SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HACKA hak3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er G1R 29: 593 (1559)); i vissa trakter äv. HACK hak4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(hack 15791832, 1912 (: löfhack). hack- 1538 osv. hak- c. 16701708. hacka 1538 osv. hacke c. 1580)
Etymologi
[liksom ä. d. hak, hakke, d. hakke, nor. dial. hakka, av nt. hack, hacke; jfr t. hacke; av samma stam som HACKA, v.]
1) (hand)redskap för hackning (se HACKA, v. 23), i allm. bestående av ett skaft o. ett (i mer l. mindre rät vinkel mot skaftet fäst) järn av allt efter användningen växlande form (spetsig, bladformig, två- l. flerkluven m. m.).
a) om större dylikt redskap (vanl. försett med långt skaft), i sht användt dels för uppluckring av jord l. bortrensning av ogräs, dels för brytning av bärg, malm o. d.; äv. i överförd anv. (se slutet). VarRerV 43 (1538). The bergh som man pläghar vpgraffua medh hacko. Jes. 7: 25 (Bib. 1541). Vill .. ther till (dvs. till skansgrävning) behöffves yxer, hacker, spader (osv.). G1R 29: 593 (1559). Fröen nederrifvas genom måssan med en hacka, räfsa eller järnharf. Linné Gothl. 243 (1745). Stenen bröts (vid kalkbrottet i Ignabärga) med hammar och kil samt hackor. Dens. Sk. 393 (1751). Hackans urtyp är en vinkelböjd gren, med vilken man bearbetat jorden. NoK 7: 35 (1922). — jfr BET-, DJUP-, FLÅ-, GRUS-, HAND-, IS-, JORD-, JÄRN-, KORP-, LER-, PIK-, POTATIS-, RENS-, ROT-, SKOGS-, STOPP-, TORV-, TRÄDGÅRDS-, ÅKER-HACKA m. fl. — särsk. landt. i överförd anv.: av hjul uppburet åkerbruksredskap med billar l. knivar för uppluckring av jord o. bortrensning av ogräs mellan radsådda växter; i sht ss. senare led i ssgr o. elliptiskt för dylik ssg. Den tvåhjuliga hackan .. (är) ett godt redskap å fruktträdsfältet. Abelin Frukt 237 (1902). BonnierKL (1924). — jfr HANDHJULS-, HJUL-, HÄST-, SKJUT-HACKA.
b) (i fackspr.) om mindre dylikt redskap (vanl. med kortare skaft), i sht användt vid ytbearbetning (knackning, ”upphuggning” av sten o. d.). Till gråstenshuggning nyttjas .. hackor. Stål Byggn. 1: 227 (1834). Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856; om redskap för borthackning av pannsten i ångpanna). Redskapet för huggningen (av kvarnstenar) är hackan. Fatab. 1906, s. 222. — jfr MUR-, STEN-, TEGEL-HACKA.
2) (vard., föga br.) om värktyg för sönderhackning av ngt; särsk. liktydigt med: hackkniv; jfr HACKA, v. 1 b. 6 olika Hackor vid Slagt. BoupptVäxjö 1832. — jfr KÅL-, KÖTT-, LÖV-HACKA.
Ssgr (till 1): A: HACK-BLAD. jfr BLAD 3 a. JernkA 1869, s. 64. Geete o. Grinndal 89 (1923).
-BRUK. (hack- 1894 osv. hacke- 1912) (i fackspr.) primitiv form av jordbruk utan användande av plog l. dragdjur, vid vilket ss. redskap nyttjas hacka l. blott en spetsig käpp. Carlson 1Skolgeogr. 208 (1894). Fornv. 1925, s. 323.
-KULTUR. (i fackspr.) = -BRUK. Nilsson PrimKult. 82 (1923).
-RENSA. landt. medelst hacka befria (jord l. växande gröda) från ogräs; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Arrhenius Jordbr. 1: 77 (1859). De (dvs. jordärtskockorna) hackrensas första gången så snart jorden börjar att öfverdragas med ogräs. GHT 1895, nr 229 B, s. 2. Hackrensningen är .. af vigt på den grund, att jordfuktigheten genom densamma regleras. LAHT 1898, s. 77. Hackrensade .. rotfrukter. Arenander Lin. 8 (1910).
-SKAFT.
B (numera föga br.): HACKE-BRUK, se A.
-SMED. (†) smed som tillvärkar hackor. Hallenberg Hist. 2: 885 (i handl. fr. 1614).
Spoiler title
Spoiler content