GERMAN jærma4n, äv. jer-, m.||ig.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) =; pl. -er ((†) -ier Höpken 1: 246(1771), Stiernstolpe Ballenstedt 3: 89(1820). Anm. I ä. tid förekommer en pl. germän, uppkommen därigm att man uppfattade ordets senare del ss. identisk med MAN, m. Rudbeck Atl. 1: 443(1679), Dalin Hist. 1: 81(1747)).
Etymologi
[jfr d. germaner, t. germane, germanier, ytterst av lat. germani (pl.), av omstridd härledning]
individ tillhörande den huvudgren av den indoeuropeiska folk- o. språkstammen vars huvudsakliga hemvist är norra Europa; ofta i pl.; särsk., i sht hist., i pl., med tanke på de folkstammar som i de första århundradena efter Kristus bebodde ungefär det område som upptages av den nordligaste o. västra delen av det nuvarande Tyskland samt deras stamförvanter i Norden. Rudbeck Atl. 1: 449(1679). De gamle Germaner hade sky för ocker. Dalin Arg. 1: 315(1754). Rydberg RomD 39(1877). Luther ägde i hög grad germanens robusta kraft och dådlust. Jensen SvMinn. 5(1910). jfr KONTINENTAL-,PAN-, SYD-GERMAN m. fl. — särsk. pregnant, om person som i särskilt hög grad äger de egenskaper l. det åskådningssätt som är(o) utmärkande för den germanska rasen; stundom motsatt: roman. PT 1906, nr 228 A, s. 3. Kleist var german midt uppe i romantikens högflod. Därs. 1914, nr 229, s. 3. Jag menar jag är en gammal german, / en saftig fan, / en smula släkt / med Engelbrekt, / väl ock med den gudsmannen Luther. Karlfeldt FlBell. 105(1918).
