SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1926  
FYNDIGHET fyn3dig~he2t, r. l. f.; best. -en; pl. (i konkret anv., numera nästan bl. i bet. 2 b) -er.
sbst. till FYNDIG.
I. till FYNDIG I: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara fyndig; ngn gg konkretare: drag av l. exempel på denna egenskap. Möller (1790). Ehuru .. oberedd, försvarade sig den sjuttonårige Talaren med en lätthet och fyndighet som intog alla. Tegnér (WB) 3: 198 (1819). NDA—VL 1910, nr 128, s. 4. jfr ORD-, RÅD-, SMÅ-, SNAR-, TANKE-FYNDIGHET m. fl. — särsk. (†) i förb. med prep. av l. på: förmåga att hitta på (ngt). Adlerbeth Ant. 2: 122 (i handl. fr. c. 1793; Anderssons uppl.). VFPalmblad i SvLittFT 1838, sp. 24. (Thorilds) outtömliga fyndighet på ordlekar. Atterbom Siare 5: 214 (1849). I fyndighet af utvägar ur svårigheter .. ansåg jag mig flertalet öfverlägsen. De Geer Minn. 1: 135 (1892).
II. (föga br.; se dock b) bärgv. till FYNDIG II. En malmgång säges vara fyndig .. eller föra god fyndighet, när han innehåller det ämne, som med grufvearbetet eftersökes. Rinman (1788). — särsk. konkret.
a) om malmförande del av gruva l. gång i gruva. Leijell PVetA 1751, s. 4.
b) (fullt br.) i jorden l. i bärg befintlig ansamling av malm l. annat nyttigt mineral i sådan mängd att den kan bliva föremål för gruvdrift. För malmhaltens undersökande och nya fyndigheters upptäckande .. är tillåtet, att anlägga nya så kallade Dagorter. Schrevelius CivR 2: 37 (1857). JernkA 1885, s. 71. De lappländska fyndigheterna. 2NF 19: 1156 (1913). — jfr APATIT-, GRUV-, JÄRNMALMS-, KOL-, KOPPAR-, MALM-, SALT-, VASKBÄRGS-, ZINK-FYNDIGHET m. fl.
Spoiler title
Spoiler content