publicerad: 1927
FÖR- fö3r~ l. fœ3r~ resp. för- l. fœr- (jfr anm. nedan), prefix.
Anm. 1:o
I bet. I uppbär prefixet i regel huvudbetoningen, t. ex. FÖR-ARM3~2, FÖR-ARBETE 3~020, FÖR-SPIKA3~20 osv.; i bet. II—IV är det obetonat, t. ex. FÖR-DRAG04, sbst.2, FÖR-GLÖMMA040, FÖR-INNAN032 osv. Undantag utgöra emellertid: 1) från den förra regeln några ord i vilka accenten förskjutits gm mekanisk efterbildning efter l. betydelseanslutning till de med FÖR- II sammansatta; så numera alltid t. ex. FÖR-FALL04, sbst.3, FÖR-SORG04, FÖR-SÅT04, FÖR-ÄLDRAR040, FÖR-NÄM04, FÖR-TRÄFFLIG040, FÖR-SKJUTA040 (i bet. II), mer l. mindre ofta i t. ex. FÖR-TÄNKSAM30~2, sällan 040, FÖR-VETEN040, äv. 3~20; 2) från den senare regeln numera alltid l. vanligen ord vilkas senare led själv är sammansatt, t. ex. FÖR-ANLEDA3~020, FÖR-FÖRDELA3~020, FÖR-ALLMÄNLIGA3~0200 l. 03~002, äv. 10302 m. fl. — 2:o Verb (med tillhörande vbalsbst. o. avledn.), bildade till för- i bet. II, ha i regel akut accent på senare ledens huvudstavelse, t. ex. FÖR-AKTA040, v.2, FÖR-AKTLIG040, FÖR-ARGA040, FÖR-ARGELSE0400, FÖR-ANDLIGA0400, FÖR-ANDLIGANDE04000, FÖR-BINDA040, FÖR-BINDNING040 osv. I Sveal. (huvudsakligen i Mälartrakterna) förekommer därjämte grav accentuering: FÖR-AKTA032, v.2, FÖR-AKTLIG032 osv. Weste angiver för ifrågavarande former den förra, Dalin den senare accentueringen. Jfr Kock Akc. 2: 75 ff., 80 ff. (1885).
I. [fsv. for- (fore-, firi-, fyri-), motsv. d. for-, isl. for- (fyrir-), mnt. vor-, got. faúra-, holl. voor-, t. vor-, eng. for-; eg. ssgsform till FÖR, prep. o. adv.1; med avs. på bet. 1 a jfr äv. t. vorder-. De i sv. förekommande ssgrna med för- i denna bet. äro ofta bildade efter motsv. ord i mnt. l. t. — Jfr FÖRE- I]
a) för att beteckna ngt ss. det främre l. den främre delen av ngt l. ss. framtill beläget o. d., fram-; t. ex. FÖR-ARM, -DEL, sbst.1, -FOT, -GJORD, sbst., -GRUND, -SKÄFTNING m. fl.; jfr äv. ssgrna under FÖR, adv.2 o. sbst.
b) i överförd anv. i fråga om tid, för att beteckna ngt ss. den tidigare delen av en period; t. ex. FÖR-HÖST, -SOMMAR 1, -VINTER, -VÅR.
c) för att beteckna att ngt är beläget l. placeras (l. ställer l. lägger sig) framför l. utanför ngt annat o. d.; ofta med bibegrepp av skydd l. hinder o. d.
α) i sbst., t. ex. FÖR-BLAD, -BORG, -DAMM, -GÅRD, -HUD, -KLÄDE, -LADDNING, -MUR, -STAD, -TECKEN m. fl.
β) i verb, t. ex. FÖR-BINDA 1 a, 2, -DRAGA, v.1, -KLISTRA, v.1, -MURA, -PRICKA, -SPIKA, -SPÄNNA m. fl. Närmast hit hör äv. vbalsbst. FÖR-SÅT.
d) för att beteckna att ngn l. ngt vid rörelse framåt befinner sig på längre l. kortare avstånd framför ngn annan l. ngt annat; äv. bildl.; t. ex. FÖR-RIDARE, -SPRÅNG, -STEG, -TRUPP, -VÄG.
e) i fråga om ordningsföljd, för att beteckna ngt ss. det första (i en grupp l. serie) l. ss. föregående ngt annat; t. ex. FÖR-BOKSTAV, -DRAG, sbst.1, -HAND, -LED, -NAMN, -PJÄS, -SATS m. fl.
2) motsv. FÖR, prep. o. adv.1 I 17 o. II 4, för att beteckna att ngt förefinnes l. göres l. inträffar l. kommer till stånd l. utvecklas l. användes l. omtalas osv. före ngt annat l. förut l. på förhand o. d.; ofta (i sht i fackspr.) med bibegrepp av att ngt göres (osv.) ss. l. utgör en förberedelse till ngt annat l. utgör bl. en förberedande procedur l. en halvfärdig produkt o. d.; äv. i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv.; t. ex. FÖR-AKTA, v.1, -ARBETA 4, -ARBETE, -BEHÅLLA, -BENÄMND, -BEREDA, -BESKED, -BETINGA, -BETÄNKA, -BORR, -BORRA, v.1, -BUD, sbst.1 o. 2, -BÖRS, -DOM, -FRUKT, -GARN, -GARVA, -GRODD, -INTAGENHET, -KONFERENS, -KULTIVERA, -KUNSKAP, -KÄNNING, -PRODUKT, -PRÖVNING, -SMAK, -SPEL, -SPINNA, -SÅDD m. fl. — särsk.
a) i tidsuttr., för att beteckna en föregående (vanl. närmast föregående) tidsperiod; t. ex. FÖR-DAG, -MIDDAG, -TID, -ÅR; i denna anv. växlande med FÖRR- i FÖR(R)-FJOL, -GÅR.
c) i adj. med bet.: förutseende o. d., stundom med pejorativ bibet.; t. ex. FÖR-KLOK, -SLUG, -TÄNKSAM, -VIS.
d) ss. förled till redan förut förefintliga adj. på -isk l. -lig l. i adj. som nybildats med dessa ändelser till ett sbst., för att beteckna tidsperiod o. d. som föregår en viss tidpunkt l. ett annat tidsskede; t. ex. FÖR-EXILISK, -FLODISK, -JORDISK, -JULIANSK, -ROMANTISK; FÖR-TIDLIG, -ÄKTENSKPLIG.
e) med bibet. av l. övergående i bet. att ngn leder ngt (jfr 4) l. att ngt utgör mönster l. förebild för ngt o. d.; t. ex. FÖR-BELÄTE, -BILD 1, -DANSARE, -SKRIFT, -SÅNGARE.
f) övergående i bet. att ngt (eg. ngt som uttages först) kommer ngn till godo framför andra; t. ex. FÖR-DEL, sbst.2, -GÅVA, -LOTT, -MÅN.
3) motsv. FÖR, prep. o. adv.1 I 1 d, för att beteckna att ngn lägger ngt framför ngn l. bringar ngt inför ngn o. d.; ofta i bildl. l. överförda anv.; t. ex. FÖR-BRINGA, v.1, -BÄRA, v.1, -GIVA, v.1, -LÄGGA, -SKÄRA m. fl.
4) motsv. FÖR, prep. o. adv.1 I 14, för att beteckna att ngn står i spetsen för ngra l. förestår l. leder ngt o. d.; t. ex. FÖR-DRÄNG, -MAN, -STYRA, -STYRE.
5) motsv. FÖR, prep. o. adv.1 I 27 a o. II 5, för att beteckna att ngt sker l. att en handling företages l. en värksamhet utövas osv. till förmån för ngn; t. ex. FÖR-BEDJA I, -BÖN, -KÄMPE, -ORD, -SPRÅKARE, -SORG.
6) i några direkt från mnt. l. t. lånade l. efter dessa språk bildade ord utan anslutning till ngn bestämd bet.; t. ex. FÖR-BÖJA, v.1, -FALL, sbst.3, -FALLA, v.1, -FINNA, -HÄRSKA, -KÄRLEK, -NÄM, -TRÄFFLIG m. fl.
II. [fsv. for-, liksom d. for- efter mnt. vor-; i nysv. äv. efter t. ver- i motsv. anv.; jfr äv. got. faúr-, holl. ver- o. eng. for-; väsentligen en försvagad form av det under I nämnda prefixet, i holl. o. t. dock även utgående från avljudsformer till detta (jfr got. faír-, fra-)]
A) Förstavelsens betydelse är ofta svår att med säkerhet angiva. I en mängd fall äro ifrågavarande ord inlånade direkt från mnt. l. t. utan anslutning i bet. till ngt inhemskt ord (i några fall äv. där ett likljudande sådant finnes i sv., efter vilket det främmande ordet stundom ombildats), t. ex. FÖR-BUND, -DRAG, sbst.2, -FOLG, -GIFT, -LAG, -LUST, -LUSTIG, -MÖGEN, -NUFT, -RÄDARE, -SAGD, -STÅND, -VANT m. fl. Särskilt är detta fallet med en stor mängd verb, t. ex. FÖR-ANLÅTA, -BISTRA, -BLUFFA, -BÄRGA, -DÄDIGA, -DÄRVA, -FÄRA, -FÖRDELA, -GADDRA, -GÄTA, -IRRA, -KUNNA, -LISA, -NIMMA, -PLIKTA, -PLÄGA, -RÄTTA, -SAKA, -SEGLA, v.2, -SKRÄCKA, -SMÅ, -SMÄKTA, -SÖKA, -VALTA, -VARA, -VÄRVA m. fl.
Frånsett ovan anförda, direkt från mnt. l. t. lånade ord, användes för- i nysv. uteslutande för bildning av verb o. verbalsbst. (med tillhörande avledningar). Det vida övervägande flertalet äv. av dessa bildningar har sina förebilder i mnt. l. t., men sluter sig på ett naturligt sätt till inhemskt ordmaterial; nybildningar i eg. mening förekomma i sht till C 1 a γ, ε, b α, β, c β, γ, 2 o. 3.
B) I många fall kan ingen påtaglig skillnad i bet. mellan det enkla verbet o. det med för- sammansatta påvisas. Dylika verb äro dock numera till stor del föråldrade l. mindre brukliga, o. förstavelsen kännes ofta ss. en germanism. Ex.: FÖR-ARRESTERA, -AVSKEDA, -BELEDSAGA, -BEVILJA, -BRY, -DÄMPA, -DÖDA, -FALLA, v.1 I, II, III, VI, -FORSLA, -FRAKTA, -FRÄMJA, -FULLKOMNA, -HÖLJA, -KRÄNKA, -MENA (tro, mena), -MÄRKA, -ORSAKA, -SKYLA m. fl.
I en mängd andra fall äger visserligen i nutida sv. en bestämd skillnad rum mellan det enkla o. det sammansatta verbet antingen i fråga om betydelsen l. i fråga om användningen i olika stilarter l. i olika fraser o. d., men denna skillnad är sekundärt utvecklad i sv. l. beror på utvecklingen av det sammansatta ordets betydelse o. anv. redan i det långivande språket o. kan icke härledas ur förstavelsens funktion. Bland sådana verb kunna nämnas: FÖR-ANLEDA, -BIDA, -BINDA, -BLANDA, -BRYTA, 1, 4, 5, -DELA, -DÖLJA, -FATTA, -FLYTTA, -FOGA, -GLÖMMA, -HINDRA, -HJÄLPA, -HÖRA, -LÅTA, -LÖSA, -MANA, -RÅDA, -SAMLA, -SJUNKA, -SONA, -STÄRKA, -SÄNDA, -UNNA, -VÄNTA, -ÄNDRA, -ÖKA, -ÖVA m. fl. Ofta är i verb av denna grupp bildl. bet. starkt förhärskande; så, förutom i vissa av de redan nämnda, t. ex. i FÖR-BLEKNA, -BLOTTA, -BLÄNDA, v.2, -HÄRDA, -HÖJA, -KROSSA, -LOSSA, -SMÄLTA, -TRYCKA m. fl.
C) De fall där en mera påtaglig funktion hos förstavelsen kan spåras kunna lämpligen indelas i följande grupper, varvid emellertid är att märka, dels att bet.-skiftningarna ofta övergå i varandra o. äro svåra att skilja, dels att ett o. samma verb på grund av olika bet. ofta är att föra till mer än en av de nämnda grupperna.
1) ssgr med redan förefintliga enkla verb.
a) transitiva verb (i förekommande fall äv. ss. refl. l. i pass. med intr. bet.).
α) förstavelsen synes väsentligen tjäna att göra ett intr. verb till tr. l. att starkare framhäva den tr. bet. hos ett redan tr. verb (stundom dock med bibegrepp av ngn av bet. β—μ nedan); t. ex.: FÖR-ARBETA 1—3, -FELA, -NEKA, -TIGA, -VÄLLA. Inom denna grupp märkas särsk. några i fackspr. brukliga (efter t. bildade) verb med bet.: bearbeta ngt (till ngt) l. gm bearbetning åstadkomma (ngt) o. d.; t. ex. FÖR-BAKA, -BRYGGA, -MALA, -SPINNA.
β) det sammansatta verbet har en förstärkande bet., ofta övergående i bet.: utöva verbets handling på föremålet grundligt, i högsta grad, ända igenom o. d. (med därur utvecklade speciella bet.); t. ex. FÖR-BULTA, v.1, -FÖLJA, -HATAD, p. adj., -HÅNA, -HÄRJA, -PINAD, p. adj., -SKRÄMMA, -STOPPA, -ÖDA m. fl.
γ) det sammansatta verbet har bet. att verbalhandlingen utövas för mycket, i alltför hög (o. därför skadlig) grad, ofta övergående i bet.: (gm verbalhandlingen) skada, försämra, skämma (bort), fördärva, förstöra, tillintetgöra o. d.; t. ex. FÖR-BILDA, v.2 2, -BLÅSA 2, -FODRA, v.1, -FRÄTA, -FUSKA, -FYLLA 2, -GÖRA, -HUNGRA, -KLEMA, -KOLLRA, -KYLA, -LASTA 2, -STRÄCKA (en sena o. d.), -STÖRA, -TRAMPA, -VÄNJA m. fl.
δ) det sammansatta verbet har bet.: (gm verbets handling) förändra (ngt) till ngt annat l. så att det icke kännes igen, omskapa, omändra, äv.: förändra (ngt) på ett onaturligt sätt o. d.; ofta bildl.; t. ex. FÖR-DRAGA, v.3, -KLÄDA, -SKAPA, -STÄLLA, -TOLKA, -TYDA, -VRIDA, -VRÄNGA.
ε) det sammansatta verbet har bet.: komma l. bringa (ngn l. ngt) att avlägsna sig l. försvinna, driva bort, kasta bort o. d.; äv. bildl.; t. ex. FÖR-DRIVA 1—3, -JAGA, -KASTA, -SKINGRA, -SKJUTA, -STRÖ, -VISA m. fl.
ζ) det sammansatta verbet har bet.: bringa (ngt) ur dess rätta läge l. lägga osv. (ngt) på orätt plats, föra (ngn) från den rätta vägen o. d., föra undan l. leda vilse l. på avvägar o. d.; ofta bildl.; t. ex. FÖR-FÖRA, -LEDA, -LÄGGA, -RYCKA, -SÄTTA, -TRÄNGA m. fl.
η) det sammansatta verbet har bet.: (gm verbalhandlingen l. på det sätt verbets bet. angiver) lämna ifrån sig, göra sig av med; t. ex. FÖR-AUKTIONERA, -PANTA, -SKRIVA m. fl.
ϑ) det sammansatta verbet har bet.: (gm verbalhandlingen) göra slut på, förbruka, spilla bort o. d.; äv. bildl.; med avs. på tid o. d. äv.: tillbringa (med ngt), fördriva o. d.; t. ex. FÖR-BRUKA, -DOBBLA, -JOLLRA, -NÖTA, -SLÖSA, -SPILLA, -TÄRA m. fl.
ι) det sammansatta verbet har bet.: undanhålla, beröva (ngn ngt), hindra (ngn i ngt) o. d.; avspärra, stänga (ngt) o. d.; t. ex. FÖR-HUGGA, -HÅLLA, -TAGA.
κ) det sammansatta verbet har bet.: (gm verbalhandlingen) gå förlustig l. (frivilligt) avstå från, avsäga sig (ngt) o. d.; t. ex. FÖR-BRINGA 2, -BRYTA 6, -SITTA, -SVÄRJA, -VÄRKA.
λ) det sammansatta verbet har bet. att handlingen utövas till ngns förmån (jfr FÖR- I 5); t. ex. FÖR-SVARA [efter mnt. verantworden], -SÖRJA [efter t. versorgen].
b) intransitiva (o. deponentiella) verb.
α) det sammansatta verbet har bet. att ngt sker i mycket l. alltför hög grad, ofta övergående i bet.: (gm verbalhandlingen) försämras l. försvagas l. fördärvas l. gå under o. d.; äv. bildl.; stundom svårt att skilja från β; t. ex. FÖR-BLÖDA, -FALLA IV, -FARA(S) (se d. o. V), -FRYSA, -FULNA, -GÅ(S) (gå under), -LEGAD, p. adj., -LJUGEN, p. adj., -MULTNA, -ROSTA, -RUTTNA, -STELNA, -SVULTEN, p. adj., -TORKA, -TVINA, -VAKAD, p. adj., -VUXEN, p. adj., -ÅLDRAS.
β) det sammansatta verbet har bet. att ett skeende lider till slut för ngn l. ngt, ofta övergående i bet.: (gm verbalhandlingen) taga slut, upphöra (att finnas till l. gälla o. d.); ofta bildl.; stundom svårt att skilja från α; t. ex. FÖR-BLOMMA, v.1, -BRINNA, -DOFTA, -DUNSTA 1, -FALLA I 4—6, -GLÖDA, -KLINGA m. fl.
γ) det sammansatta verbet har bet.: avlägsna sig, gå bort, försvinna o. d.; ofta bildl. o. i detta fall stundom svårt att skilja från β; t. ex. FÖR-FLYGA, -FLYTA, -GÅ (t. ex. om tid), -LIDA, -LÖPA, -RINNA, -SVINNA.
δ) det sammansatta verbet har bet. att ngn l. ngt begiver sig l. kommer för långt, kommer fel l. vilse o. d.; t. ex. FÖR-FARA II, -FLUGEN, p. adj., -LUPEN, p. adj.
c) (enbart) reflexiva verb utan motsvarighet till reflexivet vid det enkla verbet.
α) med bet. att den gm det enkla verbet uttryckta verbalhandlingen utövas i mycket l. alltför hög grad (med därur utvecklade speciellare betydelser); vanl. med klandrande bibet.; t. ex. FÖR-GAPA SIG, -HASTA SIG, -HÄVA SIG, -IVRA SIG, -SE SIG (på ngt o. d.), -SOVA SIG m. fl.
β) övergående i bet.: (gm verbalhandlingen l. på det sätt denna angiver) göra sig skyldig till ett misstag l. fel l. en förseelse o. d., misstaga sig, fela o. d.; t. ex. FÖR-GRIPA SIG, -GÅ SIG, -KLIVA SIG, -PLUMPA SIG, -RÄKNA SIG, -SE SIG (se fel, förgå sig), -SVÄRJA SIG, -SÄGA SIG m. fl.
γ) övergående i bet.: (gm verbalhandlingen) ådraga sig skada l. förlust, fördärva sig, ruinera sig o. d.; t. ex. FÖR-BYGGA SIG (se FÖR-BYGGA, v.2 7), -BÄRA SIG (se FÖR-BÄRA, v.2), -DRICKA SIG (se FÖR-DRICKA 3), -LYFTA SIG, -TAGA SIG, -ÄTA SIG m. fl.
δ) med speciellare bet., utvecklade ur det motsv. icke refl. verbet; t. ex. FÖR-FRÅGA SIG, -HÖRA SIG.
2) i verb som med prefixet bildats av substantiviskt grundord.
a) med bet.: göra l. förvandla till (resp. ss. pass. o. refl., stundom intr.: förvandlas l. övergå till l. bilda) det som grundordet uttrycker; äv. i bildl. o. överförd anv.; t. ex. FÖR-ASKA, -BRÖDRA (SIG), -DRUMMAS, -FÄA, -GLASA, -INTA, -KOLA, -PUPPA SIG l. FÖRPUPPAS, -SANDAS, -SLAVA, -STENA, -VEDAS m. fl. — särsk. i överförd anv.: uppfatta l. framställa l. anse l. dyrka osv. ngn l. ngt ss. ngt; t. ex. FÖR-BÖVLA, -DJÄVLA 2, -GUDA.
b) med bet.: förse (fylla, blanda osv.) med det som grundordet uttrycker; äv. i bildl. o. överförd anv.; t. ex. FÖR-BENA, v.2 1, -BLOMMA, v.2, -BLYA 1, -FOTA, -GALLAD, p. adj., -NAGLA, -PASSA, v.1, -PÅLA, -TIMRA m. fl. — särsk.
β) (i sht i fackspr.) hopfoga l. hopfästa ngt medelst ngt; t. ex. FÖR-BULTA, v.2, -DYMLA, -TANDNING.
c) i några få fall med annat, växlande bet.-förhållande emellan grundordet o. verbet; t. ex. FÖR-AMURERAD, p. adj., -BREVA, -FROSTAS, -KLYFTA SIG (om grävling), -LÖGNAD, p. adj.
3) i verb som med prefixet bildats av adjektiviskt grundord; med bet.: göra l. i högre grad göra (resp. ss. pass. o. refl.: bliva l. i högre grad bliva) sådan(t) som grundordet uttrycker; äv. i bildl. o. överförd anv.; t. ex. FÖR-ANDLIGA, -BONDSKA, -DJUPA, -DYRA, -EVIGA, -FINA, -GRYMMA SIG l. -GRYMMAS, -KORTA, -LAMA, -LJUVA, -MÖRKA, -NYA, -RINGA, -SVAGA, -TÄTA, -VILDA m. fl. — särsk.
b) i några fall i verb på -LIGA, där ss. grundord kan anses antingen ett adj. på -LIG l. ett däremot svarande kortare adj. l. ett sbst.; t. ex. FÖR-ALLMÄNLIGA, -FOLKLIGA, -VEKLIGA.
c) till folkslagsadj., där verbet jämte den vanl. bet. äv. har bet.: översätta till det ifrågavarande språket; t. ex. FÖR-DANSKA, -FINSKA, -FRANSKA, -SVENSKA, -TYSKA m. fl.
Anm. till 2 o. 3. I några fall kan en ssg med för- föras antingen till ett sbst. resp. adj. l. till ett av dessa bildat enkelt verb; t. ex. FÖR-ANKRA (: ANKARE l. ANKRA), -ARGA (: ARG l. ARGA), -BLINDA (: BLIND l. BLINDA, v.), -BÄTTRA (: BÄTTRE l. BÄTTRA), -ENA (: EN, räkn., l. ENA), -KOLA (: KOL l. KOLA) m. fl. I de flesta av dessa fall torde de sammansatta verben för nutida språkkänsla huvudsakligen ansluta sig till resp. sbst. o. adj., o. detta är naturligtvis alltid händelsen, då det ifrågavarande enkla verbet är föråldrat l. mindre br., t. ex. vid FÖR-ARGA, -BLINDA, -BÄTTRA.
Anm. till II. I några fall synas i sv. verb (o. vbalsbst.) med förstavelsen för- vara bildade efter t. verb på er-; jfr t. ex. FÖR-KÖPA II, -LANGA III, -LOV, -MATTA, -SVÅRA.
III. [fsv. for (for innan m. fl.), motsv. d. for-, isl. fyrir (fyrir ofan m. fl.); eg. prep. FÖR i bet. framför, utanför o. d. (jfr FÖR, prep. o. adv.1 I 1); jfr äv. mnt. vor- (vorbi m. fl.) o. t. vor- (voraus m. fl.)] i sammansatta prep. o. adv.; t. ex. FÖR-INNAN, -NEDAN, -UTAN m. fl. samt de från mnt. l. t. lånade resp. efter dessa bildade FÖR-AN, -BI, -UT.
IV. [eg. = FÖR, prep. o. adv.4] i ssgr med adj., med förstärkande bet.; ofta dock med denna bet. förbleknad, så att ngn skillnad i bet. från det enkla adj. icke framträder; t. ex. FÖR-BITTER, -BÅL, -BÅLT, adv., -HÄPEN.
Spoiler title
Spoiler content