publicerad: 1930
HALT hal4t, sbst.2, r. (m. Möller (1790), LoW (1911; jämte r.); f. Lind (1749), Dähnert (1784)), stundom n. (KFÅb. 1912, s. 330 (1700), Hallström VilsnF 21 (1894), Johansson RödaHuv. 1: 53 (1917)); best. -en, ss. n. -et; pl. -er32
Etymologi
[liksom ä. dan. o. eng. halt, fr. halte, av t. halt (etymologiskt samma ord som HALT, sbst.1) i bet.: uppehåll. — jfr ANHALT]
eg. mil. (o. gymn.) i fråga om marscherande soldat l. avdelning: (kort) avbrott i l. uppehåll (på stället) under marsch; ofta allmännare: uppehåll l. rast som man gör under en vandring l. på en resa o. d.; äv. i fråga om djur, stundom äv. vagn l. annat fortskaffningsmedel; särsk. i uttr. göra halt, stanna, avbryta marschen l. färden osv. Sedan .. marcherade wij till Norköping 9/4 mijhl men giorde et litet hallt wed Åby. KFÅb. 1912, s. 330 (1700). Vid Venta nueva .. gjorde vi (resande) en liten halt och undersökte vår matsäck. Kræmer Span. 41 (1860). Under marschen tillkommer stabs-officern att bestämma halter, marschtakter och raster. Sylvan Vial 1: 264 (1863). Plötsligt gör ångaren halt och befinner sig nere i en sluss. Hallström Skepn. 256 (1910). — särsk.
a) i uttr. göra halt och front, göra halt med vändning åt fienden l. eljest den sida dit uppmärksamheten skall riktas; jfr FRONT 2 b. Halt och front gjordes midt i skogen flera gånger. KrigsmSH 1798, s. 30. Hvar man går fram, när han kallas, gör halt och front framför mönsterbordet och fortsätter, så snart nästa namn uppläses. Wrangel SvFlBok 308 (1898).
b) ridk. övergång från rörelse (framåt, bakåt l. sidvärts) till stillastående; äv. (numera knappast br.) i uttr. halv halt, halvhalt. Gif tekn til half halt. Ungern-Sternberg Bourgelat 102 (1752). Halt (bör) commenderas så i tid at den tvära halten ej behöfs. KrigsmSH 1798, s. 185. RidI 1930, mom. 263. — jfr HALV-, TVÄR-HALT.
c) jäg. om i avjagningsplan för drevjakt på förhand bestämd plats där drevet skall stanna för att vila o. göra rättning. Greiff Jagt 27 (1821). Skogvakt. 1893, s. 248.
d) i överförd o. bildl. anv. i uttr. göra halt, stanna, hejda sig; förr äv.: avbryta en värksamhet o. d. Lagerström Tart. 77 (1730). (Målaren) gjorde .. halt i rifningen (av färgen). Almqvist Mål. 58 (1840). (Guds) kärlek .. gör (icke) halt vid döden. Aulén AllmTron 161 (1923). Den omvälvande tiden har här fått göra halt. Böök ResSv. 105 (1924).
Ssgr: HALT-PUNKT. [efter t. haltepunkt] (i Finl.) anhaltsstation, hållplats (vid järnväg o. d.). TT 1880, s. 126. Om haltpunkterna för offentliga åkdon och riddjur. Palmberg Hels. 21 (1889). Tåget stannade vid stationer och haltpunkter. Forssman Gret. 138 (1897). —
-SPÅR. jäg. Haltspår: Ett spår tydligen utvisande, att djuret stannat, spejande eller lyssnande. BiblJäg. 4: 288 (1897). —
-TECKEN. (†) paustecken. De 2:ne sista (tecknen i ett visst telegrafsystem) äro så otydliga, at de blott kunna användas såsom halt- och slut-tecken. KrigVAH 1836, s. 74.
Spoiler title
Spoiler content