publicerad: 1927
FÖRNÄM förnä4m l. fœr- (i bet. 3 o. 4 förnä´m, i bet. 4 äv. för`näm Weste; förnä´m Dalin. Anm. Att ordet tidigare haft accentueringen 3~2 framgår äv. av dess användning i vers, t. ex. hos JRudhelius (1665) i 2Saml. 35: 227, CFDahlgren 3: 165 (1820) m. fl. Även den nuvarande accentueringen förekommer emellertid i äldre tid, t. ex. hos Spegel GV 204 (1685), Ps. 1695, 278: 4 m. fl. Envallsson MusLex. 63 (1802) klandrar accentueringen 3~2 ss. oriktig), adj. -are (numera bl. i bet. 3, 4 o. 5, HTSkån. 1: 234 (i handl. fr. 1659; i bet. 3) osv.) ((†) komp. -re FörarbSvLag 1: 214 (1690), Eneman Resa 1: 147 (1712)); superl. -ast (i bet. 3, 4 o. 5, Lind (1749), Gosselman Col. 1: 45 (1828; i bet. 3) osv.), -nämst -näm4st, äv. -nä4mst (i bet. 1 o. 2, GR 1: 23 (1521: i bet. 1 b β) osv.) ((†) superl. -est GR 10: 36 (1535; i bet. 1 a γ), HT 1895, s. 326 (1563; i bet. 1 b β)). adv. -T.
Ordformer
(-nem 1521—1742. -näm 1538 osv. -nämb (-nemb) 1614—1686. -nämm- (-nemm-) 1563—1766. — -nämen c. 1580. — -nemndh c. 1640. -nämbd (-nembd) 1596—1655. -nämd 1623—1679. — superl. -nämbst (-nembst, -nempst, -nämpst) 1544—1689. -nemnst c. 1640.)
Etymologi
1) som i ngt avs. är för mer än annat l. andra, framstående, betydande; numera bl. i superl. förnämst: främst; i sht i best. form; ofta svårt att skilja från 2.
a) om sak. Alle förnemme fästningar och städher äre ännu genom Gudz bijståndh .. K. M:tt till troghen handh hållne. RARP 6: 334 (1658). (Vid Nissna) stöta .. tvänne förnähme strömar tillsammans, nembl. Åka och Wolga. HH XVIII. 4: 40 (1710). Denna örten är uti alla tider räknad såsom den förnämsta emot Skörbjugg. Linné Sk. 278 (1751). Sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader Abraham gav tionde av det förnämsta bytet. Ebr. 7: 4 (Bib. 1917). — särsk.
α) (†) lysande; ståtlig, präktig. (Undersåtarna torde) skatta för en förnehm ähra och tröst, densamme (dvs. konungens jordafärd) uthan seenheet och onödigdt drögzmåhl få bijwista. RARP 8: 161 (1660); jfr β. Alle Ny- full- och fierdingzMånader .. äro någre besynnerlige förnähme Fäster förordnade. Schouten Siam 37 (1675). Denna berömbliga strijden, uthi hwilken Erich Iarl fådt en förnäm seger. Reenhielm OTryggv. 254 (1691). (Jag har) vunnit stort beröm och förnämt loford. Polyfem II. 27: 4 (1810).
β) av högt anseende l. hög rang o. d., hög, ansedd, förnämlig. Lectores måge .. från ett nedrigare Embete till ett förnähmare uti Gymnasio upstijga. Skolordn. 1693, s. A 2 b. I Afguda-offren räknades det för hederligt, at blifva hängd til Gudarnes ähra ..: deraf hade denna döds-art blifvit så förnäm som hon nu är skamlig. Dalin Hist. 1: 369 (1747). En gång måste jag sälja min klocka ... Sedan fick jag springa och se på kyrktornen, hvad klockan var, för att passa på mina bjudningar i de förnämsta hus. De Geer Minn. 1: 64 (1892). På den sista dagen (i lövhyddo-)högtiden, som ock var den förnämsta. Joh. 7: 37 (Bib. 1917).
γ) (†) maktpåliggande, viktig. Der H(ans) n(åde) nu tiil Sziös szin fornemeste sack vtrettha motthe. GR 10: 36 (1535). All sådana förnähma wärck (dvs. giftermål) sigh i Himmelen grunda. JRudhelius (1665) i 2Saml. 35: 228. I mit förnäma kall är hon min högra hand. GFGyllenborg Vitt. 3: 243 (1773, 1797).
b) om person.
α) gm egenskaper, t. ex. duglighet l. lärdom o. d., överträffande andra, framstående. The fornämeste lerde men. GR 12: 77 (1538). Vnder en så förnäm och fast incomparabel Hieltes Manligheet och Försorg. SvRStBesl. 1660, A 2 b. Mycket förnämare än som hans Broder uti all ting. Peringskiöld Hkr. 1: 31 (1697). Förnäme män hafva .. med flijt och snille framvisat thet svenska språkets rätta och höga värde .. såsom Buræus Stiernhelm. Broman Gl. (1736). De förnämsta författare. Schulthess (1885).
β) av hög rang l. högt anseende l. stort inflytande, hög, förnämlig. The förnemste Fruer och Jungfruer här i Rijket. GR 1: 23 (1521); jfr 3. (Av) Konungen i Dannemarks fornem(e) officerere (har) en sckreffuit, dett (osv.). OxBr. 3: 100 (1626). Ammiral; (dvs.) Then som är förnämst uppå en skipsflotta. Spegel 584 (1712). Den ringare (officeren) .. träder i Gevär för den Förnämare. ReglInf. 1751, s. 477. Herodes .. gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen. Mark. 6: 21 (Bib. 1917).
2) som är att räkna med framför andra, huvudsaklig, viktig, huvud-; numera bl. i superl. förnämst: viktigast, främst. I Finlandh måtte ske på the fornembste orter, som någhet anfall våre formodende, en godh act och tillsyn. RA 1: 402 (1544). Så haffuer thette waritt en Orsack och then förnemeste. GR 19: 190 (1548). En förnäm orsaak ther til at (osv.). Rudbeckius KonReg. 22 (1614). Ett förnemt stycke af .. (prästämbetet) består i welsignande. Swedberg SabbRo 478 (1710). Vadstena kloster, där lärdomen under den senare medeltiden hade sitt förnämsta tillhåll. ANoreen hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 11 (1901). — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr b). (Bondens) förnämsta p(än)g(a)r till skatt tages af fiske. Linné Skr. 5: 39 (1732).
b) (†) i superl. ss. adv.: främst, framför allt, framför annat l. andra, i första rummet; äv. i förb. först och förnämst: först och främst. Wij lära .. (av Samuels ord) hwart wij skola fly uthi bedröfwelsen, nembl. Förnembst till Herren. Rudbeckius KonReg. 194 (1615). Först och förnemst. RP 8: 91 (1640). Nu wele wij widare beskoda .. (nattvardens) Krafft och nytta, för hwilken skul thetta Sacramentet är förnämbst insatt och stifftat. Rudbeckius Luther Cat. 241 (1667). BoupptSthm 25/4 1672.
3) om person: av hög börd l. samhällsställning; ofta med tanke på att vederbörandes levnadssätt l. uppträdande o. d. överensstämmer med vad som är övligt inom samhällets övre lager, fin; om sak: som är utmärkande för l. har avseende på l. tillhör (personer av) hög samhällsställning; äv. bildl. Conrad Peutinger .., som vthi Leipsigk bekom en förnämbd Mans Dotter emot Föräldrarnas wilia, til Hustro. Girs G1 205 (c. 1630). När man är buden vti ett förnämt hus til måltid. Swedberg Cat. 649 (1709). Man törs ej förnämt folk hantera liksom pack. Triewald Lärespån 111 (c. 1721). Träden äro de Förnäme med sine högstammige beständige kronor. Linné DelNat. 11 (1773). Något fluidum, som .. är så mycket förnämare än vatten, som menniskans natur är förnämare än vällingen. Palmær Eldbr. 229 (1847); jfr 5. Stockholms förnäma värld. Forssell i 3SAH 3: 468 (1888). Tomheten i det förnäma dagdrifvarlifvet. PT 1904, nr 228, s. 3. Den förnämaste af universitetsstäders (dvs. Oxfords) förnäma colleger. Levertin 11: 243 (1905). jfr HÖG-, HÖGT-FÖRNÄM. — särsk. i numera obr. anv. Han är en förnähm utaf adell. OxBr. 1: 42 (1614). The som hafva förnehme pedagogier (dvs. de som undervisa i förnäma hus) och stoor löön blifwa .. förvägrade Stipendium. Rudbeck Bref 16 (1662). särsk. i artighetsbetygelser o. d. Med sin förnäme och mycket Hederwärde närwaro bijwijsta och hedra hennes Sal. K. Mans .. Lijkpredikan och Begrafningz Act. AntecknSaml. 140 (1684; ur begravningsbjudning). Gunstige Wählgynnare, och Förnähme gamble Venn. VDR (H I 2) 1708, Verif. 1587. Hr Doctorns förnäma skrifvelse af d. 18 October. Linné SvArb. 2: 11 (1728). jfr VÄL-FÖRNÄM.
4) om person: överlägsen, högdragen, högmodig; stundom: dryg; om sak: som vittnar om högdragenhet osv.; äv. mer l. mindre bildl. Hon vet ej omgås med så dryg och förnäm karl. Triewald Lärespån 122 (c. 1710). Hon blir visst inte så förnäm af sej, att hon glömmer bort sina gamla vänner. Blanche Våln. 621 (1847). På andra sidan golfen resa Costa Ricas Cordillerer sina väldiga hjessor och blicka förnämt ned på Nicoyas lägre berg. Bovallius CentrAm. 181 (1887). Poesien var .. för hög och förnäm att mycket inlåta sig med den materiella verkligheten. EHTegnér i 3SAH 6: 403 (1891). Med ett förnämt förakt behandlade han sina motståndare. De Geer Minn. 2: 61 (1892). Tänk, så karlen gör sig dumt förnäm. Fröding Stänk 96 (1896). — jfr PIG-, SKRÄP-, SMÅ-, STRUNT-FÖRNÄM.
5) (i sht i vitter stil) ädel, värdig, fin, förfinad. Han hade något ädelt och förnämt i sitt väsende. Dalin Vitt. 3: 333 (c. 1752). Den ringaste .. (kan) vara att skatta såsom ganska ädel och till själen förnäm. Almqvist Arb. 6 (1839). Den ryktbare algologen, Carl Jakob Agardh, en akademisk typ af andligt förnämaste slag. Ahnfelt Minn. 1: 9 (1905). — särsk. i fråga om konstvärk o. d.: värdig, fin; stundom: stilfull. Bland .. raderingarna märka vi .. en, som i djärfhet, förnäm finhet och öfverraskande verkan ej lätt finner sin make. NordT 1886, s. 314. Han .. njöt af det förnäma behag, som utmärker den sköna staden (Venedig). Wirsén i 3SAH 11: 156 (1896). Dikten kan kallas i högsta grad förnäm, men man lägger då icke i ordet någonting av köld och avgränsning i känslolivet. Hallström LevDikt 300 (1914).
Ssgr (till 3): (jfr 3 slutet) FÖRNÄM-AKTAD, p. adj. (†) förnäm o. aktad. Karin hadhe dhetta ärende öfwerlagt medh sin äldste brodher, Förnämachtad Hanss Håkensson i Bergh. VDP 1673, s. 433. —
-SJUK. (tillf.) jfr -SJUKA. Den företagsamma och förnämsjuka Mrs. Ponsonby de Tomkyns. Laurin Skämtb. 266 (1908). —
-SJUKA. (tillf.) begär att vara l. synas förnäm. Den sociala förnämsjukan. Laurin Skämtb. 544 (1908).
Avledn.: FÖRNÄMHET, i bet. 1 b α m.||ig., i övriga bet. r. l. f.
1) till 3.
a) abstr. Sahlstedt (1773). Thorild 3: 145 (1791). Den från medeltiden ärfda adeliga förnämheten. Cronholm Tal 16 (1843).
b) konkret.
α) (numera mindre br.) = FÖRNÄMITET 1 b α; nästan bl. i pl. På Mulor och Borickor aftågade desse förnämheter (dvs. de moriska prinsessorna) til Fes. Agrell Maroco 1: 655 (1796). Thomander 2: 360 (1853).
β) (†) = FÖRNÄMITET 1 b β. Det blef en fröjd .. / Bland all förnämheten kring thronen. Leopold 2: 406 (1795, 1815).
2) till 4. Nordforss (1805). Hans spanska förnämhet gick mycket långt, han höll noga på formen, iakttog strängt rangskalan och hade en stark känsla af egen värdighet. PT 1900, nr 52 A, s. 3. jfr PROFESSORS-, SJÄLV-FÖRNÄMHET.
3) till 5. Rydberg 9: 341 (1894). Där denna (personlighetens) hållning finns, där finns förnämhet och bildning även om vetandet är ringa. Larsson Bildn. 33 (1908).
Ssg: förnämhets-sjuka. (†) till FÖRNÄMHET 1: begär att vara l. synas förnäm. Bremer Grann. 1: 94 (1837). Dens. Dagb. 99 (1843). —
FÖRNÄMITET, i bet. 1 b α m.||ig., i övriga bet. r. l. f. [sannol. bildat efter mönstret av CELEBRITET] förnämhet.
α) förnäm person; nästan bl. i pl.; jfr FÖRNÄMHET 1 b α. Alla stan's förnämiteter. Jolin MSmith 12 (1847).
β) (numera föga br.) koll.: samling(en) av förnäma personer; jfr FÖRNÄMHET 1 b β. De flesta af förnämiteten härstädes (dvs. i New-Orleans) äro Fransmän. Carlsten Skeppseg. 201 (1853). Sylwan FyrtiotStud. 98 (1914).
3) (mindre br.) = FÖRNÄMHET 3. TurÅ 1896, s. 136. Just i paviljongens solida enkelhet ligger dess förnämitet; den är fri från all parvenylyx. SDS 1900, nr 330, s. 1. —
FÖRNÄMLIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content