FÖR- ssgr (forts.):
FÖR-STELNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ing.
1) till II 1 b α, intr., förr äv. i pass. med intr. bet.: (fullständigt) stelna; oftast bildl.; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: stelnad; stel (av köld l. fasa o. d.). Folket .. af kiöld helt förstellnar. Österling Ter. 1: 257 (1699). Helt nära der han satt, / En halft förstelnad yngling låg. Runeberg 2: 63 (1836). Den förstelnade ortodoxien. Schück MedeltKultH 124 (1907).
2) (föga br.) till II 1 a α, tr.: komma (ngn l. ngt) att bliva stel(t) l. stelna; jfr FÖR-STELA. Vintren har förstelnat fjärdens vågor. Ling Riksd. 174 (1817). Ferrins ord förstelnade varje muskel i hans kropp. Essén KessGen. 140 (1915).
