SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖRBI förbi4 l. fœr-, prep. o. adv.
Ordformer
(for- 15361694. f(f)ör- c. 1550 osv. före- 1697. -bi c. 1550 osv. -bij 15361756. -by 16221667. -byd 1694)
Etymologi
[liksom d. forbi av mnt. vorbi (motsv. t. vorbei); jfr FÖR- III o. BI, adv.)]
Anm. Ordets prepositionella anv. är i vissa fall svår att skilja från dess adverbiella. Detta gäller särsk., då förbi uppträder i förening med obetonat verb, i vilket fall ordet för språkkänslan i allm. är så nära förbundet med verbet att det ur betydelsesynpunkt närmast är likvärdigt med en ssgsled. Detta är ofta förhållandet äv. då förbindelsen åtföljes av ett sbst. (l. därmed jämförligt ord l. uttr.).
I. prep.
1) för att beteckna ett fortskridande (bredvid l. intill l. på ngt avstånd från ngt) från en punkt på ena sidan till en på andra sidan om föremålet; äv. i fråga om en bl. tänkt rörelse (ss. av en linje l. en väg o. d.). I måndags mårgon seglade Danska flåttan från redden .. förbi Kiöpenhamn till Östersiön. Carl XII Bref 35 (1700). Men som han flydde, den Asafrände, / förbi din gård, han i hast den tände. Tegnér (WB) 5: 92 (1825). När man .. gått det lilla stycket öfver Byliden, förbi helge Peders kapell, hade man Jönköpings hufvudgata framför sig. Rydberg Vap. 15 (1891). Det, som föreföll allra nödvändigast, var en kanal förbi fallen vid Trollhättan, och en sådan blev verkligen färdig år 1800. Sandström NatArb. 1: 281 (1908).
2) för att beteckna ett passerande av ngt utan att stanna l. träffa o. d.; äv. i överförd anv.; nästan bl. i förb. med verb (ss. fara, gå, resa o. d.); se vidare under de särskilda verben. Min Engell är så godh och intett drar Cassell förebij ty jag är viss uppå att henne lärer vederfaras all nådh. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 125 (1697). En främling far oss stolt förbi. Runeberg 2: 3 (1847). Caval och värdshus förbi .. betyder (i killespelet) att man aldrig får byta med någon, som har en caval eller ett värdshus, utan får gå vidare, tills man stöter på ett kort, af hvilket man antingen blir hejdad .., eller (osv.). Lindskog Spelb. 256 (1847).
3) på andra sidan om (ngt), bortom; särsk. för att beteckna att ngt uppnår l. har uppnått befintlighet på andra sidan om ngt; äv. i överförd anv.; vanl. i förb. med vissa verb (ss. gå, hinna, komma, resa, vara); se vidare under de särskilda verben. (Fartyget) waar thet Räffwelske faarwaten förbij. HH XIII. 1: 169 (1564). Jag får ingen ro, / Förrän jag väl är förbi Löfstabro. Wennerberg 2: 209 (1849, 1882). Strax förbi udden. Östergren (1924).
II. adv.
1) motsv. I 13; äv i överförd anv.; nästan bl. i förb. med verb (ss. fara, flyta, gå, hinna, komma, passera, resa, vara o. d.) l. elliptiskt för en verbförbindelse; se vidare under de särskilda verben. Om du ändå skall förbi här, kunde du gärna stanna några dagar. BB 25: 7 (Lag 1734). Kom nu; jag letat opp en läglig ort / Der hertigen nödvändigt skall förbi. Hagberg Shaksp. 9: 183 (1850). I sekunden förbi är hvar mötande ort. Oscar II 2: 311 (1887). Almquist .. beslöt, när han passerade här förbi, att skriva en novell med titeln Ysane vass. Böök ResSv. 60 (1924).
2) till ända; slut.
a) i fråga om tid, handling, tilldragelse, tillstånd o. d.; nästan bl. i förb. med verben vara (o. ngn gg i fråga om tid gå; se vidare under ). Ther ginge så någre dager förbij. Hund E14 140 (1605). När helgha Treefaldigheetz Söndagh war förbij. Petreius Beskr. 2: 257 (1614). Farsoten här i Vexiö är nu i det närmaste förbi. Tegnér (WB) 7: 486 (1834). En dag förbi, en grådag utan minne, / men full av tillit i sitt jämna mått. Österling Idyll. 51 (1917). — särsk. i uttr. (det är) förbi med ngt, för att beteckna att ngt upphört l. att tiden för ngt gått till ända l. att ngt tillhör det förflutna l. att det icke längre finnes några utsikter för förvärkligande av ngt. Nu är det förbi med vår Londons-resa. Stridsberg Landpr. 11 (1795). Det dröjer ej länge, så är det förbi / Med färden i verlden, och tingen deri. Wallin Vitt. 1: 129 (1838). Med drömmen om stora europeiska kolonialvälden på kinesisk mark är det numera oåterkalleligen förbi. Hjärne Östanifrån 226 (1905).
b) (vard.) i fråga om människa (l. annan levande varelse), för att beteckna död l. undergång l. (numera vanl.) ett iråkat tillstånd av andlig l. kroppslig kraftlöshet l. oförmåga att vidare göra sig gällande; ofta övergående i adjektivisk bet. Sjelf kände hon sig utsliten och gammal, förbi, såsom hon sade, i förtid. Bremer NVerld. 2: 258 (1853). Han var så trött och förbi, att han inte kunde förstå hur han någonsin skulle få krafter att stiga upp igen. Lagerlöf Kejs. 126 (1914). — särsk. i uttr. (det är) förbi med ngn, ngn har förlorat sina andliga l. fysiska krafter, det är slut med ngn; äv.: ngn har slutat sitt liv. Lindfors (1815). Ofta har jag gråtit öfver, att jag inte förmått arbeta och förtjena bröd åt mig och barnen, såsom förr; men sedan några år är det förbi med mig. Bremer Hertha 38 (1856). WoH (1904).
Ssgr. Anm. Ss. förled i ssgr betonas ordet omväxlande 30~ o. 03~ utan bestämt företräde för ngt av betoningssätten utom i fråga om vissa allmänt brukade ssgr, nämligen -FART (i förbifarten), -GÅ, -MARSCH, -SE, där betoningen 30~ numera blivit den vanligaste l. enda förekommande. I äldre tid synes betoningen 03~ under alla förhållanden varit den vanligaste. Sålunda uppgives enbart detta uttal av Weste o. Dalin för -FART, av Weste för -RESA, sbst., av Dalin för -SE. Jfr under FÖRBIGÅ.
(I 2, II 1) FÖRBI-DRICKA, v. (†) = DRICKA FÖRBI. Tå drack tyschen Per Suart till, förbij drickiandes Per Suartz hustru, som sat emellan Per Suart och tyschen. VRP 1624, s. 95.
-FARA, v. (i skriftspr.)
1) till I 1 o. II 1: passera förbi, fara förbi; numera knappast br. utom i p. pr. Schultze Ordb. 1061 (c. 1755). Närmare Gothem förbifares en ljunghed, som är öfverströdd med små rullstenar. Brunius GotlK 2: 237 (1865). särsk. i p. pr. i substantivisk anv.: person som passerar förbi. Dalin (1852). Det förödda landet skall blifva uppbrukadt, i stället för att det legat såsom en ödemark inför alla förbifarandes ögon. Hes. 36: 34 (öv. 1898).
2) (numera knappast br.) till I 2 o. II 1: passera förbi (ngt) utan att stanna. Vi (göra) bäst uti att genast begifva oss till Hammarsforssen, som är alltför märklig för att böra förbifaras eller förbises. Englund Ged. 8 (1853).
3) (numera knappast br.) till I 3 o. II 1: hinna l. komma förbi (ngn l. ngt); äv. bildl. Nu Hvalfisken är främst: Nu honom Centauren förbifar. Adlerbeth Æn. 109 (1804). Den redlige, som nu, efter pröfvade stormar och förbifarna klippor, ingått i den säkraste hamnen. Wallin Rel. 4: 413 (1831).
4) (†) till II 2 a: gå till ända, förflyta. Spåmannen sielf, eller någon thes wederlike, har giort application af Spådomen effter åt, sedan et ting händ och förbifaren är. Block Progn. 7 (1708). Gustaf III 3: 215 (1782).
(I 1, II 1) -FART. förhållande(t) att passera förbi; nästan bl. i uttr. i förbifarten, förr äv. vid l. under förbifarten l. i sin förbifart, då l. i det l. under det man passerar förbi (en person l. ett ställe o. d.); ofta med särskild tanke på att man begagnar tillfället att utföra ngt (särsk. ngt som tar liten tid i anspråk); jfr i förbigående (se FÖRBIGÅ 1 b). Envallsson IndCamp. 8 (1784). Skulle du, vid den eländas rop, icke stanna i förbifarten och räcka honom en skärf? Wallin 2Pred. 2: 252 (1823). Jag (tyckte) mig kunna våga att under resan till Stockholm på nyåret i förbifarten stanna en dag på Vanås. De Geer Minn. 1: 38 (1892). Så redo de ut och lade brefvet på posten i förbifarten. Cavallin Kipling Gadsby 153 (1897).
-FLYGA.
1) (i skriftspr.) till I 1 o. II 1: flyga förbi; äv. bildl.; numera knappast br. utom i p. pr. Schultze Ordb. 1028 (c. 1755). Det är som man hörde på afstånd brusningen af underjordens floder eller slagen af den förbiflygande Dödsengelns vingar. Tegnér (WB) 3: 208 (1819). En förbiflygande tanke. MeddLdFörsvFörb. 3: 35 (1892).
2) till I 3 o. II 1: flygande hinna l. komma förbi (ett ställe l. en ort o. d.); knappast br. utom ngn gg i p. pf. —
(I 1, II 1) -FLYKT. (föga br.) förhållande(t) att flygande passera förbi; förbifart; i uttr. i förbiflykten. Palmblad Nov. 2: 246 (1819, 1841). Jag .. fruktade, att .. (svalan) skulle .. i förbiflykten över mitt huvud bereda åt mig samma jämmerliga öde som fordom åt Tobias. Törneros Brev 1: 355 (1826; uppl. 1925). Janzon Prop. 1: 57 (1903).
-FLYTA.
1) till I 1 o. II 1: flytande passera förbi, flyta förbi; numera knappast br. utom i p. pr. Nougården, hwilken Pleskou Elff förbijflyter. Widekindi KrijgH 373 (1671). IllSv. 2: 110 (1886).
2) (†) till II 2 a: förflyta. Den diupaste sorge-tiden var förbifluten. Säfström Banquer. I 1 b (1753). Norrmann Eschenburg 2: 101 (1818).
-GÅ, se d. o. —
-GÅNG, se FÖRBIGÅ avledn.
-KÖRA, -ning. numera knappast br. utom i p. pr. o. ss. vbalsbst. (-ande o.) -ning.
1) till I 1 o. II 1: köra förbi. HSH 1: 237 (c. 1750). För mötande åkdon vikes undan åt venster, och äfven förbikörning sker åt samma sida. Wrangel HbHästv. 479 (1885).
2) till I 3 o. II 1: körande hinna förbi. Då de andre förbikört Ilos' .. grafvård, / höllo så hästar som mulor de in. Johansson HomIl. 24: 349 (1848). Brunius GotlK 1: 313 (1864).
(II 1) -LÅTA. (†) underlåta, försumma, låta bli; jfr LÅTA FÖRBI. Näst, kan iagh eij förbijlåta medh mindre iagh Ed(er)s Höghwyrdigheet .. medh denna suplications skrifft .. besöker. VDAkt. 1664, nr 31. Cellarius 117 (1699).
-LÖPA.
1) (i skriftspr., numera föga br.) till I 1 o. II 1: passera förbi; särsk. om vattendrag, väg o. d.; numera bl. i p. pr. Schroderus Os. 2: 699 (1635). Den här förbilöpande Stockholm—Vesterås— Bergslagens jernväg. IllSv. 1: 399 (1882).
2) (†) till II 2 a: förflyta. Räkninger göres aldrig för än åhret ähr förbijluppet. RP 3: 91 (1633). Biberg 3: 168 (c. 1823).
(I 1, II 1) -MARSCH. särsk. mil. om truppförbands förflyttning förbi ett annat truppförband l. inför högre (egen) befälhavare, antingen för värkställande av hälsning l. för att befälhavaren må kunna övertyga sig om l. övervaka truppens marschdisciplin, tillstånd o. d. Förbimarsch i parad. TjReglArm. 1898, s. 37.
(I 1, II 1) -MARSCHERA. (i skriftspr.) marschera förbi; knappast br. utom i p. pr. OSPT 1687, nr 32, s. 1. En förbimarscherande trupp soldater. Rein Psyk. 1: 373 (1876).
-PASSERA. (i skriftspr.) särsk. till I 1 o. II 1: passera förbi; knappast br. utom i p. pr. o. (ngn gg) ss. vbalsbst. -ande. VLS 171 (1887). Upptaga meddelande från förbipasserande fartyg. 2NF 16: 924 (1911). särsk. i p. pr. i substantivisk anv.: person som passerar förbi. Helsning för förbipasserande. TjReglArm. 1889, s. 30.
(I 1, II 1) -RESA, r. (i skriftspr., numera föga br.) särsk. i uttr. i l. vid förbiresan l. vid ngns förbiresa; jfr -FART. I förbiresan besökte de (dvs. Ansgarius och Erimbert) först Jutländske Konungen Eric, som tog väl emot dem. Dalin Hist. 1: 513 (1747). Vid min förbiresa. Ahlman (1872).
(I 1, II 1) -RESA, v. (i skriftspr.) resa förbi; numera knappast br. utom i p. pr. (Han) Vnderlät ey heller .. at remarquera .. the Länders och Städers, som han igenom och förbijreste, situationer. Emporagrius ATuresson F 1 a (1647). Schulthess (1885). särsk. i p. pr. i substantivisk anv.: person som vid resa passerar förbi. Kalm Resa 1: 395 (1753). En förbiresande. Björkman (1889).
(I 2, II 1) -SE. icke lägga märke till (ngt), icke uppmärksamma l. beakta; icke tillräckligt beakta (ngt); icke visa (ngt l. ngn) tillräcklig uppmärksamhet l. hänsyn; lämna (ngt l. ngn) ur räkningen. Wallin 2Pred. 2: 169 (1822). Allt hade tillgått med den största möjliga ordning; ingenting hade blifvit glömdt, ingenting förbisedt. Malmström Hist. 6: 453 (1877). Krigsbildningen var på denna tid försummad och förbisågs för militärisk hållning och bravur. Odhner G3 1: 473 (1885). De grekiska judarna (begynte) knorra mot de infödda hebréerna över att deras änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen. Apg. 6: 1 (Bib. 1917).
-SEENDE, n. vbalsbst. till -SE; äv. konkretare: bristande aktsamhet; fel beroende på att man förbisett ngt; inadvertens. Göra sig skyldig till ett litet förbiseende. Göra ngt av rent förbiseende. Geijer Häfd. 470 (1825). (Kronofogden som sammanvigt ett par) satte sig ned och skref på det utfärdade betyget .. att det borgerliga äktenskapet hade kommit att afslutas genom ett förbiseende. NerAlleh. 1896, nr 209, s. 3. Ljunggren OpersKonstr. 100 (1926).
(I 1, II 1) -SKYMTA. (i skriftspr.) skymta förbi; äv. bildl.; numera bl. i p. pr. Böttiger 4: 100 (1847, 1869). I Stockholms literära kretsar var .. (Victoria Benedictsson) blott en förbiskymtande skugga. Lundin NSthm 467 (1889).
-STRYKA.
1) (i skriftspr.) till I 1 o. II 1: stryka förbi; numera bl. i p. pr. Schultze Ordb. 5150 (c. 1755). Den förnämste regulatorn för klimatet i nordvestra Europas kustland är den förbistrykande Golfströmmen. NF 4: 828 (1881).
2) (†) till I 2 o. II 1: gå (ngn) ur händerna. Hwar igenom mången lägenhet, at förrätta stora saker, förbistryker. Isogæus Segersk. 393 (c. 1700).
3) (†) till II 2 a: förflyta. I så månge åhrs förbij-strykande är lijkt, at den wettskapen ok öfningen sig alt mehr ok mehr utwidgat. Columbus Ordesk. 35 (1678).
(I 1, II 1) -STRÖMMA. (i skriftspr.) strömma förbi; numera bl. i p. pr. Berzelius Kemi 6: 521 (1830). Den förbiströmmande folkmängden. Lundin (o. Strindberg) GSthm 56 (1880).
(I 1, II 1) -SUSA. (i skriftspr.) susa förbi; knappast br. utom i p. pr. De högt uppe i luften förbisusande kulmassorna SD(L) 1892, nr 207, s. 8.
(I 1, II 1) -SVÄVA. (i skriftspr.) sväva förbi; nästan bl. i p. pr. Ossian 2: 24 (1794). Förbisväfvande fantasiskuggor. NF 6: 651 (1882).
(I 1, II 1) -TÅG. (i skriftspr.) handlingen att tåga förbi. Han .. förmådde .. från fönstret betrakta förbitåget af en till Corpus-Christi-festen hörande procession. Atterbom Siare VI. 2: 175 (1855). Högberg Utböl. 2: 168 (1912).
(I 1, II 1) -TÅGA. (i skriftspr.) tåga förbi; äv. bildl.; numera knappast br. utom i p. pr. Ödmann MPark 331 (1800). Berättelsens efter hvarandra förbitågande bildföljder. Nyblom i 3SAH 8: 309 (1893).
(I 1, II 1) -VÄG. (†) i uttr. i förbivägen, i förbifarten. I förbivägen besökte (Castania) detta slottet. VFPalmblad i PoetK 1813, Suppl. s. 162. Dens. Nov. 4: 72 (1851).
Spoiler title
Spoiler content