SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HURVEL hur3vel2, r. l. m.; best. -n; pl. -vlar.
Etymologi
[jfr sv. dial. hurrel, kraftig örfil (Västerbotten), stor sup (Medelpad); sannol. i avljudsförh. till l. i varje fall samhörigt med VIRVEL. Jfr HURRIL]
(i sht i Norrl., vard.) örfil, ”hurril”. Högberg Frib. 5 (1910). Han stöp för en ny hurvel. Dens. Utböl. 1: 47 (1912).
Spoiler title