SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRFAREN förfa4ren l. fœr-, i Sveal. äv. 032, p. adj. -farne, -farna; -farnare. adv. -FARET.
Etymologi
[fsv. forfarin, framliden; jfr d. forfaren, mnt. vorvaren, p. pf.; eg. p. pf. till FÖRFARA, v.1]
I. (†) framliden. The Privilegier som Skreddere Embethet vthi Stockholms Stadh af förfahrne Konunger och Regänther hafwe bekommet. Skråordn. 133 (1608).
II. (föga br.) motsv. FÖRFARA, v.1 IV; i uttr. det förfarna, det förflutna, det förgångna. Dricka sig till minne eller till glömska af det förfarna. Bremer GVerld. 6: 162 (1862). VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 208.
III. motsv. FÖRFARA, v.1 VII.
1) (†) som erfarits l. upplevats, som stöder sig på erfarenheten. Jagh skriffuer förfarne ting the som wisse äro. Linc. (1640; under explorare). Rudbeck Atl. 4: 131 (1702).
2) kunnig, erfaren; särsk. i fråga om kunnighet på ngt visst område: bevandrad l. hemmastadd (i ngt); numera i sht i fråga om praktisk duglighet på ngt visst område: som förvärvat sig vana o. säkerhet, som behärskar sitt yrke, driven, skicklig, övad, rutinerad; äv. (numera knappast br.) i fråga om allmän livserfarenhet: erfaren, förtrogen (med ngt). GR 3: 249 (1526). For theres skul som icke äre såå forfarna j scrifftenne. OPetri PEliæ a 2 a (1527). De åstundade en Konung, som vore sielf en god och förfaren Siöman. Mörk Ad. 2: 419 (1744). Bokens författare är väl förfaren med tvifvel och själsstrider. Rydberg Varia 83 (1894). ”Jag vet, att du är förfaren i stickning, Märta”, sade hon. Lagerlöf LöwR 123 (1925). — jfr KONST-, LAG-, STJÄRN-, VÄL-FÖRFAREN m. fl.
Avledn.: FÖRFARENHET, r. l. f.
1) (bygdemålsfärgat, föga br.) till II; i uttr. gamla förfarenheter, förhållanden o. händelser från forna dagar. Där snackade vi om gamla förfarenheter. Landsm. 1: 225 (1879). När vi så kommo att tala om gamla förfarenheter, berättade han också sägnen om sin stamfar. Wigström Folkd. 2: 128 (1881).
2) till III 2: kunnighet, erfarenhet; numera särsk.: gm erfarenhet l. övning förvärvad färdighet l. skicklighet l. förmåga att förstå sig på ngt; förr äv.: kunskap. Så lenge .. förståndet aff förfarenheetenne tillvexer. FörsprNT 4 b (1526). Doctor Hemming .. hoes hwilkom thenne Götstaff Ericson bekom een ganska stoor förfarenheet vthi Hijstorier. Svart G1 3 (1561). Distriktschef bör hafva ådagalagt särskild förfarenhet i järnvägsdrift. SFS 1907, nr 34, s. 1. jfr KRIGS-FÖRFARENHET m. fl. särsk.
a) (†) i uttr. hava (ut)i förfarenheten, hava erfarit l. fått veta; hava (ut)i sann förfarenhet, med visshet hava erfarit. Han (är) nw dragen .. tiil wore och riikisins oppenbare Fiender the Lupske som wij wtij san forfarenhett haffue. GR 9: 213 (1534). Som i ock vtan tuiffuell sielffue vdij forfarenheten haffue. Därs. 12: 78 (1538).
b) (†) i uttr. komma (ut)i (viss och sann l. sann och viss) förfarenhet av l. om (ngt) l. att l. huru o. d., (med visshet) erfara l. få reda på (ngt) l. att l. huru (osv.). Han vti wiss och san förfarenheet kommen är att (osv.). GR 14: 373 (1542). Sedan jag i förfarenhet kommit om det oskickelige väsende, som (osv.). VDAkt. 1737, nr 461. Han hade kommit i förfarenhet, att en Dansk Adelsman .. varit i Stockholm. Hallenberg Hist. 3: 241 (1793).
Spoiler title
Spoiler content