publicerad: 1929
GÖPEN jø4pen, äv. jø3pen2, r. (f. Lind (1749), LoW (1911; jämte r.); m. Dähnert (1784), Ahlman (1872)); best. -pnen; pl. -pnar ((†) -pner Verelius Götr. 192 (1664)); förr äv. GÖPNE, r. l. m.; förr äv. GÖPNA, r. l. f. l. m.; best. -an; pl. -or; förr äv. GÖPE, r. l. m., kanske äv. GÖPA, sbst.2, r. l. f.
Ordformer
(g(i)öpen TJohannis Fästn. O 2 a (1604) osv.; g(i)öppen Lindschöld Vitt. 177 (1678), Frey 1843, s. 447 (: göppenvis); g(j)öpn Bureus Suml. 76 (c. 1600), Lind (1749). gypen Lind (1749), Dähnert (1784; med hänv. till gjöpen); gyppen Broocman Hush. 2: 187 (1736). — göpne Almqvist God. 31 (1838), Topelius Fält. 4: 378 (1864). göpna BtÅboH I. 9: 64 (1637: göpnan, sg. best.; kanske dock till göpen), Verelius 89 (1681), Triewald Förel. 2: 6 (1729, 1736: göpnor, pl.). — göpe Wingård Minn. 10: 75 (1849). göpa BtÅboH I. 9: 63 (1637))
Etymologi
[fsv. göpn, f., motsv. isl. o. nor. dial. gaupn, f., d. dial. gøben, gjøven, fht. goufana; ordet har sammanställts dels med feng. ȝēopan, sluka, nor. dial. gop, djup, o. lit. žiùpsnis, göpen (som mått), ytterst till roten ghu, gapa, dels med feng. ȝēap, krokig, o. lett. gubt, böja sig, till roten ghub, kröka sig (jfr GUMP), sidoform till ghubh i GUBBE m. m. — Formen göpne har nybildats efter plur. göpnar (o. sg. best. göpnen); göpna (jfr sv. dial. göpna, f., Södermanl., Dalarna) är möjl. urspr. oblik kasus av göpne; göpe o. göpa (jfr nor. dial. gaupe, m., resp. nor. dial. gaupa, f., mht. goufe, f.) äro knappast gamla ursprungliga sidoformer, utan få nog snarare tänkas ha uppstått gm analogiskt inflytande från NÄVE resp. näva (urspr. oblik form); göpa är dock kanske bl. oblik form av göpe]
1) hand hållen så att insidan bildar en hålighet (ett slags behållare l. skål) som kan rymma en viss mängd av ngt ämne; äv. stundom om båda händerna hållna så att de tillsammans bilda en liknande hålighet; numera nästan bl. ngn gg (vard.) i förb. med fulla göpnar, särsk. i talesättet ösa (l. gripa) guld med fulla göpnar. TJohannis Fästn. O 2 a (1604). (Han) togh .. sin göpa full (av den spillda säden). BtÅboH I. 9: 63 (1637). Ösa Gull medh giöpnar. Grubb 914 (1665). När .. strömmingen .. föses eller med göpnen utan redig läggning öses i tunnan. VetAH 1748, s. 136. Hon en dryck af flodens nectar skänkte, / Den jag förkiust ur hennes göppen drack. Wallenberg Gal. 236 (1771; uppl. 1921). Således öser man på mig ovett med fulla göpnar. SÖdmann (1816) i 2Saml. 4: 145. Min ledare utsträckte sina händer, / Grep tag i jord och den med fulla göpnar / Han kastade uti de lystna svalgen. Böttiger i SAH 50: 259 (1874). — jfr HAND-GÖPEN.
2) (vard., ngt ålderdomligt o. numera föga br.) så mycket (av ngt) som kan gripas l. omslutas av handen (l. händerna) hållen (hållna) på sätt som angives i 1; handfull; särsk. ss. ett slags måttsbestämning vid matlagning o. d. inom ett hushåll; äv. i utvidgad o. oeg. anv. GR 25: 635 (1555). Några göpnar fint Hvete-mjöl. Dalin Vitt. 5: 106 (c. 1753). Förf. .. står färdig med ett par göpnar gatsmuts för sina tadlare. SvLitTidn. 1815, sp. 304. Hartman Husläk. 327 (1828). Vinden slår stora göpnar snö mot rutan. Vinterg. 1894, s. 190. — jfr MJÖL-GÖPEN.
Ssgr (till 2): A (vard., ngt ålderdomligt o. numera föga br.): GÖPEN-TALS, adv. (göpen- 1708—1858. göpne- 1774—1864) hela ”göpnar” l. händer fulla, nävtals; äv. allmännare: rikligt, ymnigt; i överflöd. Borri utdelte Diamanter göpentahls. Block Progn. 109 (1708). Proverbia ökades ansenligt, isynnerhet genom de mimiska skådespelen, i hvilka de göpentals utströddes. Lysander RomLittH 14 (1858). Gråt nu näftals dina tårar, / Göpnetals din saknads floder. Collan Kalev. 1: 349 (1864). —
-VIS, adv. i ”göpnar”, så mycket åt gången som rymmes i den hopkrökta handen. Liksom ock hafsvatten till bad och göppenvis till intagning vid mångahanda skrofelformer visat sig hjelprikt. Frey 1843, s. 447. LoW (1911).
B (†): GÖPNE-TALS, se A.
Avledn.: GÖPNA, v.
1) (numera knappast br.) taga l. ösa o. d. (ngt) med handen (händerna) krökt(a) till en ”göpen”. Sahlstedt (1773). Dähnert (1784).
2) (tillf.) forma handen (l. händerna) till en ”göpen” (att taga l. ösa ngt med). Stenlaken .. togs mellan göpnade händer. Öman Ungd. 127 (1889). Törnblom Magerl. 35 (1909). —
GÖPNING, r. l. f. (g(i)öpn- c. 1645—1662. gypn- 1690—1749) (†) konkret, = GÖPEN 2. IErici Colerus 2: 198 (c. 1645). En gypning hvete. Serenius EngÅkerm. 103 (1727). Lind (1749).
Spoiler title
Spoiler content