SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GAMSJUTE, m., anträffat bl. i pl. gamsjut(h)er.
Etymologi
[sannol. av JUTE, dansk, o. sv. dial. gamsa, tugga spasmodiskt, särsk. ss. tandlösa åldringar göra; i så fall med hånfull anspelning på danskarnas sätt att artikulera; jfr: (Danskarna) wanskapa munnen, då the talla, wridan och wrengan (osv.). Hemming Gadhs oration. Jfr GIMSA]
(†) i uttr. gamsjutar och gimsjutar, hånfull benämning på danskarna. Svart Gensv. F 2 a (1558). Kongen af Danmarch .. hafver .. icke .. rådh till att holle her effther mykit tyskt krigsfolch, uthen måtte nu försökie hvadt hans gimsjuther och gamsjuther uträtte kunne. RA 2: 124 (1565).
Spoiler title