FLANK flaŋ4k, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. FLANKA flaŋ3ka2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(flan(c)k 1656—1894. flanka 1749—1875)
Etymologi
[sv. dial. flank(a), tunn skiva; jfr d. dial. (Bornh.) flanka (i ssgn isflanka, isflak); sannol. eg. samma ord som FLANK, sbst.2]
1) (numera knappast br.) flinga l. spån som avrivits l. avslitits l. lossnat från ngt, flaga. Han hade slagitt honom een flanck utur hufwudett. ConsAcAboP 2: 60(1656). Cavallin(1875). jfr HUD-, KÖTT-,SNÖ-, TORV-FLANK(A).
2) (numera knappast br.) stort o. bredt stycke. MBrunnerus(1675) i SvMerc. V. 4: 25. Så stora flankar (av prästgårdens mark), som Herr Friberg nu vill hafva. VDAkt. 1760, nr 150. En större flank af den uppdikade .. myren. VL 1894, nr 240, s. 2.särsk. om isflak; i ssgn IS-FLANK(A).
