) Sittbenets Arm. Cederschiöld Ordl. (c. 1847).
b) (numera föga br.) hippol. om de flikar af hästhofvens hornsula som inneslutas mellan hörnstöden o. traktväggarna: gren. Den emellan hörnstödens spets och tåväggen varande del (af hofvens hornsula), har fått namn af kropp, och de ifrån densamma utgående sidopartier, af armar. Billing Hipp. 239 (1836).
Anm. En adjektivisk afl. -ARMIG ~ar2mig [jfr holl. -armig i langarmig m. fl., t. -armig i langarmig, vielarmig, schönarmig m. fl.] som har (så l. så beskaffade l. så l. så många) armar, ingår i ssgrna EN-, HVIT-, ROSEN-ARMIG m. fl.; jfr ARMAD 2.
Sammansättningar (mestadels till I):
A: ARM-ARTÄR3~02. anat. = -PULSÅDER. Djupa arm-arteren. Hartelius Anat. 183 (1884). Almquist Zool. 20 (1897). —
-BAD~2. Man kan .. försöka att hålla .. armen i ljumt vatten. Sådana armbad verka .. fördelagtigt. N. H. Lovén Anvisn. 13 (1838). Torstensson Kneipp Min vattenkur 84 (1894). —
-BAND, se d. o. —
-BEGJUTNING~020. med. begjutning af armen l. armarna med (kallt) vatten. Torstensson Kneipp Min vattenkur 116 (1894). Bergqvist Luft- o. solbad 27 (1899). —
-BEN~2. [fsv. armben] jfr -PIPA 1. Wikforss (1804, under armbein); jfr a. Kindblad (1867). (Dessa relikgömmor) skulle innesluta hvar sitt armben af den h(elige) Eskil .. och den h(eliga) Birgitta. Hildebrand Kyrkl. k. 131 (1875). Armben l. Armpipor, .. de tre i armen ingående benen: humerus, ulna och radius. G. v. Düben i NF 1: 1078 (1876). Montelius i VittAH 30: 314 (1885). särsk. ss. speciell beteckning för
a) [jfr t. armbein, eng. arm-bone] (numera knappast br.) öfverarmbenet; jfr -PIPA 1 a samt AXEL-BEN, SKULDER-BEN, SKULDER-PIPA. Rayon .. det smala, långa benet under arm-benet. Möller (1745). Öfre armpipan eller armbenet (os humeri) är bland alla benen i öfre lemmarne det längsta och starkaste. Sönnerberg Loder 67 (1799). Florman Anat. 1: 45 (1823).
b) (föga br.) armbågsbenet; jfr -PIPA 1 b. Den stora armpipans, äfven kallad armbenet, nedre ända. Düben Kurs i anat. 116 (1864). —
-BINDA~20, sbst. kir. = -BINDEL 1. Mil. förf. saml. 5: LXVI (1867). Bäärnhielm Samaritkurs 8 (1895). —
-BINDEL~20. särsk.
1) bindel afsedd att uppbära skadad arm; jfr -BINDA samt ARMKLÄDE 2 o. MITELL. Möller (1790). Swalin (1847). Stor armbindel. Göransson Samaritkurs 57 (1886, 1891).
2) mil. bindel afsedd att bäras om armen ss. tjänstetecken o. d., förr äfv. ss. fälttecken. SFS 1864, nr 85, s. 6. Tj.-regl. 1889, s. 57 (inom fältläkarkåren). —
(jfr III) -BLAD~2. (numera knappast br.) bot. blad som sitter (tätt) under en grens fäste. Euphrasén 13 (1792). Meurman (1846). —
(III 4) -BLOCK~2. (fordom) tekn. Armblåck är et stycke träd af lika längd med Hammar-Hjulstockens Diameter, som passar uti Armhålet och indrifves bakför den ena Lyft- eller Hjularmen, at tvinga densamma in uti Hugget midtuti Hjulstocken, på den andra Korsarmen. Rinman (1788). —
-BORST l. -BOST, se d. o. —
-BROTT~2. kroppsskada bestående i att ngt af armens ben blifvit brutet. I. Erici Reg. (1683). Acrel Chir. händ. 441 (1759, 1775). Hans (dvs. G. III:s) armbrott helades ovanligt snart. J. G. Oxenstierna 3: 72 (1794). E. C. Tegnér Armf. 1: 79 (1883). —
-BRUTEN~20, p. adj. (numera knappast br.) som har en l. båda armarna brutna. Visse Sängar .. skola (på Kungl. lasarettet) underhållas för Arm- och Ben-brutne. Veckoskr. f. läk. 4: 240 (1783). —
(I 1 b α) -BRYTNING~20. Santesson Naturen 113 (1880). Wilskman Gymn. 42 (1887). PT 1895, nr 201, s. 1. —
-BULT l. -BOLT~2. [folketymologisk ombildning af AMBULT, AMBOLT med anslutning till ARM] (numera knappast br.) = AMBULT. Armboltar, eller Smedje-Städ. Publ. handl. 9: 368 (1770). Rinman (1788). Riksd. skrifv. 1871, nr 84, s. 33. Tulltaxa 1881 (under jern). —
-BÅGA, -BÅGE, se d. o. —
1) böjning af armarna, under det man hänger i dem; jfr -HÄFNING 2. H. Ling Tab. 18 (1866). Törngren Gymn.-regl. 15 (1878).
2) böjning af armarna under motstånd af rörelsegifvare l. med lefvande stöd. H. Ling Tab. 18 (1866). Hartelius Sjukg. 51 (1870, 1883).
4) i förb. plan armböjning, armföring i vågrätt plan, plan armföring. Wide Med. gymn. 100 (1896). jfr PLAN-ARMBÖJNING. —
-DEL~2.
a) till II 4. Stuxberg Djurskisser 2: 144 (1893).
2) (mindre br.) om del af harnesk hvilken är afsedd att betäcka armen. Man klädde af Konungen des Mantel, samt Bröst-Stycket och Armdelarne af Harnisket. Ber. om Stanislai kröning 1705, s. B 1 b. —
-DELNING~20. gymn. rörelse hvarvid de uppåt sträckta armarna föras (långsamt) utåt till horisontell ställning (samt tillbaka). H. Ling Tab. 19 (1866). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 20 (1889). —
-DYNA~20. dyna att lägga under armen; jfr -HYENDE o. -KUDDE samt ARMBÅGS-DYNA. Heinrich (1814). Dalin (1850). Hoppe (1886, under arm). —
(II 2) -FENAD~20, p. adj. [jfr d. armfinnede (fiske); jfr äfv. t. armflosser] zool. = följ. De armfenade ganoiderna. F. A. Smitt i NF 2: 485 (1877). —
(II 2) -FENIG~20. zool. om fiskarter hos hvilka de ben på hvilka bröstfenorna sitta äro förlängda, så att de få utseende af ett slags ur kroppshöljet utskjutande armar; särsk. ss. benämning på familjen Lophioidei l. Pediculati; jfr föreg. Brehm III. 1: 242 (1876). Rebau Naturh. 1: 552 (1879). —
-FIL~2. [jfr d. armfil, t. armfeile, eng. arm-file, fr. lime à bras; ang. anledningen till benämningen jfr Karmarsch Handb. der mechan. technol. 1: 290 (1851)] (numera föga br.) tekn. ett slags stor, fyrkantig fil, bestötfil. Grundell Artill. 222 (1705). Almroth M. tekn. 553 (1839). Kindblad (1867). —
-FJÄDER~20. särsk. zool. till II 1: fjäder på underarmen hos fåglarna, underarmsfjäder. C. J. Sundevall i VetAH 1843, s. 312. —
-FLIKA~20, sbst. (fordom) liten rundplåt på harnesk afsedd att skydda armhålan, då armen lyftes. C. Adlersparre i VittAH 3: 217 (1788, 1793). Högra armhålan, som .. (vid armens lyftande) blef lemnad obetäckt, skyldes (på 1400-talet) af en särskild liten rundplåt kallad armflika (rondelle de plastron). Spak Blanka vapn. 11 (1890). —
-FLYGNING~20. sjukgymn. Häfsittande armflygning. Rörelsegifvaren, stående bakom rörelsetagaren, fattar hans händer och stöder hans rygg med sitt ena knä, hvarefter han med rörelsetagarens armbågar beskrifver en hastig omkrets framåt, nedåt, bakåt och uppåt. Hartelius Sjukg. 87 (1870, 1883). —
-FLÄTA(N)~20. [jfr t. armgeflecht] anat. om det af de fyra nedre halsnerverna o. första bröstnerven bildade flätverk af nervtrådar ur hvilket armens nerver framgå. Från armflätan utgå .. sju stammar af olika storlek, hvilka utgöra de egenteliga armnerverne. Sönnerberg Loder 674 (1799). Hartelius Anat. 228 (1884). —
(II 4) -FOTAD~20, p. adj. [jfr holl. armpootig(en)] (numera knappast br.) zool. i förb. armfotade musslor l. mollusker = följ. C. J. Hartman († 1849) enl. Kindblad (1867). Wahlstedt Zool. 228 (1869). —
(II 4) -FOTING~20. [efter nylat. brachiopoda (se BRAKIOPOD); jfr d. armfødder, t. armfüss(l)er] zool. benämning på en del lägre djurarter (bildande provinsen l. ordningen Brachiopoda), utmärkta bl. a. därigenom att de äro försedda med två (vanl. långa o. i spiral hoprullade) armar; brakiopod; jfr föreg. Scheutz Naturh. 219 (1843). Thorell Zool. 2: 315 (1865). Tullberg Djurr. 265 (1885). —
-FRAMBÖJNING~020. gymn. = följ. Hartelius Hemg. 32 (1879, 1887). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 38 (1889). —
-FRAMFÖRBÖJNING~0020. gymn. Nyblæus Bajon.-fäktn. 26 (1872). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 17 (1889). —
-FULL~2, äfv. 4~1, sbst. [jfr d. armfuld, holl. armvol, t. armvoll, eng. armful; jfr HAND-FULL] (mindre br.) om så stor mängd (af ngt) som man kan omfatta med ena armen; jfr ARM I 1 a γ o. -FÅNG 3. (En) Armfull med ärtrijs. Juslenius (1745). Heinrich (1814). Melin Gr. lex. (1853, under ὠλένη). —
(jfr III 3 a) -FYLKING3~20. [af isl. armfylking] (i fråga om ä. förh.) I .. (den skandinaviska norden) uppstäldes (under medeltiden) hären .. i en slagordning, som merendels indelades i en center (bröstfylking) och tvenne flyglar (armfylkingar). Tingsten Anv. takt. Bih., s. 7 (1887). —
-FÅNG~2.
2) (mindre br.) om de båda utbredda armarna jämte mellanliggande del af bröstet; jfr följ. o. FAMN.
3) (mindre br.) om så stor mängd (af ngt) som man kan omfatta med armarna: fång; jfr -FULL. Öhrlander o. Leffler (1852). Till 50 kannor (björk-)lake .. sättes ett armfång pors. Santesson Naturen 45 (1880; i fråga om beredning af ”björkdricka”). —
-FÅNGS-VIDD—0~2. (mindre br.) till -FÅNG 2. I förbrytarealbumet .. stå angifna längd, .. armfångsvidden (osv.). Dagen 1898, nr 291, s. 3. —
-FÄST, p. adj. (enst., †) med (l. under) armen fäst l. fasthållen. Armfäste Hattar. Dalin Arg. 1: 130 (1733, 1754). —
-FÖRING~20. gymn. jfr följ. samt -HÄFNING 1 o. -LYFTNING 1. Armföring utåt från armhäfning framåt. Nyblæus Bajon.-fäktn. 25 (1872). Stående armföring framåt. Hartelius Sjukg. 85 (1883). —
-FÖRNING~20. gymn. = föreg. Hartelius Hemg. 26 (1879, 1887). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 201 (1889; om rörelse med hantlar). —
(jfr III 1) -GARNITYR~002. garnityr på armen l. ärmen; jfr ÄRM-GARNITYR. Sthms modejourn. 1852, s. 71. —
-GRENIG~20. (numera knappast br.) bot. om stjälk: som har korsvis motsatta grenar, korsgrenig; jfr -LIK 3 o. ARMAD 1. (Stjälken är) Armgrenig .., då stammen har tvänne, par om par, motsatta grenar, ställda parvis lika högt mot hvarandra, dock så att det öfre paret alltid sitter korsvis emot det undre. Arrhenius Term. 24 (1842). Lönnrot Flora 371 (1860). —
-GROP~2. (numera mindre br.) = ARMHÅLA. Juslenius (1745). (De egyptiska kvinnorna) lägga (höns-)äggen i armgropen, och gifva sig tolamod at hålla dem där qvar, til dess den naturliga värman frambragt kycklingen. Hasselquist Resa 63 (1750). C. Rönnow i VetAH 39: 152 (1778). Bock Menniskokroppen 107 (1874, 1883). särsk. hos hästen. På gränsen mellan bröstet och bröstlemmarne finnas armgroparne. Sjöstedt Husdj. 1: 51 (1859). —
-GROPS-SVETT—0~2. (numera föga br.) Armgropssvett .. blifver drägeligare, om armholen tvättas rena. Haartman Sjukd. 30 (1765). —
(I 1 b β) -GÅNG~2. gymn. förflyttning i vågrät l. lodrät riktning längs häfplanka, bom, linor o. d. endast med hjälp af (de böjda) armarna. H. Ling Tab. 18 (1866). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 54 (1889). —
-HACKNING~20. sjukgymn. (med fingerspetsarna l. kanten af handen utförd) hackning på armen. Hartelius Sjukg. 95 (1870, 1883). —
-HANDSKE~20. [jfr t. armhandschuh, eng. arm-glove] (föga br.) handske som räcker högt upp på armen, hög handske, långhandske. Wikforss (1804, under armhandschuh). Dalin (1850). —
-HARNESK~20. jfr -SKENA 1. Lind (1749, under armschiene). (De romerska) Artilleristernes skyddsvapen voro: .. Cask ..(,) Sköld .. (o.) Arm-harnesk som betäckte (armen) från axeln til armbågen. Lefrén Förel. 1: 83 (1818). Billmanson Vap. 286 (1882). —
(jfr III) -HJUL. (†) Armhjul .. ein Rad mit hervorstehenden Stöcken, die man mit der Hand oder den Armen herumtreibt. Möller (1790). —
-HOLK~2.
1) (kort) lösärm hvilken användes
a) (förr) af kvinnor på nedre delen af armen, under en vid, halflång klänningsärm; underärm. Dalin (1850). SAOB (1870).
b) (numera mindre br.) vid vissa arbeten utanpå ärmen för att skydda denna, ärmskyddare; jfr -LÄDER, -TÄCKARE 1 o. ARMBAND 3. Dalin (1850).
2) (i fråga om utländska förh., föga br.) betäckning för armen af trä l. läder använd af bollspelare för att därmed slå till bollen. Möller (1790). Dalin Fr. o. sv. lex. (1842, under brassard).
3) kort ärm på fruntimmersplagg. En visitkappa med en stor pelerin-krage, som framtill tillika utgör armholkarna. Sthms modejourn. 1847, s. 8. —
-HOPPNING~20. gymn. rörelse hvarvid man, under det man hänger i armarna, medelst en mycket hastig armböjning kastar sig i rörelsens riktning o. fattar nytt tag med händerna. H. Ling Tillägg t. tab. 30 (1869, 1880). Nyblæus Bajon.-fäktn. 58 (1872). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 57 (1889). —
-HVIT~2. (i poesi, mindre br.) som har hvita armar, hvitarmad. Ordet ibland dem först tog då armhvita Arete. Johansson Hom. Od. 7: 233 (1844; gr. λευκώλενος). Anm. I följ. språkprof: Och jungfrun tog upp sitt armhvita linn', / Slog honom på blekblommand' kind. Sv. folkv. 1: 317 torde armhvita linn eg. utgå från en ssg af ARM o. ett ss. enhetligt ord uppfattadt hvita-lin(n); jfr dock Afzelius' anm. till ofvan anförda ställe o. ex. under ARME-LIN. —
-HYENDE ~200. (numera bl. arkaiserande) = -DYNA. Lind (1749, under arm-polster). Möller (1790). Öhrlander o. Leffler (1852). —
-HYLSA~20.
1) arkeol. till I. Armhylsor af tunnt bronsbleck, rikt ornerade med lineära ornamenter. H. Hildebrand i Ant. tidskr. 4: 98 (1872). Dens. Förhist. folk. 527 (1879).
2) tekn. till III 4: med armen på borrmaskin förenad hylsa som omgifver stödjepelaren. En .. fristående radiel borrmaskin, vid hvilken armhylsan kunde höjas och sänkas på stödpelaren. R. Ekstrand i Tekn. tidskr. 1873, s. 222. —
-HÅL~2.
1) [jfr d. armhul, ä. eng. arm-hole] (numera mindre br.) = ARMHÅLA. Var. rer. 5 (1538). Lex. Linc. (1640, under axilla). R. Martin Præs. i VetA 1763, s. 207. I jättens armhål, / som sagan qväder, / en jungfru föddes. Tegnér 3: 92 (1817). Öman Sv.-eng. handordb. (1872).
2) öppning för armen på klädesplagg; jfr ÄRM-HÅL. Manskläd. A 4 a (1778). Det passar sig inte, att sticka .. tummarna i västens armhål. Det passar sig inte 16 (1886). Skrädd.-tidn. 1894, nr 19, s. 3.
3) (fordom) tekn. till III 4: hål på hjulstock för hjul- l. lyftarm. Rinman (1788). Anm. Med afs. på ssgr till detta ord i bet. 1 se anm. under ARMHÅLA. —
-HÅLA, se d. o. —
-HÅLS-SÖM—0~2, r. skrädd. till -HÅL 2, om den söm medelst hvilken ärmen är fäst vid plagget; jfr -SÖM 2. —
-HÅR~2.
1) (mindre br.) hår på armen.
-HÄFNING~20. gymn.
2) höjning af kroppen gm armarnas böjande, under det man hänger i dem; jfr -BÖJNING 1. Hartelius Hemg. 36 (1879, 1887). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 48 (1889). —
(III 4 f) -JÄRN~2. (fordom) tekn. Armbleck, Armjärn, kallas vid Stångjärns-Hamrar 4 Järnstycken .., som inhuggas på kant uti Armhålen på Hammar-Hjulstocken, under Ringarne och bakför Lyftarmarne, til Stockens förstärkande, då Armarne göras af träd. Rinman 1: 76 (1788). —
(III 1) -KAPPA~20. (numera föga br.) kappa med ärmar; jfr ÄRM-KAPPA. Schultze Ordb. 2213 (c. 1755). Vid bröllop .. borde .. i bland de förnämare, Brudgummen af kläder icke gifva Bruden mer än en Armkappa och Hatt. Svar uppå frågan om en nat. klädedr. 60 (1773?). Sparre Findl. 103 (1835, 1869). Almqvist (1842). —
-KAST. (†) i uttr. fatta armkast, i fråga om brottning; jfr -TAG. Emedan inge vapn bet på Cycnum ..: altså fattade Achilles (i sin kamp med honom) armkast, tryckte Cycnum til Jorden .. och förqvafde honom. Wennerdahl Myth. lex. 197 (1748). —
-KASTNING~20. gymn.
1) rörelse på räck hvarvid man, under det man hänger i båda armarna, släpper taget med ena handen o., i det man vänder kroppen ett halft hvarf, på nytt fattar tag på andra sidan om den andra handen. O. Scherstén i Bibl. f. idr. 4: 166 (1889).
-KED~2.
2) (numera bl. arkaiserande) kedja att bära ss. prydnad kring armen. Schultze Ordb. 2253 (c. 1755). Adlerbeth Hor. Sat. 134 (1814). jfr GULD-ARMKED. —
(III 1) -KJORTEL. (†) Broman Gl. (1736). Arm-kjortel är et .. mode på kjortel, som är gjord .. med armar, dock så smala, at qvinnan aldrig kan träda armen uti dem; denne kjortel brukas som kappa, hvarföre han ock är öppen helt och hållit som en nattråck. Linné Sk. 149 (1751; i fråga om skånsk kvinnodräkt). —
-KLÄDE, se d. o. —
-KLÄNGE~20.
1) (†) bot. klänge som utgår från stjälken vid grens l. bladskafts fästpunkt, bladvecksklänge. (Cirrhus) Axillaris armklänge, vid grenens utgång sittande. Hoffberg Växtr. 1: 39 (1768). Euphrasén 32 (1792).
(jfr III 1) -KNAPP~2, sbst. knapp hvarmed ärmlinning på skjorta o. d. l. manschett fästes ihop; äfv.: knapp som till prydnad är fäst på rockärm o. d.; ärmknapp. Publ. handl. 11: 40 (1777). Ödmann Hågk. 2 (1801). Vid handleden hänga stora armknappar af silfver. A. Grafström hos Forssell Ett år i Sv. 113 (1833; i fråga om skånsk kvinnodräkt). E. Wigström i Landsm. VIII. 2: 28 (1891; i fråga om ä. skånsk kvinnodräkt). —
-KNÅDNING~20. sjukgymn. jfr -MUSKEL-KNÅDNING. Hartelius Sjukg. 107 (1883). Wide Med. gymn. 49 (1896). —
-KORG~2.
2) (†) kort o. vid ärm? Afhuggna armar eller armkorgar .. (hafva inom kroppen sin motsvarighet) uti musculo marsupio carnoso. Rudbeck Progr. 340 (1677). —
(III) -KORS~2. tekn. kors af armar. särsk. till III 4. Rinman 2: 1127 (1789; om kors af hjularmar). Till underlättande (af ventilsätets uttagande ur pumpventil) .. har ventilsätet ett armkors med en ögla, hvarvid ett tåg kan fastbindas. W. Hoffstedt i Tekn. tidskr. 1874, s. 254. —
-KRAFT~2. (arms- Nilsson Ur. 1: 95 (1866)) (numera mindre br.) = -STYRKA. Adlerbeth Æn. 271 (1811). Franzén Skald. 3: 483 (1829). Tallar hade han med rötter uppryckt, / Kufvat björnar med sin blotta armkraft. Runeberg 3: 84 (1830). Topelius Planet. 1: 72 (1889). särsk.
a) = -STYRKA a. Man sökte med armkraft uppbryta .. portarna. Fryxell Ber. 10: 294 (1842). (Han var) försänkt i en så djup sömn, att det behöfdes armkraft för att återkalla honom till medvetande. Topelius Fält. 4: 216 (1861). i bild. Den lycka vi .. med armkraft til oss rycke. Tessin Bref 2: 86 (1754).
b) = -STYRKA b. Han .. skulle .. låta drifva med vatten allt arbete, som annars skedde med armkraft. Hallenberg Hist. 5: 231 (1796). Med armkraft .. förflytta något ifrån stället. Dalin 2: 366 (1853). —
-KRETSNING~20. gymn. Wilskman Gymn. 14 (1887). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 195 (1889; om rörelse med hantlar). —
-KROK~2.
1) (numera bl. i vissa trakter i bygdemålsfärgadt språk) armbåge; armbågsveck. Armboge, arm-krok, cubitus. Broman Gl. (1736). Nya Newcastle 14 (1752).
2) om en lek l. ett kraftprof hvarvid tvenne personer, sedan hvardera böjt ena armen o. trädt den innanför motsvarande arm hos motståndaren, söka att draga hvarandra ur stället. Dra armkrok. Alla slag af krokdragning, såsom fingerkrok, armkrok m. fl. Wennerberg 2: LXII (1882).
3) dans. om ett visst moment i dans hvarvid hvardera af tvenne dansande träder den böjda högra (l. vänstra) armen inom motsvarande arm hos den andre. Kavaljer och dam springa (i en viss tur i daldansen) mot hvarandra, bilda höger armkrok och omdansa ett hvarf, ledig hand i sidan .., samt omdansa derefter i venster armkrok ett hvarf. Lekstugan 42 (1897).
4) (hvard. i Finl. samt i bygdemålsfärgadt språk i vissa trakter af Sv.) i uttr. gå (i) armkrok, gå arm i arm. —
(jfr III 1) -KRUS~2. (arme- Hadorph) (i sht förr) = följ.; jfr HAND-, ÄRM-KRUS. I fru dräkt och armekrus. Hadorph (c. 1670) i Vg. fornm. tidskr. II. 1: 77. Swedberg Schibb. 283 (1716). En Manschett eller Armkrus. A. Modeer i VetANH 12: 263 (1791). —
(jfr III 1) -KRÅS~2. (i sht förr) krås l. krus vid ärmlinningen (på fruntimmersplagg), ärmkrås; jfr föreg. Präste- och Professors hustrur .. måste ingalunda bruka .. Armkrås eller de remsor, som i många rynckor hopsatte, hänga mehr til hinder, än til prydna. H. Spegel i Bidr. prest. ark. 3: 87 (1710?). —
-KUDDE~20. = -DYNA. Sjögren (1775, under cubital). Dalin (1850). Hoppe (1890, under ellbogen-polster). —
-LAPP~2, r. foderlapp som fastsys på insidan af klänningslif under armhålet till skydd mot svett, ärmlapp, svettlapp. ST 1892, nr 282 B, s. 1. NDA 1895, nr 97 A, s. 4. —
1) = ARMBÅGS-LED. Acrel Chir. händ. 444 (1775). Ger jag .. (ett papper åt ngn) med rundad rörelse i handleden och armleden; så uttrycker det vänskap. Ling S. arb. 3: 561 (c. 1835). Armen består af två delar: öfver- och under-armen, förenade med .. hvarandra i armleden. G. v. Düben i NF 1: 1073 (1876). jfr: Undra armledet. Acrel Chir. händ. 417 (1759, 1775).
2) (†) om handleden. Han fick en Pijl in i sin Armleedh, som kom rätt in i Pijpan ifrån Handen och in til Almboghan. Tegel G. I 1: 24 (1622). Lex. Linc. (1640, under brachiale). Juslenius 145 (1745).
3) (†) om axelleden; jfr det senare ex. från Acrel under 1 samt -LEDS-HÅLA.
4) (mindre br.) = ARM III 4 h. En stol, hvars fötter och armleder likna framdelar af tvenne hundar. Brunius Sk. k. 640 (1850). Adler Meyer 202 (1895). —
-LEDARE~200, r. [ombildning af ARM-LED 4 under inverkan af sådana bildningar som FOT-VÄRMARE o. d.] (föga br.) = -LED 4. Gilljam Inbjudn. 1880, s. 96. Lösa stolar af björk med armledare. S. v. Friesen Inbjudn. 1891, s. 23. —
1) som liknar en arm. Bröstfenans (hos marulken) armlika skaft. Lilljeborg Fiskar 1: 761 (1891). Stuxberg Fiskar 102 (1894).
2) (†) som delar sig i likt armar utstående grenar. (Trefvarna hos ”blötmaskarna” äro) Armlike, Brachiformia, när trefvaren är för ändan lika som klufven uti tvänne utspärrande armar. Retzius Djurr. 194 (1772).
(jfr III 1) -LINNING~20. linning på nedre kanten af ärm, ärmlinning. Serenius (1734, under wrist). Linné Öl. 317 (1745). Ahrenberg Styrkans rätt 57 (1899). —
(III 4) -LJUSSTAKE~020. ljusstake med armar; jfr -STAKE samt KANDELABER. DA 1824, nr 238, s. 4. SvT 1852, nr 23, s. 4. Lundell (1893). —
-LYFTNING~20. Ledstyfva och ständigt likformiga armlyftningar. Leopold 3: 392 (1797, 1816). särsk. gymn.
-LÅNG, se B. —
-LÄDER~20. [jfr fsv. armlädher, till rustningen hörande läderstycke som skyddar armen, t. armleder] läderstycke hvarmed vissa arbetare, särsk. förgyllare o. metallarbetare, betäcka armen till skydd vid arbetet; jfr -HOLK 1 b. Dalin (1850). SAOB (1870). Vidmark Ty.-sv. ordb. (1889, under armleder). —
-LÄGG, m. [jfr fsv. armlägger, armben, öfverarm, ä. d. armlæg, armben, nor. armlegg, öfverarmben, isl. armleggr, öfverarm] (†)
1) om någondera af armens båda hufvuddelar, öfverarmen l. underarmen. En (dalpil) fick Bengt Biugg i sin armlägg, then sigh kom rätt in i pipone iffrå handleden och in till almbogan. Svart G. I 34 (1561). Armlägg .. Lacertus. Schultze Ordb. 2521 (c. 1755). jfr: Är thetta utan efterdömme, at tu .. icke brukar tina kraftiga armläggar. Biörner Rolf Kr. 121 (1737; i isl. texten armlegge, i lat. öfv. brachiorum tuorum nervos).
-LÄN. [af t. armlehne (se LÄN, sbst.2); jfr d. armlæn(e)] (†) armstöd (på stol). Et dussin .. moderna Stolar, samt et halft dito med armlän. GT 1788, nr 67, s. 4. —
-LÄNGD~2.
1) om längden af arm l. ärm; jfr ÄRM-LÄNGD. Hawlitscheck Manskläd. 36 (1842). Skrädd.-tidn. 1894, nr 19, s. 3. särsk. till III 4. J. O. Andersson i Tekn. tidskr. 1875, s. 102.
-LÄNS-STOL. (†) stol med armstöd, länstol. En Arm-lähns-Stohl af Sölfwer. Ber. om Ulrika Eleonoras kröning 1719, s. 3. —
-LÖS~2.
-MUDD~2. beklädnad för handlofven afsedd att skydda den mot köld, mudd. Publ. handl. 11: 40 (1777). Möller (1790). Lundell (1893). (skämts.) om handklofve. Han .. förklarade, att han genast skulle underteckna den äskade återkallelsen .., om han blott .. sluppe befallningsmannens ”armmuddar” om handlofvarna. Sällberg Långvedsbr. 70 (1894). —
-MUSKEL~20.
1) i sht anat. muskel i armen. Möller (1790). De fläste armmusklerne hafva en aflång eller spolformig figur. Sönnerberg Loder 168 (1799). Tvåhöfdade armmuskeln. Hartelius Anat. 105 (1867, 1884). Wretlind Läkareb. 3: 49 (1895).
2) (†) om stora bröstmuskeln (hvilken med sin ena ända är fäst vid armens öfversta del). Stora bröst- eller arm-muskelns (flikar). O. af Acrel Præs. i VetA 1767, s. 31. —
-MÅTT~2.
2) [användt ss. motsvarighet till de gr. längdmåtten πῆχυς o. ὠλένη, eg.: underarm] (mindre br.) mått utgörande längden af underarmen med handen; jfr ARMBÅGE 2 samt ALN. Carlstedt Herodot 1: 472 (1832). Vid de befästningsarbeten, som af Lacedemonierne utfördes mot Pyrrhi väntade anfall .. (gjordes) grafven .. fyra armmått eller något mer än sex fot djup. H. Hamilton i VittAH 20: 23 (1849). Med olene förstodo (grekerna) .. armmått, aln. Falkman 1: 21 (1884). —
-NERV~2. (arme- Acrel) anat. nerv i armen. Acrel Chir. händ. 444 (1775). Sönnerberg Loder 674 (1799; se under -FLÄTA). Wide Med. gymn. 292 (1896). jfr HUD-, MEDEL-, ARM-NERV. —
(III 4 b) -NÄT~2. fisk. nät som bildar arm till ryssja, pata osv. N. Gissler i VetAH 12: 269 (1751). Vid .. (patans) yttre ända bindes armnätet, som får hänga ned efter strömmen. Wahlenberg Kemi lappm. 28 (1804). SFS 1897, nr 60, s. 5. —
-PAR~2. Genom salta hafvets skum / ett kvinligt armpar modigt rör sig. Jensen På fjärran stig 97 (1893). särsk. till III 4. Det första armparet, som utgår från ljusstaken. 2 Mos. 25: 35 (öfv. 1893). —
(II 1) -PENNA~20. zool. vingpenna på underarmen hos fåglarna. C. J. Sundevall i VetAH 1843, s. 320. Nilsson Fauna II. 1: 237 (1858). Kolthoff o. Jägerskiöld Nord. fågl. I (1898). —
-PIPA~20, sbst.
1) [jfr d. armpibe, ä. holl. armpijp] (numera mindre br.) om hvartdera af de tre stora ben som finnas i armen: armben; jfr -LÄGG 2, -SKENA 2; företrädesvis om de båda benen i underarmen: stora armpipan, armbågsbenet, lilla armpipan, strålbenet. Lex. Linc. (1640, under radius). Rosenstein Comp. 76 (1736). Marklin 136 (1818; i fråga om ryggradsdjuren). Berlin Läseb. 4 (1852, 1866). G. v. Düben i NF 1: 1078 (1876; se under -BEN). Wretlind Läkareb. 2: 29 (1894). (numera föga br.) i förb. öfre armpipan, nedre l. undre armpiporna. Undra armpipornes .. brott. Acrel Chir. händ. 445 (1759, 1775). N. R. v. Rosenstein i VetAAlm. t. Sthms hor. 1762, s. 31. Hartman Husläk. 374 (1828). Dalin (1850). särsk. ss. speciell beteckning för
b) (†) armbågsbenet; jfr -BEN b o. -SKENA 2 slutet. Bengt Biugg bleff medh en Pijl skuten, som endelångz satt vthi sielfwa Armpijpan, alt ifrån Handleden in til Armbogen. Girs G. I 21 (c. 1630); jfr ex. från Svart under -LÄGG 1. Rayon .. Det smala benet vid armpipan. Holmberg (1795).
(II 4) -POLYP~02. [jfr t. armpolyp, fr. polype à bras] zool. det till polypmaneterna hörande stråldjurssläktet Hydra, sötvattenspolyp, färskvattenspolyp; jfr TROLL-MASK. Weste (1807). Scheutz Naturh. 227 (1843). Thorell Zool. 2: 3 (1861). F. A. Smitt i NF (1876). Anm. Den af Almqvist (1842) samt (efter honom) af Dalin (1850) o. Kindblad (1867) uppgifna bet.: köttväxt i armhålan torde bero på ngt misstag. —
-PRYDNAD~20. Sjögren (1775, under brachium). Ringar, passande till .. armprydnader. J. J. Nordström i VittAH 19: 181 (1849). Sthms modejourn. 1855, s. 47. Ahlman (1872). —
-PULSÅDER~020. anat. pulsåder i armen; jfr -ARTÄR. Martin Läk.-grunder 513 (1783). särsk. om öfverarmsartären (arteria brachialis). O. af Acrel Præs. i VetA 1767, s. 63. De öfre extremiteternas båda arterer, som successive bära namnen nyckelbens- .., axel- .. och armpulsådern. Thorell Zool. 1: 76 (1860). —
-REM~2. [jfr t. armriemen] (fordom) rem hvarmed lansen fästes vid ryttarens arm. —
-RESNING~20. idrott. i fråga om simsport: uppresning af kroppen med benen uppåt, under det man hvilar på händerna, ss. inledning till hopp o. d. Armresning med öfverslag, med volt. Tidn. f. idr. 1896, s. 391. —
-RING~2. [fsv. armringer]
1) (i sht i fråga om ä. l. lägre stående folk) ring afsedd att bäras kring armen såsom prydnad; i sht om ring som bäres kring öfverarmen; jfr ARMBAND 1. 1 Mos. 24: 47 (Bib. 1541). Kung Yngve en armring åt sångaren skänkte. Ling Tirf. 1: 65 (1836). Armringarne .. äro .. de dyrbaraste och bäst utarbetade (af de ringformiga smyckena från Skandinaviens forntid). Att dömma af vidden, synas dessa vanligen hafva blifvit burna ofvan om armbogen, en och annan deremot om handlofven. Holmberg Nordb. 265 (1852). Montelius Lifv. i Sv. 88 (1873). Hildebrand Sv. medelt. 1: 172 (1880).
2) tekn. till III 4 f: järnring hvarmed brusk fastsättes på lyftarm på hammarhjulsstock. Rinman (1788). —
(jfr III 1) -ROS~2, r. (förr) bandros att fästa på ärmen. DA 1772, nr 277, s. 4. Publ. handl. 11: 40 (1777). Möller (1807). —
(jfr III 1) -ROSETT~02. jfr föreg. —
-RULLNING~20. gymn. rörelse hvarvid armarna föras i krets. Hartelius Hemg. 27 (1879, 1887). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 195 (1889; om rörelse med hantlar). särsk. sjukgymn. om sådan rörelse meddelad af rörelsegifvare. Hartelius Sjukg. 79 (1870, 1883). —
-RUNDNING~20.
1) gymn. om rörelse omfattande armlyftning framåt-uppåt o. sänkning utåt-bakåt-nedåt. H. Ling Tab. 24 (1866). Norlander Gymn.-tab. 30 (1881).
2) skrädd. om rundningen af ärmens öfversta del vid armhålssömmen: ärmrundning. Skrädd.-tidn. 1894, nr 23, s. 3. jfr Hawlitscheck Manskläd. 37 (1842). —
-RUSKNING~20. Jag har .. lidit af sömnlösa nätter och armruskningar. Strindberg Inferno 221 (1897). —
-RYCKAS, dep. (†) brottas. The Öffningar, vthi hwilke iagh wil at tu tigh skalt öfwa .. är löpa .., armryckias, fächta .. och flera sådana. Schroderus Kon. förär. 69 b (1606). Rudbeckius Kon. reg. 415 (1619). —
-RÄTT, sbst. (arms- Möller (1807)) (†) näfrätt. Holmgången, som ej var laglig, utan efter arm-rätten eller högsta makten. Dalin Hist. 1: 209 (1747). —
-RÖRELSE~200. Bremer Dal. 170 (1845). Rydberg Vap. 330 (1891). särsk. gymn. Ling S. arb. 3: 598 (1838). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 15 (1889). —
-SAX~2. (numera mindre br.) tekn. jfr PLÅT-SAX. Armsax kallas en sådan grof och stark Sax, som nyttjas med handkraft vid Koppars, Messings och Järnblecks Klippning, til skilnad ifrån sådane Saxar, som tillika kunna vara inrättade för Vattudrift. Rinman (1788). —
-SIM~2. gymn. = följ. Törngren Gymn.-regl. 48 (1878). Liedbeck Dagöfn. 74 (1881). Enligt Lings metod lär man först armsim särskildt och sedan bensim särskildt. L. M. Törngren i Prakt. handb. 2: 610 (1888). —
-SIMNING~20. gymn. om simrörelser med armarna ss. förberedande öfning på land till simning. Stupstående armsimning. Hartelius Hemg. 78 (1879, 1887). —
-SKADA~20, sbst. Konungens .. ojämna lynne .. tillskref man armskadan och den smärta denna förorsakade. Odhner G. III 2: 263 (1896). —
-SKELETT~02. anat.
1) till I o. II 1 a, om armens l. främre extremitetens benstomme. Hos de .. gräfvande däggdjuren sammanhänger armskelettet förmedelst ett nyckelben med bröstkorgen. Rebau Naturh. 1: 25 (1879).
2) till II 4: kalkställ l. -stomme hvarpå armarna hos armfotingar äro hoprullade. En terebratulid .. med ett mycket inveckladt armskelett. Nathorst Jord. hist. 686 (1892). —
-SKENA~20, sbst.
1) [fsv. armskena; jfr ä. d. armskene, t. armschiene] (fordom) metallbetäckning för armen; vanl. ss. del af vapenrustning; jfr -PIPA 2, -SKÄRM, -SKÖLD, -STYCKE 2, -TYG. Var. rer. 35 (1538). Harnisk med Krager och Armskenor. Hallenberg Hist. 2: 889 (i handl. fr. 1613). H. Hamilton i VittAH 17: 120 (1839, 1846). Uppf. b. 6: 114 (1875). Spak Blanka vapn. 20 (1890).
2) [jfr d. armskinne, t. armschiene, strålben] (†) = -PIPA 1. Serenius (1741). Lind (1749). särsk. om armbågsbenet; jfr -PIPA 1 b. Lex. Linc. (1640, under ulna).
-SKIFTNING~20. gymn. rörelse bestående däri att armarna byta ställning, så att den vänstra armen får den högras ställning o. tvärtom. Ling Regl. 24 (1836). H. Ling Tab. 7 (1866). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 17 (1889). —
-SKYDD~2. skyddande betäckning o. d. för armen. Armskyddet (vid bågskjutning) .. förfärdigas af styft läder och spännes om den armen som håller bågen, för att skydda den mot strängens slag. Balck Bågskjutn. 22 (1879). Hildebrand Förhist. folk. 539 (1879). —
-SKÄRM. (†) = -SKENA 1. (Personer som) voro försedde med .. harnesk, kräfveta (bröstvärn), ryggstycke och armskärmar. Hallenberg Hist. 1: 260 (1790). —
-SLAGNING~20. gymn.
1) rörelse hvarvid armarna från den ställning de hafva vid armframförböjning sträckas ut åt sidorna (o. tvärtom). H. Ling Tab. 9 (1866).
2) rörelse hvarvid de sträckta armarna hastigt föras i vågrätt plan utåt från framåt (o. tvärtom) under samtidig böjning o. sträckning af armbågs- o. axellederna. Nyblæus Bajon.-fäktn. 29 (1872). —
(jfr III 1) -SLITS~2. skrädd. öppning i nedre kanten af ärm, ärmslits, ärmsprund; jfr -SPRUND. Lange Klemm Beklädn. 117 (1853). —
-SMIDE. (arme- Lex. Linc. (1640, under dextrocherium)) [jfr ä. d. armsmide, t. armgeschmeide] (†) armsmycke, armband. Var. rer. 20 (1538). Iagh toogh .. armsmidhet aff hans arm. 2 Sam. 1: 10 (Bib. 1541; öfv. 1865: armbandet). Lind (1749). Möller (1807). —
-SPANN, n. [jfr ä. d. armspan, holl. armgespan] (†) armsmycke, armband. L. Petri Jes. 3: 19 (1568; Bib. 1541: armspenne). Lind (1749, under arm-smide). Möller (1807; angifvet ss. ett föråldradt bibl. ord). Anm. Den af Almqvist (1842) samt (efter honom) af Dalin (1850) o. Kindblad (1867) uppgifna bet.: ett par armband torde bero på ett missförstånd o. hafva föranledts af anv. af SPANN i fråga om hästar. —
-SPJÄLK~2. (numera föga br.) = -SKENA 3. Lind (1749, under arm-schiene). Deleen (1836, under arm-schiene). —
1) [jfr d. armspjeld] smal, tre- l. fyrkantig lapp l. remsa (af tyg) som insys i öfre delen af ärmens insida vid armhålet på skjorta, linntyg o. d., ärmspjäll. Armspjell på skiorta, Gusset. Serenius (1741). Lundell (1893).
2) (numera knappast br.) smal tygremsa som insys öfver axeln på skjortor o. d., axellapp, axelkil. Nyström (1795). Almqvist (1842). Kindblad (1867). —
-SPÄNNE~20.
2) spänne hvarmed ärm hopfästes vid handleden. Wikforss (1804, under armspange). Dalin (1850). Vidmark Ty.-sv. ordb. (1889, under arm). —
(III 4) -STAKE~20. = -LJUSSTAKE. DA 1824, nr 19, s. 5. I armstakarna på marmorskifvan framför den väggfasta spegeln brunno några ljus. Crusenstolpe Mor. 2: 156 (1840). Lönnberg Joh. Sin. 5 (1899). —
-STARK~2. (arma- Brahe. arme- Ench. (1652)) stark i armarna. Brahe Kr. 3 (c. 1585). Dalin Vitt. II. 6: 114 (1740). De Geer Minnen 1: 71 (1892). bildl. De armstarka .. grenarna (på gråalen). A. Strindberg i Svea 1896, s. 188. —
(III 4 h) -STOL~2. [jfr t. armstuhl, eng. arm-chair, fr. chaise à bras] stol med armar l. sidostöd, karmstol, länstol, fåtölj. Ber. om Stanislai kröning 1705, s. A 3 b. Lundgren Mål. 3: 137 (1873). Adler Meyer 465 (1895). —
-STRYKNING~20. sjukgymn. Ling S. arb. 3: 547 (c. 1835). Hartelius Sjukg. 100 (1870, 1883). Wide Med. gymn. 72 (1896). —
-STRÄCKNING~20. gymn. utsträckning af de böjda armarna. Ling S. arb. 3: 651 (1820). Nyblæus Bajon.-fäktn. 27 (1872). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 194 (1889; om rörelse med hantlar). särsk. sjukgymn. om sådan rörelse utförd under motstånd från rörelsegifvare. Hartelius Sjukg. 51 (1870, 1883). Wide Med. gymn. 83 (1896). —
-STUMP~2. Acrel Chir. händ. 424 (1759, 1775). J. P. Westring i VetANH 17: 44 (1796). Hagberg Shaksp. 8: 64 (1849). —
-STYCKE~20. särsk.
2) [jfr holl. armstuk, t. armstück, eng. armpiece, armskena] del af rustning l. brynja afsedd att betäcka armen; jfr -SKENA 1. (Isl.) Brynkolla .. Armstycke til Brynian. Verelius Ind. (1681). Dalin (1850). H. W. Westin i NF 14: 78 (1890).
3) del af klädesplagg afsedd att betäcka armen. Dalin (1850). Armstycke, på en handske. Schulthess (1885).
5) till III 4 c, om de båda armarna på ett ankare tagna ss. ett helt. Armstyckets axelriktning i förhållande till stocken ger detta (dvs. Martins) ankare dess utmärkande egenskap, den nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast i bottnen. R. Nissen i NF 1: 793 (1876). —
-STYF~2.
1) (numera mindre br., hvard.) = -STARK; numera i sht med tanke på kraftprof. Två armstyfva matroser. J. Wallenberg 263 (1771). A. G. Silfverstolpe Skald. 275 (1810, 1814). Hagberg Shaksp. 6: 317 (1849). Topelius Läseb. 2: 142 (1875).
2) (föga br.) styf l. stel i armarna. —
-STYFHET~02 l. ~20.
2) (föga br.) styfhet l. stelhet i armarna. —
-STYRKA ~20. styrka l. kraft i armarna. Dalin Arg. 2: 300 (1734, 1754). En Hercules i krafter och armstyrka. Kexél 2: 152 (1780). Rosenstein 3: 215 (c. 1790). Det är numera icke den fysiska armstyrkan, icke ens modet och rådigheten allena, som vinna slaget. Tegnér 3: 419 (1838). Denna .. lek fordrar .. god armstyrka. Bergman Gotl. skildr. 233 (1882). särsk.
a) (mindre br.) om användning l. utveckling af armstyrka: våld, handkraft. Dalin Hist. 2: 71 (1750). Att .. skaffa sig rätt genom armstyrka och envig. Botin Hist. 1: 23 (1789). Bana sig väg med armstyrka. Stiernstolpe DQ 3: 249 (1818). Svedelius Statsr. ansv. 83 (1856).
b) (numera knappast br.) i motsats till mekanisk kraft. Berch Præs. i VetA 1766, s. 16. Kastspjutet, som slungades med armstyrka. Nilsson Ur. 1: 95 (1838, 1866). —
-STÄLLNING~20. Att någon gång (vid fiolspel) sänka hela hand- och armställningen för de högre strängarne .. kan .. ej undvikas. Maier Courvoisier Violintekn. 9 (1874, 1882). Frågorna om stilens lutning, hand-, finger- och armställningen. Holmqvist Skrifning 1 (1890). —
-STÖD~2. stöd för armen l. armarna. Runius Dud. 3: 58 (c. 1710). särsk. på stol, soffa o. d.; jfr ARM III 4 h. Lind (1749, under lehn-banck). Mera ändamålsenlig blir stolen genom tillfogande af ett ryggstöd; men ändå bekvämare blir den då dertill komma armstöd. Adler Meyer 459 (1895). —
-STÖDS-BALK—0~2. tekn. balk på soffa tjänande till stöd för armen. (Spår-)Vagnens soffor äro fördelade i särskilda sitsdynor begränsade af armstödsbalkar. Mek. arb. 1885, s. 60. —
-SVAMP. [namnet gifvet med tanke på en viss art af detta svampsläkte, hvilket har från stammen nästan rätvinkligt utgående, om utsträckta armar påminnande grenar] (†) bot. svampsläktet Isaria Pers. Liljeblad Flora 678 (1816). —
-SVETT~2, sbst. svett på armen l. i armhålan; jfr -GROPS-SVETT samt ARMHÅLS-SVETT. Fiellström (1738). Lukta armsvett. Weste (1807). Hartman Husläk. 392 (1828). Wretlind Läkareb. 1: 37 (1893). —
-SVINGNING. (i Finl.) gymn. rörelse hvarvid de sträckta armarna hastigt föras framåt, uppåt o. bakåt; jfr följ. Wilskman Gymn. 14 (1887). —
-SVÄNGNING~20. svängning af armen. SDS 1897, nr 388, s. 1. särsk. gymn. rörelse hvarvid de nedåt l. framåt sträckta armarna hastigt föras i uppåtsträckt läge l. omvändt. H. Ling Tab. 19 (1866). Hartelius Hemg. 28 (1879, 1887). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 194 (1889; om rörelse med hantlar). —
-SYSTEM~02. särsk. tekn. till III 4. A. J. Atterberg i Tekn. tidskr. 1875, s. 202 (i fråga om turbin). Ett armsystem af smidesjärnsstänger. W. Hoffstedt Därs. 1890, s. 206. Därs. 1899, A. M. s. 109. —
(jfr III 1) -SÖM~2, r. ärmsöm.
2) (mindre br.) = -HÅLS-SÖM. Armvidden mätes omkring högra armen. Måttet lägges stramt kring armsömmen. Skousgård Måttagn. 10 (1892). —
-TAG~2.
1) idrott. tag om armarna (vid brottning); brottning hvarvid motståndarna hålla i hvarandras armar. Vid armtag är det hufvudsakligen muskelverksamheten i armarna och öfra delen af kroppen, som anlitas. P. H. Ling († 1839) enl. Kindblad (1867). Armtag, d. ä. grepp om armvecket. H. Ling Tillägg t. tab. 62 (1869). Liftag, armtag, nacktag, krokben, allt är tillåtet (i fri brottning). V. Balck i Bibl. f. idr. 12: 35 (1888). i bild. Svarar ni kraftigt, .. så begynner ni en strid, som .. sätter er i armtag, ofta med personer, med hvilka ni önskade att hafva ingen ting oafgjordt. Leopold 3: 408 (1794, 1816).
2) (numera knappast br.) ridk. om ett visst handgrepp vid ridt med träns hvarvid ryttaren för handen som håller tyglarna från dess vanliga plats bakåt till motsvarande höft: långtag. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 68 (1836). —
-TJOCK, se B. —
-TYG~2. (fordom) jfr -SKENA 1. Et par Armtyg med sine Pocklor (dvs. bucklor). C. Adlersparre i VittAH 3: 215 (1788, 1793). Armbetäckningen eller det s. k. armtyget (les brassards) utgjordes ofvantill .. af några (fyra) skenor. Spak Blanka vapn. 11 (1890). —
-TÄCKARE~200, r.
1) tekn. till I: af vissa arbetare till skydd under arbetet använd betäckning för armen; jfr -HOLK 1 b. Wikforss (1804, under armdecker).
2) zool. till II 1: fjäder som ligger öfver o. täcker armpenna i fågelvinge. Nilsson Fauna II. 1: 389 (1858). Kinberg hos Sundevall Sv. fogl. 1084 (1885). —
(II 1) -TÄCKFJÄDER~020. zool. = -TÄCKARE 2. Thorell Zool. 2: 184 (1861). Kolthoff o. Jägerskiöld Nord. fågl. VIII (1898). —
-UPPBÖJNING~020. gymn. jfr -BÖJNING 3. H. Ling Tab. 5 (1866). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 15 (1889). —
-UPPSTRÄCKNING~020. (mindre br.) gymn. armsträckning uppåt. H. Ling Tab. 19 (1866). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 15 (1889). —
(III 1) -UTRINGNING~020. utringning för ärmen på klänningslif o. d., ärm(ut)ringning; jfr -RINGNING. Skousgård Måttagn. 14 (1892). —
-UTÅTSTRÄCKNING~0020. (mindre br.) gymn. armsträckning utåt. H. Ling Tab. 19 (1866). V. Balck i Bibl. f. idr. 4: 15 (1889). —
-VECK, se d. o. —
(III 1) -VIDD~2. skrädd. ärmvidd. Hawlitscheck Manskläd. 5 (1842). Armvidden mätes omkring högra armen. Skousgård Måttagn. 10 (1892). —
(jfr II 1) -VINGAD(E)~20, p. adj. (numera knappast br.) zool. benämning på en af däggdjurens ordningar, Chiroptera, flädermöss; jfr HAND-VINGAD(E). Scheutz Naturh. 52 (1843). —
-VRIDNING~20. gymn. vridning af de sträckta armarna. Wilskman Gymn. 14 (1887). särsk. sjukgymn. Halfsträcksittande armvridning .. användes .. mot stelhet i axelleden. Hartelius Sjukg. 60 (1870, 1883). Wide Med. gymn. 116 (1896). —
-VRIST~2. (föga br.) handlofve; jfr -LOFVE. Han fattar i mörkret Grippe-Soleil i armvristen och vrider armen på honom. Pilgren Beaumarchais Fig. 132 (1785). —
-VÄRK~2. (arme- Lindh) (föga br.) värk i armen l. armarna. Lindh Husapot. Reg. (1675). Här få ej qvinfolken .. arm- och ryggverk af väfnad. Kalm Resa 1: 330 (1753). —
-ÅDER~20. åder i armen. Dalin (1850, under arm). Vidmark Ty.-sv. ordb. (1889, under arm). särsk. (†) om öfverarmens båda djupa blodådror, betraktade ss. en enda åder. Martin Läk.-grunder 517 (1783). —
(jfr II 1) -ÖDLA~20. zool. den till stjärtgroddjuren hörande Siren lacertina, utmärkt särsk. gm sina två korta om människoarmar påminnande (fram)ben; jfr -SALAMANDER samt SIREN. Brehm III. 1: 176 (1876). C. R. Sundström i NF 7: 400 (1883).
B: ARMS-KRAFT, se A. —
-LÅNG3~2. (arm- Schultze Ordb. 2644 (c. 1755)) [jfr t. armslang] lång som en arm. Meurman (1846). Lundell (1893). jfr: Armslång .. Af en alns längd. Dalin (1850). —
-LÄNGD~2. (arm- Backman Dickens Pickw. 1: 274 (1871), Norman Goss. lek. 64 (1878, 1883)) längd så stor som en arms. Ex.-regl. f. inf. 1848, s. 37. Står ej det önskade (mat-)fatet inom armslängd. Kræmer Orient. 320 (1866). (Han) sköt .. henne en armslängd ifrån sig. Backman Reuter Lifvet på land. 1: 248 (1870). En kista, som höll vid pass en half armslängd på tvären och två armslängder mellan gaflarna. Heidenstam Karol. 2: 259 (1898). jfr A. —
-RÄTT, se A. —
-TJOCK~2. (arm- 2 RARP 5: 687 (1727), NF 16: 1025 (1892), PT 1901, nr 201, s. 3) [jfr t. armsdick] tjock som en arm. Arms tiocka järnstänger. Humbla 283 (1740). Degen knådas til armstiocka cylindrer. Fischerström 3: 444 (1781). En .. armstjock rotstock. O. T. Sandahl i NF 11: 920 (1887). —
-TJOCKLEK~02 l. ~20. Stjelkar af .. armstjocklek. Fries Grönl. 27 (1872). — Anm. I västra o. södra Sv. användes i dessa ssgr i stället för ofvan angifna betoning vanl. accentueringen 4~1, 4~01, 4~10.
-STARK. (†) se A.
D (†): (jfr III 1) ARME-FLÄDER. [jfr med afs. på senare leden ä. sv. FLÄDER, m. o. n.] krus l. bjäfs på klänningsärm? Jag låter hemta mig the bästa mina kläder, / Min nya öronspänn, mit halsband, armefläder. Kolmodin Qv.-sp. 1: 118 (1732). —
-KRUS, se A. —
-LIN. = följ. Tvätta dig först med klaran vin, / Och efter tork med hvitt arme-lin! Sv. forns. 1: 345. —
-LINN. = ARMKLÄDE; jfr föreg. Vid dessa ord räckte hon sin fästeman ett arme-linn. Hyltén-Cavallius o. Stephens Sv. folks. 265 (1844). —
-NERV, -SMIDE, -STARK, -VÄRK, se A.
Spoiler title
Spoiler content