publicerad: 1930
HANK haŋ4k, sbst.1, äv. (numera starkt bygdemålsfärgat) HÅNK hoŋ4k, r. l. m. l. f. (r. l. m. l. f. Verelius 102 (1681) osv.; m. Schultze Ordb. 1755 (c. 1755) osv.) ((†) n. Celsius HushAlm. 1740, s. 8, Dähnert (1784)); best. -en; pl. -ar, ss. måttsbestämning efter räkneord i bet. 4 äv. =, i vissa (götiska) trakter äv. hänker häŋ4ker (KronobgLT 1838, nr 8, s. 4, Rydqvist SSL 2: 328 (1857), WoJ (1891)) (ss. n. = (Celsius HushAlm. 1740, s. 8)); förr äv. HANKA, m. (anträffat bl. i oblik kasus).
Ordformer
(ha- 1525 (: Hanckestop) osv. hå- (ho-) 1547 (: honckestop)—1926 (: hånknålen; starkt bygdemålsfärgat). — hank (hånk, honk) 1633 osv. hancka, oblik kasus G1R 17: 411 (1545))
Etymologi
[fsv. hanker, m., y. fsv. hanke (se under 1 c β nedan), sv. dial. hank o. hånk, motsv. d. hank(e), nor. dial. honk o. hanke, isl. hǫnk, f., o. hanki, m., mnt. hank, mnl. hanc, eng. hank (sannol. nord. lånord); av omstridt urspr.; sannol. lån från mnt. l. mnl. hank (hanc) o. rotbesläktat med HÄNGA; äv. fört till en nasalerad sidoform till roten i hake (jfr lit. kénge, krok i väggen). — Jfr HANKA, v.1, o. HÄNKA]
1) (i sht bygdemålsfärgat o. i fackspr.) ring l. ögla (bestående av vriden gren, vidja, rep, band, järntråd o. d.) vari l. varmed ngt upphänges, fasthakas, uppbäres l. hålles; i överförd anv. äv. om krok. Stiernhielm WgL 105 (1663). Hank eller krok sättes i Plognäsan på 2 ställen. VetAH 1792, s. 67. (Telefon-)Luftkablarna upphängas medelst hankar på särskilda för deras bärande utdragna järntrådslinor. Sthm 3: 230 (1897). — jfr KÄLK-, PLOG-HANK m. fl. — särsk.
a) mer l. mindre bildl. Så lägger han sin hand på hjertat, denna hank, / Der bloden strömmar ut, och dit den strömmar åter, / Och lif åt hela kroppen ger. Franzén Skald. 2: 360 (1823, 1828). — jfr LIV-HANK.
b) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Finl.)] (†) besmanskrok; anträffat bl. bildl. i uttr. stå på hanken, komma med vid vägningen, tynga i vågskålen. När itt ther aff (dvs. av vänskap, gåvor, hat osv.) på hancken står, / Sant och Rätten ey framgång får. Fosz 162 (1621).
c) (vard. o. bygdemålsfärgat) handtag av rep l. metall o. d. på föremål som skola lyftas l. förflyttas; jfr GREPE. Att huar och en haff(ve)r Watu tunnor før siitt hus mz gode hancker vtj. SthmTb. 31/5 1553. VGR 1715, s. 158. Bronsspann med trekantiga fästen för hanken. Fornv. 1923, s. 6. — jfr JÄRN-, POTT-HANK. — särsk.
α) (†) handtag (urspr. bestående av ett hopknutet snöre) till besman. Dähnert (1784). Sedan flyttar man hanken (på besmanet) till dess det väger jemnt, och ser efter vid hvilket märke hanken stannat. Berlin Lrb. 151 (1852).
β) [y. fsv. holde hand i hanke (HBrask (1524) i HSH 17: 185); jfr motsv. anv. i d.] (†) bildl. i uttr. hålla hand i hanka med ngn, övervaka ngn, ”hålla tummen på ögat” på ngn. Råde wij fulkommeligen, att haffwe altijdh nöge acht och tilsyn, och holle handh i hancka med them. G1R 17: 411 (1545).
d) (i vissa trakter) ögla l. stropp på handduk, rock o. d.; ofta: hängare. Linneräckorna (förses) med hankar i kanterna och .. utbredas på ”blejan” (dvs. blekplatsen). Hörlén GSed. 153 (1914). Östergren (1926).
2) av vidja, kedja, rep o. d. bildad ring som tjänar till omlindande, fast- l. sammanhållande o. d. — jfr VIDJE-HANK m. fl.
a) i sht landt. om var särskild av de sammanvridna vidjor l. grenar (vanl. bestående av gran l. en) vilka sammanhålla ett störpar i en gärdsgård, störband; äv. i koll. anv. Göra hank, förfärdiga hankar. Spegel 168 (1712). Gadd Landtsk. 2: 12 (1775). Hank tillverkas af grangrenar, smågrenar och enbuskar, som före användningen (som bindsle vid gärdsgårdsstängning) basas över eld för att kunna böjas. HbSkogstekn. 847 (1922). — jfr BJÖRK-, GÄRDES-, GÄRDSGÅRDS-, VIDJE-HANK m. fl. — särsk. [sannol. urspr. avseende hägnad i fullgodt skick (som äger vitsord vid bevisning av äganderätt)] i uttr. hank och stör, gärdsgård, hägnad (omkring ngns egendom); numera bl. i uttr. inom (förr äv. under) l. utom ngns l. ngts hank och stör, inom resp. utom ngns l. ngts hägnad l., i utvidgad anv., ngns l. ngts gränser l. råmärken, äv., bildl., inom osv. gränserna för ngns maktområde, befogenhet, värksamhet o. d. R. proponerade, att få igen sin gruffva .., emedan hon ligger in om hans hanck och stör. RP 3: 52 (1633). Torp som äre intäpte medh hanck och stöör. RARP 9: 434 (1664). Calonii meddelanden (stanna) ingalunda vid hvad honom mött inom hans egen .. verksamhets hank och stör. Calonius Bref IV (1902). I Stockholm tränga älgarna in inom stadens hank och stör. Böök ResSv. 169 (1924).
b) (mindre br.) om ögla (i ä. tid ofta en vidja) varmed åra l. roder är fäst vid årtull resp. vid båtens sida. Verelius 102 (1681). En åra, som var försedd med ny hank. Hertzberg Reijonen 106 (1885). IllSv. 2: 225 (1886).
c) (föga br.) band av halm l. bast att uppbinda o. stödja unga träd, vinrankor o. d. Weste (1807). Suneson GGrund 113 (1926).
d) (†) länk; anträffat bl. bildl. Fastän han utgör i kedjan en hank. VäxjöStHembKal. 1924, s. 36 (1825; om en läsarpräst).
3) (förr) med. o. veter. band l. snodd av linne, tagel, läder, guttaperka o. d. som fästes i ett medelst en nål (”hanknål”) uppstucket ställe i huden o. som dagligen drogs genom såret för att hålla detta öppet; förr vanlig(t) vid botande av allehanda sjukdomar hos människor l. djur. Sätta hank. IErici Colerus 2: 292 (c. 1645). (Vi) bjude .. ock til, at derivera vahret (från inre organ) utåt .. med Hank (Setaceum), som vi applicere utan på det stället där vi vete at Bölden eller Såret är. Rosenstein BarnSjukd. 88 (1764). Bolmeer är mycket krasslig, går med hank i sidan, och det är osäkert om han lefver länge. Tegnér (WB) 3: 460 (1821). Söderström LäkKvacksalv. 43 (1926). — jfr HÅR-, KNUT-, LINNE-, TAGEL-HANK m. fl.
4) i sht handel. garnhärva l. trådbunt av viss storlek. Till salu .. engelsk hvit Tråd på rullar och i hankar. LdVBl. 1838, nr 29, s. 4. 2UB 8: 254 (1900). Östergren (1926). — jfr GARN-HANK.
5) i uttr. dra(ga) hank ss. benämning på vissa idrottslekar.
a) [jfr nyisl. toga hönk] (i vissa delar av Sv., numera föga br.) dra fingerkrok med medelbar fattning, varvid det omfattade föremålet kunde utgöras av en vidjering, ett rep, en rem l. dyl. Santesson Nat. 113 (1880). Budk(Vasa) 1924, s. 11.
b) (i vissa delar av Sv., föga br.) oeg., om leken dra(ga) (hand)kavle. Sjöborg NordFornälsk. 3: 155 (1830; med figur). Bremer Fad. 146 (1858).
Ssgr: A: (2 a) HANK-GÄRDE. benämning på en viss småländsk o. nordskånsk gärdsgårdstyp vars störpar sammanhållas av sammanvridna enringar. Rig 1925, s. 87. Campbell SkånBygd. 164 (1928). —
-LÄRFT. (hank- 1786—1796. hanka- 1776—1784) (†) om oblekt lärft, iordningställt för blekning (eg.: försett med hankar; jfr 1 d)? BoupptVäxjö 1776. Därs. 1796. —
(3) -NÅL. (förr) med. o. veter. instrument i form av en nål varmed man ”satte hank”. BoupptVäxjö 1805. Väring Frost. 231 (1926). —
(2) -STEN. (hank- 1880. hanke- 1669—1726) [fsv. hankasten] (†) sten (fastgjord i rep l. vidja) använd vid förankring av nät. Stiernman Com. 3: 780 (1669). Hildebrand Medelt. 1: 215 (1880). —
(1 c) -STOP. (hank- 1563—1882. hanka- 1538—1807. hanke- 1525—1883) [y. fsv. hanka stop; jfr holl. hangelstoof, stop med handtag] (förr) dryckeskanna av trä l. metall med handtag. G1R 2: 267 (1525). Han slog Oloff Iönsson son i hwffudh med eth hanka stop. BtFinlH 2: 17 (1538). Strindberg SvÖ 1: 249 (1882). —
(2 a) -TUMME. (föga br.) den utskjutande, vanl. grövre ändan av den till hank sammanvridna vidjan. Svederus Jagt 111 (1832). —
(2 o. 2 a) -VIDJA. (föga br.) vidjehank. Hahr HbJäg. 180 (1865). Bättre gärdesgårdar förses vanligen med 3 st. hankvidjor, den ena ofvanom den andra på ett afstånd varierande efter gärdesgårdens höjd. Grotenfelt JordbrMet. 309 (1899).
B (†): HANKA-LÄRFT, -STOP, se A.
C (†): HANKE-STEN, -STOP, se A.
Spoiler title
Spoiler content