HUSA, v. -ade (p. pf. -t G1R 11: 365(1537: huste, p. pf. pl.)).
Ordformer
(hus- 1649—1909. huss- (husz-) 1523—1537)
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. husa; jfr dan. o. nor. huse, isl. húsa, t. hausen; avledn. av HUS 1, 3. — Jfr HYSA]
(†)
1) hava l. taga (ngn) i sitt hus, hysa, härbärgera. G1R 1: 85(1523). Ath szådana skalkar icke motte bliffue ther (i Blekinge) hussede, hemede eller vppeholdne. Därs. 11: 239(1537). Min ömkansvärda SvärModer .., hvilcken för mig .. at ensam husa, vårda och försörja, är alt för kännbart. VDAkt. 1781, nr 561.
2) hava l. taga sin boning (ngnstädes); bo; äv. övergående i bet.: husera (se d. o. 2). Lät Amor .. / Husa som han sielfwer wil / Innan Städer hoos sitt Folck. Stiernhielm Cup. 2(1649, 1668). En boodh moste iag först husa vti. VDAkt. 1666, nr 42.(Enstöringen) husar .. i en buske, en trädstam, en riskoja. Ossian-Nilsson Slätt. 247(1909).
