publicerad: 1925
FOG fω4g, sbst.2, r. l. m. l. f. (m. Weste, Zidbäck (1890); f. Rydqvist SSL 2: 305 (1857); m. o. f. Lundell) ((†) n. Sahlstedt, Widegren (1788)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar (ss. n. =); förr äv. FOGA, sbst.2, r. l. f.; pl. -or.
Ordformer
(fog Rosenstein Comp. 42 (1736) osv. foga Ling Riksd. 3 (1817). fogar, pl. Brunius Metr. 88 (1854) osv. fogor, pl. König Mec. 106 (1752), Rydberg KultFörel. 2: 26 (1885))
Etymologi
1) ställe där två hopfogade stycken, vanligen av samma slags material (t. ex. två stenar i en mur l. två plankor i ett golv o. d.) beröra varandra; äv.: det (ofta med tätnings- l. bindningsämne fyllda) mellanrum som finnes mellan två hopfogade stycken. När härmed (dvs. med sandsten) skall muras, tages i akt, at man ömsom lägger en lång sten och en kort .., så at fogorna komma at betäckas. König Mec. 106 (1752). Stockarne åtskildes i foget. Sahlstedt (1773). Gammalt murbruk, som är så hårdt, att stenen förr går sönder, än fogen. Rothstein Byggn. 171 (1856). Bondens stuga skalf i sina fogar. Östergren NDikt. 39 (1879). Vid svetsning af järn kan en kol- eller syrehalt i lågan lätt medföra ändring af fogens kolhalt. 2NF 34: Suppl. 383 (1922). — jfr FRÖ-, HÅL-, LIGG-, LÖD-, MUR-, SKEN-, STEN-, STÖT-, SVETS-, VÄLL-FOG m. fl. — särsk.
a) byggn. i uttr. stum fog, gm flera skikt av murstenar rakt uppstigande fog, som uppkommer då en ny byggnad uppföres omedelbart intill en äldre. Ekhoff StClem. 87 (1912).
b) anat. orörlig förening mellan tvenne ben. Rosenstein Comp. 42 (1736). Hartelius Anat. 5 (1874). — jfr BLYGD-, BLYGD-BENS-FOG.
c) geol. Fogar l. Skiktningsklyfter .. kallas de fina sprickor eller ”släppor”, som ofta förefinnas mellan de särskilda lagren eller skikten hos en lagrad bergartsmassa. NF (1881). — jfr SKIKT-, SKIKTNINGS-FOG.
d) byggn. å byggnadssten: sida l. kant utefter vilken stenen i mur skall ligga an mot annan sten. SDS 1899, nr 15, s. 2. Därs. 1900, nr 115, s. 1.
e) snick. o. tunnbind. sidokant på bräde l. tunnstav utefter vilken densamma skall ligga an mot en annan. 2UB 8: 66 (1900).
f) snick. på bredsidan av bräde anbragt fördjupning, som är bredare i bottnen än upptill o. passar till en urskärning av liknande form å ett annat bräde som skall hopfogas med det förra, gradspår. AHB 97: 69 (1879).
g) bildl. (Sten Sture) såg .. / .. hur splitet allting lossat / Ur de gamla fogarna. CVAStrandberg 1: 149 (c. 1858). Det knakar i alla fogar av den berömda enhetsfronten. PT 1917, nr 270 A, s. 2.
2) [elliptiskt för FOG-BOCK l. dyl.] tunnbind. = FOG-BOCK 1 (se under FOGA, v.). Arwidsson Strömm. 63 (1913). — jfr HAND-FOG.
-SIDA. (i sht i fackspr.) sida med vilken ett föremål berör ett annat med vilket det är sammanfogat. Hartman Bot. 95 (1843). —
-STEN. byggn. Fogsten, kallas stenar i en mur när fogorna dem emellan äro indjupade. Sturtzenbecher 406 (1805). —
-STRYKA.
1) byggn. med avs. på mur: utfylla fogarna med murbruk. Nordforss (1805). Väggarne bestodo af fogstruken sandsten. Brunius Metr. 127 (1854).
2) (föga br.) snick. o. tunnbind. med avs. på bräde l. tunnstav: kanthyvla; jfr FOG, sbst.2 1 e. Eneberg Karmarsch 1: 127 (1858). AHB 116: 6 (1883).
-STRYKNING. byggn. jfr -STRYKA 1. VetAH 1773, s. 104. konkret. Samma byggnad är uppförd af tegelsten med fogstrykning. Brunius Metr. 537 (1854). —
-SVANS, se d. o. —
-YTA. yta med vilken ett föremål berör ett annat med vilket det är sammanfogat. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 18 (1836). UB 2: 363 (1873). särsk. byggn. å byggnadssten. En i mur inlagd stens begränsningsytor kallas: den öfre bygg, den undre ligg, den främre i dagen kopp och sidoytorna fogytor. NF 11: 478 (1887).
Spoiler title
Spoiler content