HALT hal4t, oböjl. kommandoord, till karaktären närmande sig en interjektion.
Etymologi
[av t. halt, imper. sg. av halten (se HÅLLA) i bet.: stanna, stå stilla; av den moderna språkkänslan ofta uppfattat ss. identiskt med HALT, sbst.2 Anm. Exempel från 1500- o. början av 1600-talet innehålla snarast motsv. inhemska form av HÅLLA (se d. o.)]
eg. mil. (o. gymn.) värkställighetsord användt, då en soldat, avdelning osv. kommenderas att upphöra med sin marsch l. förflyttning, l. tillrop varmed en vaktpost l. patrull befaller en person som vill passera att stanna; ofta i utvidgad anv. för att förmå ngn att stanna (kvar) l. att upphöra med ngt som han har för händer: stopp! håll! håll upp! äv. oeg. o. bildl. Tå jagh säger halt: the strax på stunden / Stadna. Brasck FörlSon. E 2 a (1645). Söderman ExBook 43, 128 (1679). Åh, halt Svärmor! Halt Svärmor! för tunnor tusand .. På det viset få vi aldrig vår plan i gång. Envallsson TokrolNatt. 4 (1791). Hallt, stöt honom med kopparn ej ned! Johansson HomOd. 22: 356 (1845). När .. någon bevärad trupp, Rund, patrull eller aflösning nalkas vakten, ropar gevärsposten: halt! och då de stannat, werda! TjReglArm. 1858, 2: 71. Terrassvis resa sig husraderna ofvanför (floden), tills på bägge sidor bergen säga halt. Anholm Gog 184 (1895). (Viktor Rydberg) har ropat ett berättigadt ”halt” gent emot en i många afseenden skef språkutveckling. Rudin i 3SAH 11: 73 (1896). Bergman JoH 6 (1926). — (tillf.) substantiverat, i uttr. sätta (ett) halt för, sätta stopp för (ngt), bringa (ngt) att upphöra, göra slut på (ngt). Om ej ett halt blir satt för hans visit. Runeberg ESkr. 2: 192 (1833).
