IFÖRA i3~fö2ra l. ~fœ2ra, v. -för, -förde, -fört, -förd; se för övr. FÖRA. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[fsv. iföra; jfr d. iføre; av I, prep. o. adv., o. FÖRA]
sätta på (ngn ngt som utgör dräkt l. hör till dräkten), ikläda; refl.: ikläda sig (ngt). Lagerbring 1Hist. 1: 535 (1769). (Roms kristianer) ifördes vilddjurshudar, för att sönderslitas af hundar. Rydberg Sägn. 52 (1874). (Ingmar Ingmarsson) iför sig .. stärkskjorta och svart helgdagsrock. Levertin Gest. 309 (1903). En väldig, grovlemmad man iförd köttfärgade trikåer. Lagerkvist Kaos 7 (1919). — särsk.
a) (†) i uttr. iföra sig i ngt, kläda sig i ngt; anträffat bl. i bild. Skyn gråter med sit Regn ok mul'ge Dimbe-Wäder, / Iföhrer sig i Sorg ok hwijte Winter-Kläder. Lucidor (SVS) 423 (c. 1670).
c) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr a). Herren Gudh (lät) dieffwulen iföra sigh then oförnufftiga Ormsens skapna. Bullernæsius Lögn. 24 (1619).
