publicerad: 1989
STO stω4, sbst.2, n. (GripshR 1601, s. 66 osv.) ((†) f. l. r. Grubb 454 (1665), Granlund Carlé OdågÄv. 75 (1914)); best. -et, äv. -t (ss. f. l. r. -n); pl. -n (UpplDomb. 1: 41 (1622) osv.) ((†) = G1R 17: 228 (1545), Linné Vg. 38 (1747); -en Carl XI AlmAnt. 373 (1696), Brauner Bosk. 43 (1756); -er UpplDomb. 3: 150 (1593: Werkeståer), Manderström Rimlex. 189 (1779); -r NorrlS 14: 102 (1636), JGOxenstierna 5: 216 (c. 1817)); pl. best. -na (Carl XI AlmAnt. 209 (1691: gulstona) osv.), äv. (numera föga br.) -en (Broman Glys. 3: 161 (c. 1730), Östergren (1946; angivet ss. ”sällsynt”)) ((†) -erna HushBibl. 1755, s. 303; -n Adlerbeth Buc. 98 (1807); -nen Sahlstedt (1773), Widegren (1788); -rna Sparrman Resa 1: 233 (1783)); äv. (numera bl. i Finl., föga br.) STOD, sbst.1, n. (BtFinlH 3: 234 (1549), Hildebrand Medelt. 1: 194 (1880; om ä. förh.)) l. f. l. m. l. r. (G1R 25: 232 (1555), BoupptRasbo 1826); best. -et resp. -en; pl. = (G1R 3: 40 (1526)) l. -ar (EkenäsDomb. 1: 94 (1645)); ((†) -e Ståhle VersVasat. 95 (i handl. fr. 1569); -er (StallRSthm 1600, s. 9, Celsius HushAlm. 1740, s. 9); -r Rålamb 13: 100 (1690); stöder G1R 16: 174 (1544: bondestöder), SUFinlH 4: 12 (1615)).
Ordformer
(sto (stoo) 1545 osv. stod (-oo-, -dh) 1521 (: stod-hesta)—1913 (: stodföl). stode, sg. c. 1640. stodt (-dtt) 1544 (pl.)—1555. stord 1597. -stådzs-, i gen. i ssg 1546 (: hestestådzs peninger). -ståer, pl. 1593 (: Werkeståer). stöder (-dh-), pl. 1544 (: bondestöder)—1615)
Etymologi
[fsv. stōþ, flock av ston med hingst(ar), motsv. fd. stoth, hästflock (d. stod, flock av ston (med hingst l. hingstar), i ä. d. äv.: sto), nor. sto, flock av ston (med hingst l. hingstar), fvn. stóð, hästflock (nor. dial. stod, sto), mlt. stōt, f., inhägnad för hästar (lt. stuut, sto), fht. stuota, hästflock (mht. stuot, hästflock, t. stute, sto), feng. stōð, n., hästflock (eng. stud, stuteri); nära besläktat med lit. stódas, hästflock, fslav. stado (ry. stado), häst(flock), till roten i STÅ, v. (med grundbet.: ställe där hästar står); jfr med avs. på bet.-utveckling FRUNTIMMER, STALL]
1) om flock l. bestånd av hästar som ngn äger; anträffat bl. dels ss. senare led i ssgn HÄSTE-STOD, dels ss. förled i ssgr (se STO-GÅNG, -MÄRR m. fl.). Anm. Vissa av dessa ssgr brukas fortfarande (om ä. förh.) i det att förleden anslutits till bet. 2.
2) häst (se d. o. 1) av honkön, hona av hästdjur; företrädesvis om vuxen sådan hona utgörande tamhäst; stundom äv. om (fullvuxen) hona av sebra l. kvagga o. d.; jfr HORS, sbst.1, MÄRR 1. Hingstar, valacker, ston och föl. Att han far weell med the stodh oc fööll som han haffuer .. hoss sigh. G1R 3: 40 (1526). Siöröfware .. hafwe stullitt en stodhest, twå stycken stodh och en bruun walach. BtÅboH I. 4: 26 (1627). En Sto utan föhl är beqwämare än en hingst / Emedan de äro sachtmodige och intet odygdige. Biurman FrSpr. 199 (1729). Honorna eller Storna af hvardera slaget (dvs. kvaggor o. sebror), äro lika tecknade med deras Hingstar. Sparrman Resa 1: 233 (1783). Vid ett sto i Faraos spann förliknar jag dig, min älskade. HögaV 1: 9 (Bib. 1917). Siwertz Tråd. 31 (1957). jfr ARBETS-, ARDENNER-, AVELS-, BOND-, FRIS-, FUX-, FÖL-, GALL-, GUL-, HÄST-, KALMUCK-, KVAGG-, MODER-, MULÅSNE-, NUMMER-, RAS-, REMONT-, RID-, RUSS-, RYTTAR-, SEBRA-, SKIMMEL-, SKJUT-, UNG-, VAGNS-, VERK-STO m. fl. särsk. i ordspr. o. ordspråksartade uttr. Di wärsta sto bärar di skönasta fålarna. Horn Beskr. 75 (c. 1657). Hästen bekommer man igen, men för Stodet får man Fölet med tilbaka. Vallerius Alm. 1714, s. 36.
Ssgr (i allm. till 2): A: STO-BETE. bete (se bete, sbst.1 2, 3) för ston. 2SvKulturb. 1—2: 33 (1642). —
-FÖL. (sto- 1563 osv. stoe- 1658) föl (se d. o. I) som är ett sto, föl av honkön; jfr -fåle, -fölunge. BtFinlH 4: 108 (1563). Hingstfölen böra i tredje året afskiljas från stofölen. Tidén Bosk. 10 (1841). jfr års-stoföl.
(1, 2) -GÅNG.
1) (†) (mark för) betesgång för flock av ston med tillhörande hingst (l. hingstar). G1R 18: 423 (1547). GripshR 1573, s. 2.
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) flock av ston med tillhörande hingst (l. hingstar); särsk. om sådan flock l. flera samhöriga sådana flockar för avel; äv. dels om institution för hästavel med en l. flera sådana flockar, stuteri, dels övergående i bet.: hästavel; förr äv. allmännare: bestånd av ston; jfr hors-gång. Ther man kunde spörie någre gode Stodt eller stodgonger, på thedt någet bättre art aff Häster motthe komma i Riikidt, änn här nu är. G1R 16: 35 (1544). (Det) är nödigt, att Ständerne .. äro omtänckte, huru och på hvad sätt .. (kavalleriet) med goda hästar må kunna här inrijkes vijd hvariehanda tillfällen försees, efftersom största dehlen af stoodgången här inrijkes är uthgången. RARP 15: 388 (1689). Uplästes .. Project til .. stoordningens lämpande .. efter närvarande tiders omständighet, på det stogången i synnerhet i provincien Skåne på alt sätt må uphielpas. 2RARP 8: 175 (1734). Vasatidens stogångar inrättades i renodlat militärt syfte. TurÅ 1967, s. 287. Anm. Bet. betäckning (se betäcka 5) l. beskällning, som anges hos Dähnert (1784) o. flera följande ordboksförf., fram till Dalin (1854), torde bero på missuppfattning. —
(1, 2) -HAGE. särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) hage (se d. o. 2 a) använd l. avsedd ss. betesmark för (flock av) ston med tillhörande hingst(ar). Sundelius NorrköpMinne 673 (1789; efter handl. fr. 1593). Werin Ekelund 1: 15 (1960).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): stohags-gärde. jfr gärde 3. Sundelius NorrköpMinne 69 (1798).
-HÅLLARE. (förr) person som för stohållning (se d. o. 2) höll (se hålla, v.1 24) ston. LdVBl. 1827, nr 30, s. 4. —
-HÅLLNING.
2) konkret, i sg. l. pl.; 1824—1838 i Skåne förefintlig organisation l. institution för hästavel kännetecknad av att stoägare (stohållare) mot ersättning lät de statliga stuteriernas hingstar betäcka sina ston. LdVBl. 1827, nr 30, s. 4. De så kallade sto-hållningarna i Skåne. KrigVAT 1845, s. 179. 1824 anbefaldes inrättandet af stohållningen i Skåne. TLandtm. 1900, s. 350. —
(1, 2) -HÄST. [fsv. stodhhäster] (numera bl. om ä. förh.) häst av hankön (hingst; jfr häst 1 a) som gick l. var avsedd att gå med flock av ston (stogång) ss. beskällare; äv. ss. okvädinsord; jfr hors-häst. G1R 1: 7 (1521). Hwar och en wrenskas effter sin nästas hustru såsom welfodradhe stoodhestar. Jer. 5: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: hästar). (Några) siöröfware .. hafwe stullitt en stodhest, twå stycken stodh och en bruun walach. BtÅboH I. 4: 26 (1627). När Traanan går i dantz medh Stodhästen, så får hon brutna Been. Grubb 586 (1665). NVedboDomb. Vårt. 1739, § 73 (ss. okvädinsord). Uppl. 2: 49 (1903). —
-HÖ. hö för sto(n); förr särsk. om skattehö avsett för kunglig stogång (se d. o. 2). GripshR 1619, s. 110. UpplDomb. 1: 41 (1622; om skattehö). —
-KREATUR~002, äv. ~200. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sto; jfr kreatur 2 a. Hülphers Dal. 241 (1762). Lundell (1893). —
-LINJE. (i fackspr.) linje (se d. o. 7 a) bestående av ston ss. anmödrar. Wrangel HbHästv. 1193 (1886). SvGeogrÅb. 1945, s. 130. —
-MATERIAL. (i fackspr.) avelsmaterial bestående av (ett sto l.) ston. Wrangel HbHästv. 1051 (1886). UNT 7/12 1938, s. 4. —
-MJÖLK. (sto- 1750 osv. stoe- 1697) mjölk från sto(n). Roberg Beynon 42 (1697). Kirgisernas jästa stomjölk kumys. Bolinder NaturfKult. 44 (1922). —
-MÄRR. (†)
1) till 1, om sto l. om märr (se d. o. 1) tillhörande en stogång (se d. o. 2); äv. med tanke på sådan(t) sto osv. ss. halvvilt l. förvildat; jfr -horsa, -kreatur, -skjut. GripshR 1555, s. 33 a. Jag såg allestädes om wägen stomärarna gå i bet med sina små unga föhl. Linné Skr. 5: 6 (1732). särsk. i ordspr. Staffuen kommer stodmären til gångs. SvOrds. C 2 b (1604). När gåsen går j danz medh stoodh merren, så får hon brutit been. Därs. B 7 b; jfr Celsius Ordspr. 11: 426 (c. 1710).
2) [jfr sv. dial. stomärr, brunstig märr, kättjefull kvinna; möjl. till stoa, v.] (†) till 1, 2; sannol. eg.: brunstig märr (i stogång); anträffat bl. ss. okvädinsord, om kvinna. Tå sadhe Sig(ur)d til henne: Skall tu, din stodhmär, slåå migh? BtHforsH 1: 199 (1634; ur dombok). —
-ORDNING. (förr) om var o. en av de ordningar (se ordning 3 b) som fr. o. m. 1680 t. o. m. 1774 utfärdades angående stohållning (se d. o. 1). Stiernman Com. 4: 252 (1680). Wrangel HbHästv. 1360 (1887). —
(2) -SKJUT. (†) sto; jfr -märr o. skjut, sbst.1 1. GöstringDomb. 14/3 1603. HammarkDomb. 20/2 1611. —
-STAM. (i fackspr.) stam (se stam, sbst.3 II 7) av ston. Wrangel HbHästv. 1006 (1886). Schulze BöndSvFinl. 70 (1935). —
(1, 2) -VAKTARE. vaktare av (kunglig) stogång (se d. o. 2) l. stogångar; numera bl. (i fackspr.) vid stuteri: person med uppgift att bl. a. övervaka stonas fölning; jfr -väktare. GripshR 1573, s. 45. Chefen för Stuteri-Öfwer-Styrelsen .. äger sjelf antaga Stowaktare, Stalldrängar, Hagwaktare. SFS 1837, nr 25, s. 6. SvD(A) 1960, nr 24, s. 5 (om ä. förh.). —
B (†): STOE-FÖL, -MJÖLK, se A.
Avledn. (till 2): STOA, v. [jfr nor. dial. stoa, stoda, stoya, om häst: springa med ston, springa muntert omkring o. d. — Jfr STOJA]
1) (i fackspr.) om sto: vara l. bli brunstig. Är stoet betäckt, skulle jag råda, att, om hon icke stoar, ej låta probera förr än på 14:de dagen derefter. THästv. 1870, s. 6.
2) (†) i uttr. stoa med märr, ha tidelag med märr. Jag har inte stoat med någon märr som du har gjordt. NVedboDomb. Höstt. 1748, § 183.
Spoiler title
Spoiler content