HAMMEL ham3el2, sbst.2, r. l. m.; best. -n, starkt bygdemålsfärgat -elen (Bondeson); pl. hamlar.
Etymologi
[sv. dial. hammel; jfr d. hammel, nor. dial. humul, mht. hammel, stång, kloss; trol. besläktat med HAMMARE, sbst.1—3, jfr nor. dial. humul, som äv. betyder sten]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) tvärbjälke; särsk. om tvärbjälke som förbinder ”fjättrarna” (se d. o. 3) på en drög. (Brännvinskuttingen) surrade han nu fast vid den främre hammelen på drögen. Bondeson MVK 87 (1893, 1903).
2) (i södra Sv.) landt. å vagn (i sht förr) som är avsedd för mer än en dragare: kring fästpunkten rörlig (åt båda ändar avsmalnande) stång i vars ändar svänglarna fastgöras, våg, vågbom; stundom liktydigt med: hammeldrag; äv. brukad för anspänning av åkerbruksredskap, då mer än en dragare användes. ÅgerupArk. Räkn. 1770. Hörlén GSed. 109 (1914).
3) [utvecklat ur 1] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) eg.: drög med ”hammel” (i bet. 1); ett slags (kort) drög för utsläpande av timmer ur skogarna. BoupptVäxjö 1781.
