publicerad: 1928
FÖR- ssgr (forts.):
(II B, 1 a β, b α) FÖR-TRÖTTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else (se avledn.). [y. fsv. forthrötta]
1) (numera knappast br.) tr.: trötta, trötta ut. På sidstonne, sedan han vtaff myckit Arbete war förtröttat, föll han vthi en Siukdom. Schroderus Os. III. 2: 330 (1635); jfr 4 a. Schenberg (1739). Ett rum, der ingenting påminner om det som betungat och förtröttat sinnet. SvT 1852, nr 21, s. 4. Klint (1906).
3) (numera bl. i skriftspr., i sht i högre stil) i pass. med intr. bet.: bliva trött l. uttröttad, tröttna, mattas; numera nästan bl. mer l. mindre bildl.: (på grund av trötthet) förlora intresset l. lusten för ett arbete l. en uppgift l. en sysselsättning o. d. (o. därför upphöra därmed), slappna, slappas; numera nästan bl. i nekande sats. Man skall altidh bedhia och icke förtröttas. Luk. 18: 1 (NT 1526). Sielfwe Bödelsknekterna skole snarare medh Marterande än the sanskyllighe Christne medh Lijdande förtröttas. Schroderus Os. 1: 824 (1635). Läraren förtröttades ej i att fullfölja ett mål, som han ansåg böra främjas. Sander i 3SAH 4: 72 (1889). Om du går bort, .. så skall jag aldrig förtröttas att föra din gärning till slut. Heidenstam Birg. 245 (1901).
a) uttröttad, utmattad; stundom närmande sig l. övergående i bet.: som (på grund av trötthet) förlorat intresse o. lust för ett arbete l. en uppgift o. d. (jfr 3). Och folcket war (efter slutad strid) förtröttat. 1Sam. 14: 28 (Bib. 1541; Bib. 1917: uttröttat). Alle (hade) gärna önskat att K. M:t wed samme Regements börda icke hade wordet förtröttad. RARP V. 1: 165 (1654). Den moderna tiden är, åtminstone i poetiskt hänseende, en sådan af öfverflödets besvärligheter förtröttad Lucullus. Cygnæus 3: 281 (1861). Dahlgren Stanley 1: 237 (1890). (†) Tw äst .. / fortröter wnder korsith. Tideb. 101 (c. 1525).
b) i nekande sats: som (icke) tröttnar l. förtröttas. Jorden, alla gudars mor, den / eviga, aldrig förtröttade. Cavallin (o. Lysander) 63 (c. 1880). En aldrig förtröttad vilja. SvD(B) 23/1 1921, Söndagsbil. s. 1. (†) Wardher icke förtröttadhe ath göra thet gott är. 2Tess. 3: 13 (NT 1526; Bib. 1541: Förtröttens icke).
Avledn.: förtröttelse, r. l. f. (†) till FÖR-TRÖTTA 3: förhållande(t) att tröttna l. bliva uttröttad, trötthet. Forsius Esdra 105 (1613). Möller (1745, 1755). —
(II B, 1 b α) -TRÖTTNA. (†) tröttna, förtröttas (se FÖR-TRÖTTA 3). Iag weet nu intet, antingen iagh förtrötnar til at indraga så månge rum (dvs. citat) .. eller den gunstige Läsaren trotnar wid at alla med flijt igenomläsa. Rudbeck Atl. 2: 50 (1689). Frey 1843, s. 248. —
(II A) -TUG, n. (GR 14: 91 (1542), BtFinlH) l. m.? (GR 14: 184 (1542: vtan all förtug), Därs. 17: 186 (1545)). [jfr t. verzug samt FÖR-TÅG. Jfr FÖR-TÖGRA] (†) uppskov, dröjsmål, förhalning. Vtanalt fortug. GR 14: 91 (1542). Att thu opå en annen tijdh icke dröger szå lenge med slike saker, som ingen förtug lidhe kunde. Därs. 17: 186 (1545). BtFinlH 4: 452 (1570). —
(II B) -TULLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), förr äv. -TOLLA; -ning (se d. o.); -are (se avledn.). (-tull- 1552 osv. -toll- (-töll-) 1552 (: oförtolledt)—1646) [y. fsv. fortolla, anträffat bl. i p. pf. i ssgn ofortolladher; jfr d. fortolde, t. verzollen]
1) (låta) tullbehandla (en vara); betala l. erlägga tull för (en vara). Skall sådant öffvericht godz som annet fremmande godz förtulledt blifve. GR 23: 133 (1552). Han .. skulle haffua kiöpt nåkon fisck aff Renholt Laressonn, .. ath draga vp ij la(n)det medh, för en för(nämn)de fisck war förtollat. TbLödöse 91 (1588). Förr förtullade man, nu lurendräges i Skären. Nicander GSann. 87 (1767). Förtullat paket förseglas med tullkammarens sigill. Döss o. Lannge 857 (1915). jfr O-FÖRTULLAD.
2) (†) betala l. erlägga (tull). Men den gamble fiske Tollen, den skole i förtolle i Stocholm i wahruhusett. SUFinlH 2: 359 (1607).
Särsk. förb.: förtulla in010 4. (i fackspr.) (låta) tullbehandla (en vara) för införsel. Weste (1807). Östergren (1924). jfr IN-FÖRTULLA.
förtulla ut010 4. (i fackspr.) (låta) tullbehandla (en vara) för utförsel. Weste (1807). Östergren (1924). jfr UT-FÖRTULLA.
Avledn.: förtullare, m. (i fackspr.) tulltjänsteman som ombesörjer tullbehandling av varor. En förtullare .. har häktats för .. förfalskningar av tullräkningar. Upsala 1921, nr 271, s. 6. —
-TULLNING040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). (-tull- 1749 osv. -tol- 1622—1630) vbalsbst. till FÖR-TULLA 1.
1) abstr. OrdnLilleTull. 1622, s. A 2 a. P. (hade anmält) .. godset till förtullning. 1NJA 1874, s. 512. SFS 1906, nr 38, s. 21.
2) (†) konkret: tullavgift, tull. Någhon stor förtolning (bör icke läggas) på the wharor, som Vndersåterna intet kunna mista, vtan til Näring och klädhnadt aldeles äro aff nödhenne. L. Paulinus Gothus Arch. 139 (1630).
Ssgr (till FÖR-TULLNING 1; i sht i fackspr.): förtullnings-bevis. (†) skriftligt intyg om värkställd förtullning. SFS 1843, nr 17, s. 9.
-inlaga~020. skriftlig anmälan till tullmyndighet rörande vara som skall förtullas. SvFinLagt. (1883). FFS 1891, nr 41, s. 27. Döss o. Lannge (1908). —
(II B, 1 a β) -TUMLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [jfr d. fortumle, göra (ngn) yr l. vimmelkantig, eg. gm att tumla om med (honom) (jfr bet. 1). Ordet är i bet. 2 i senare tid, tidigast i p. pf., inlånat från d.]
1) (†) i fråga om ridning: tumla (en häst); äv. refl.: tumla en häst. (Han) kom ridandes in på plattzen .. och wille förtumbla sin häst. Brahe Kr. 25 (c. 1585). Caspar Thöuing .. förtumblade sig icke bätter .. (än att) hesten slo honom ledig wtaff. Därs.
2) (i sht i vitter stil, föga br.) göra ngn vimmelkantig l. yr i huvudet; vanl. i p. pf. ss. adj: vimmelkantig, förvirrad. Den arma Hassan rent förtumlad är. Sturzen-Becker 4: 25 (1862). Förtumlad öfver den brådstörtade nyheten. Elkan 1Kon. 2: 293 (1904). På långa håll vi (dvs. jag o. sefyren) purra och förtumla / allt flygfä — slända, bi och humla. AÖsterling i Svea 1907, s. 73. I den förtumlande dikten ”Våren kommer till Lund”. NArgus 1923, s. 135. —
(I 1 a) -TUNGA3~20, sbst.1 [jfr d. fortunge] (i fackspr.) om främre delen av tungan. (Tungan består av tungroten, mellantungan) samt förtungan med tungspetsen. Nyström Talorg. 10 (1888). —
-TUNGA, sbst.2, f. [avledn. av FÖR-TUNGA, v.] (†) till FÖR-TUNGA, v. 3 a: betungande, tunga. Skicka hijt vp til oss tina karla med hesther och harniske på theris egien pung vthan almogans fortunga. GR 4: 176 (1527). —
1) (numera bl. ngn gg i fackspr.) i fråga om tyngd i fysisk mening: göra tung, tungt belasta. Tvärbjelkarne måste naturligtvis vara ganska lätta och få ej onödigt förtunga bjelklaget. TT 1872, s. 160. (†) oeg. Att förtunga mer hans fall, / Han först om halsen på den styggen / Snor fast en dugtig sten. JournLTh. 1812, nr 300, s. 3.
2) (numera föga br.) med avs. på arbete o. d.: göra tung, försvåra. KyrkohÅ 1912, MoA. s. 28 (1728). Arbetet för sågpersonalen .. förtungas (genom maskinernas olämpliga uppställning). TT 1879, s. 39.
3) (†) bildl.: tynga, trycka, göra det tungt l. svårt för (ngn), nedtrycka (ngn l. ngns sinne o. d.), besvära, betunga (se d. o. 2). När tich förtwngar noghon wärck eller siwkdoom. OPetri MenFall L 2 b (1526). Wacten idher ath idhor hierta ecke förtungat wardha medh swalgh och drukkenskap, och medh thetta leffwernens vmsorg. Luk. 21: 34 (NT 1526; Bib. 1917: förtyngas). Thenne swåre dyre tijdt, .. genom hwilken j och andre Ricksens Inbyggiere, fast fortungade och beswärede warit haffue. GR 18: 31 (1546). Den kristlige lärarens hjerta borde icke vara förtungadt. Flensburg KyrklTal 313 (1879). särsk.
a) betunga l. förtrycka (gm tyngande onus l. skatt l. pålaga o. d.). The samme scholle och medh inga nye påålegninger förtungadhe bliffue. GR 1: 84 (1523). Så vilde vij gerne, att I (dvs. hertig Johan) icke förtunge landet .. med någet stort hoff och myckit folck. Därs. 29: 510 (1560). VDAkt. 1707, nr 631.
b) ligga (ngn) till last. Thå iach war när idher och war wedhertorfftugh förtungadhe iach ingen. 2Kor. 11: 9 (NT 1526; Bib. 1917: låg jag .. ingen till last).
c) om sömn: tynga. The .. förtwngades aff sömpn. Luk. 9: 32 (NT 1526; Bib. 1541: förtyngdes; Bib. 1917: voro förtyngda). Thomander 2: 584 (1828; i bild).
Spoiler title
Spoiler content