publicerad: 1927
FÖR fö4r l. fœ4r, adv.4
Etymologi
[jfr fsv. fordiärver, formykin m. fl., isl. formikill, feng. formanniȝ, ävensom lat. permagnus, præclarus o. d., i vilka alla första ssgsleden ger åt orden en förstärkt bet.; helt visst urspr. samma ord som FÖR, prep. osv.]
med förstärkande bet.
1) [jfr motsv. anv. i d.] mer än behövligt l. tillbörligt l. önskligt; ofta föregånget av ALLDELES (se d. o. 2 b) l. ALLT (se ALLTFÖR 1) l. RENT l. NÅGOT, LITET, MYCKET; i ä. nysv. oftast o. ännu långt ned i tiden ej sällan sammanskrivet med det ord som det bestämmer. Gå inte för nära väggen: den är nymålad. Käppen är något, litet, mycket för lång. Det är väl inte för mycket begärt att du skall passa på måltidstimmarna. En för litet, en för mycket, en mindre, resp. mera än som kräves l. avsetts o. d. Constantinus keysare .. kom wel tryhundrade åår för seent. OPetri PEliæ d 3 b (1527). Iagh är nu förgammal til at giffua migh manne j wold. Rut 1: 12 (Bib. 1541). The .. äre (icke) för godhe, att hielpe till. GR 19: 179 (1548). Kopparen war dem fördyr. Rudbeck Atl. 3: 61 (1698). Er hustru är just icke för vacker. Envallsson Nybygg. 37 (1783). Denna skamlöshet går för långt. Leopold 5: 343 (c. 1804). Förmycket och förlitet skämmer alt. Rhodin Ordspr. 53 (1807). Lifvet är för kort och viktigt / att på lekverk ödas bort. Melin Dikt. 2: 92 (1904). Han har det inte heller för roligt, där han ligger på sitt plågoläger. Lagerlöf Bannl. 209 (1918). — (vard., mindre br.) Det är för mycket eländigt! Lundquist Zola Grus 165 (1892). — särsk.
a) i uttr. göra, tala, vara, ske osv. (ngn) för när (se NÄR, prep.), förr äv. för kort (se vidare under KORT, adj.). Ther thet menigha betzsta kan affkomma, til sådana böör oss göra testamente, doch så at arffuingomen ey skeer for kort. OPetri Hb. C 4 a (1529).
b) (†) i förb. för nog, mer än nog, för mycket. Afzelius Sag. XI. 1: 69 (i handl. fr. c. 1701). Men nog härom, och kanske redan för nog. SvMerc. 1764, s. 877. Livin Kyrk. 27 (1781).
c) (vard.) med tillbakaträdande av den komparativa bet. o. övergående i bet.: mycket, bra, ”rent” o. d.; stundom ej tydligt skilt från 2. Det är för besynnerligt, för märkvärdigt, att du aldrig skall kunna lära dig att passa på tiden. Det är för galet, för rasande! Det är .. för eländigt, at du genom nattvak och arbete .. förstörer din .. hälsa. Elof Tegnér (1802) hos Wrangel TegnSläktm. 228. Jag fruktar, att han gått och förälskat sig i Margaret — och det är ju för sorgligt. PT 1910, nr 90 A, s. 3.
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (vard.) i hög(sta) grad, ytterst, obeskrivligt, outsägligt o. d. Desse pistolerne .. äro et par för härliga pistoler? Eurén Kotzebue Orth. 1: 23 (1793). Åh, hon är för söt! Allrakäraste söt och vacker. Bremer Sysk. 1: 231 (1848). Nå det var då för väl att hon fick sig en man. Roos Mar. 123 (1881). Nå, det var då för innerligen väl. Michaelson Ungk. 143 (1892). Mr Tom Feathertom hade bra gärna dröjt sig kvar en liten, för liten stund till i furstbiskopens .. salong. Essén HExc. 257 (1916).
Spoiler title
Spoiler content