publicerad: 1932
HUVUDMAN hɯ3vud~man2, äv. huv3- (Anm. I vard. spr. uttalas ordet ofta -vu- l. -ve-), m.||ig.; best. -mannen; pl. -män ~män2.
Ordformer
(huvud- 1701 osv. huvuds- (-z-) 1682)
Etymologi
[fsv. hovudhs man; till HUVUD 4 b α; jfr HÖVITSMAN samt d. hovedmand, isl. hǫfuðmaðr, hǫfuðsmaðr, mnt. hovetman, t. hauptmann]
1) (numera bl. arkaiserande; se dock a, b, e) överhuvud; chef; styresman; ledare; förr äv.: befälhavare (för truppavdelning o. d.). Polypercon, Hufwudzman för thet fremmande Krijgzfolcket. Sylvius Curtius 340 (1682). Adalvard hette den Beskickningens Hufvudman. Dalin Hist. 2: 11 (1750). Man utvalde sig särskilda hufvudmän för de olika flockar, i hvilka församlingen delade sig. Flensburg KyrklT 230 (c. 1875). (Påven) nämnde .. en af sina kardinaler till hufvudman för Linköpings stift. SvH 2: 567 (1905). — särsk.
a) (fullt br.) om överhuvud för en adlig l. furstlig släkt. (Ättens) Hufvudman är Stamfadren, och efter honom äldste Ättemannen af den Ättegren, som i hvarje led varit äldre, än någon af de öfrige lefvande grenarne af Ätten. SFS 1830, s. 190; jfr SFS 1917, s. 239. SvH 8: 38 (1904). Lewenhaupt AdKal. 1931, s. 1.
b) (förr) i fråga om indelningsvärket: person som i en rote bar ansvaret för att roten fullgjorde sina skyldigheter. Inspectoren Wedege som är hufwudman för samma Båtzmans Rothe. VRP 1712, s. 400. Därs. 24/4 1738.
c) (†) i fråga om förh. under skråväsendets tid: principal, arbetsgivare (äv.: förläggare, se FÖRLÄGGARE, sbst.2 1). FörordnSkuldsedl. 1746, s. 4 a. (”Köpsvenner” o. ”handelsbetjänte”) stå väl enkannerligen i ansvar för sina Husbönder eller Hufvudmän uti de gärningar som flyta utaf Handels utöfningen. Berch Hush. 294 (1747).
d) (†) förmyndare. Att iagh .. skulle påminna Hög Wördige Fadren om een Hufwudman för oss att bekomma, för Sahl: Her Pastoris i Siöessås Bergeri Kebbonij Faderlöse och Moderlöse barn. VDAkt. 1705, nr 36.
e) (fullt br.) med särskild tanke på att ngn intager en ledares ställning gm sina personliga egenskaper (viljekraft, initiativrikedom o. d.); stundom närmande sig l. övergående i bet.: upphovsman, anstiftare. Sylvius Curtius 427 (1682). Den som var hufvudman för stölden. VDAkt. 1735, nr 260. Man trodde sig äfven .. vara en vidt utgrenad komplott på spåren, hvars hufvudman vore Armfelt. Tegnér Armfelt 2: 110 (1884). Att han (dvs. Paulus) är en huvudman för nasaréernas parti. Apg. 24: 5 (Bib. 1917; NT 1526: förmyndare).
2) jur. person i förhållande till annan person som utgör hans befullmäktigade ombud l. ställföreträdare; fullmaktsgivare. Trolöshet mot huvudman. Hvad ombudsman efter fullmacht giör och sluter, thet vare så gild, som hufvudman thet sielf giordt och slutit hade. HB 18: 2 (Lag 1734). Kallenberg CivPr. 1: 625 (1922).
3) var särskild av de personer vilka ss. representanter för insättarna bilda en sparbanks överstyrelse. ReglMariestadSparb. 1821, s. 12. Huvudmännen (i en sparbank) skola vara minst tjugu och högst femtio. SFS 1923, s. 507.
4) den gm sina personliga egenskaper främste l. var särskild av de gm sina personliga egenskaper främsta av en kategori personer l. på ett visst gebit l. värksamhetsområde; numera bl. i pl., övergående i bet.: de främsta representanterna (för ngt). Af Skalder hafva .. (svenskarna), utom dig (dvs. Stiernhielm), den jag anser för deras Hufvud-Man, at framtee, en Lucidor, Columbus (osv). Nordenflycht (SVS) 3: 105 (1756). Hufvudmännen för den ockulta vetenskapen. IllMilRevy 1898, s. 66.
Ssgr: (1 a) HUVUDMANNA-RÄTT, r. l. m. (i fackspr.) rätt att vara en ätts huvudman. AdP 1800, s. 949. Äldre Ätteman är den, som förr, och yngre Ätteman, den som sednare kan ärfva Hufvudmanna-rätten. SFS 1830, s. 190; jfr SFS 1917, s. 239. —
(3) -UPPDRAG~02, äv. ~20. uppdrag att vara huvudman i sparbank. BtRiksdP 1892, Saml. 1. I. 2: nr 49, s. 23.
Avledn.: HUVUDMANNASKAP, äv. (numera föga br.) HUVUDMANSKAP, n. (-man- c. 1755—1898. -manna- 1908 osv.)
2) till 1 a: förhållandet l. rätten att vara huvudman för en ätt; huvudmannarätt. VL 1898, nr 10, s. 3. Reuterskiöld Grundlag. 197 (1924).
Spoiler title
Spoiler content