publicerad: 1933
IGELKOTT i3gel~kot2, förr äv. IGELKOTTE, m. l. r.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Dalin Vitt. 5: 391 (c. 1753)).
Ordformer
(egel- 1599 (Egel kotte slagh)—c. 1755. (i)ig(h)el- 1538 osv. igla- 1652. igle- 1640—1716 (: Iglekottegräs). -kot 1640—1700. -kott (-kått) 1538 osv. -kut c. 1600 (: ighelkutz spreklor). -kutt c. 1635. -kåt 1682. -kotte (-kåtte) 1640—1754. -kutte c. 1645)
Etymologi
[fsv. egelkotther (CodUps. C 20 227), ighulkutter, ighilkotter, sv. dial. ējelkutt(e) (ejle-), īlekotte, īlkutt, egelkutt (-kott), īgelkutt, ĭgelkutt, motsv. isl., fnor. ígulkǫttr; första ssgsleden (som äv. återfinnes i fsv. ighulborster, igelkott, samt i den endast ss. tillnamn mötande formen ighul, igelkott) motsvarar ä. d. egel, jævel, mnt. egel, fht. igil, t. igel, igil, igl, il, igelkott; sannol. till en germansk grundform eȝila- (eȝula-, eȝala-) till roten egh-, sticka, som återfinnes i gr. ἐχῖνος (se EKINUS), lit. ežỹs, kyrkslav. ježb, igelkott; jfr IGGLING; senare ssgsleden sannol. till KOTT(E), varvid dock den västnordiska formen -kǫttr måste förklaras ss. folketymologiskt ansluten till kǫttr, katt]
1) (individ l. art av) den till insektätarna hörande däggdjursfamiljen Erinaceidæ (kännetecknad bl. a. av att håren på kroppens översida äro förvandlade till långa, vassa taggar); särsk. om arten Erinaceus europæus Lin.; jfr PIGGSVIN. VarRerV 52 (1538). Elliest är att sättia oss på fall i positur, draga oss som igelkotten tillhopa. RP 10: 72 (1643). En seen-beent Igelkott taer snabste Mössen fatt. Lucidor (SVS) 247 (1672). 1Brehm 1: 282 (1874). — särsk. (tillf.) bildl. om person som i ett l. annat avseende påminner om en igelkott. Topelius Vint. I. 1: 193 (1859, 1880). Hur ofta har jag ej sedan träffat igelkottar, människor, som rullat ihop sig och kommit mig att sticka mig på sina taggar! Engström Lif 4 (1907). — Anm. till 1. Emedan PIGGSVIN i ä. tid liksom ännu i vissa trakter i starkt bygdemålsfärgat spr. användes ss. benämning på igelkotten, har Möller (1790) upptagit igelkott jämväl ss. benämning på piggsvin.
2) i utvidgad anv. av 1, om vissa igelkotten (i bet. 1) mer l. mindre närstående l. liknande djur; i ssgrna BORST-, MYR-IGELKOTT.
Ssgr (till 1): A: IGELKOTT-DJUR. zool. individ av den till ordningen insektätare hörande familjen Erinaceidæ; nästan bl. i pl. ss. beteckning för denna familj. 1Brehm 1: 280 (1874). 2NF 7: 808 (1907). —
-FISK. [jfr t. igelfisch] zool. den till benfiskarna hörande fisken Diodon hystrix Lin., kännetecknad av sina över hela kroppen tätt sittande, långa taggar, klotfisk. 1Brehm III. 1: 315 (1876). Pehrson Beebe KamSkrbl. 19 (1928). —
-KAKTUS. (-kott- 1893—1929. -kotts- 1883—1924) [jfr t. igelkaktus] bot. om växt av kaktussläktet Echinocactus Link., vars arter kännetecknas av klotliknande form o. långa taggar. HbTrädg. 7: 131 (1883). 3NF 11: 134 (1929). —
-SLÄKTE(T). zool. benämning på det till familjen Erinaceidæ hörande släktet Erinaceus Lin., vars mest bekanta art är den vanliga igelkotten. Nilsson Fauna 1: 91 (1847). —
-SPINNARE, m. l. r. [namnet sannol. föranledt av larvens långa, borstliknande hår] zool. (individ av) fjärilssläktet Parasemia (Arctia) Schr.; särsk. i uttr. lilla igelkottspinnaren, om arten Arctia plantaginis Lin. 2NF (1909). Därs. 12: 377. —
-SVAMP. bot. taggsvampen Hydnum erinaceum Bull., kännetecknad av från fruktkroppen utskjutande, gråvita taggar. Fries Svamp. 23 (1862). —
-TAGG, se C.
C: IGELKOTTS-KAKTUS, se A. —
-SMÖRBLOMSTER. [namnet föranledt av ifrågavarande växts taggiga frukter] (†) bot. växten Ranunculus arvensis Lin., åkersmörblomma. Rudbeck HortBot. 96 (1685). —
-SPRÄCKLA. (†) om fläck påminnande om igelkottens spräcklighet. Mins huru underliga fläkkiärna i ijsen synas såsom örnefjädhrar, falkefiädhrar och Ighelkutz spreklor. Bureus Suml. 60 (c. 1600). —
-TAGG. (-kott- 1895. -kotts- 1786 osv.) om var särskild av de långa, vassa taggar som på igelkotten betäcka kroppens översida; äv. om taggar som påminna om igelkottens. Oldendorp 1: 191 (1786). Landsm. 2: LII (1884). —
-VETE. landt. den förr odlade, med borstiga ax försedda vetetypen Triticum compactum hystrix (Lin.) Host., borstkubbvete. Lundequist Landtbr. 289 (1845). 2UB 4: 108 (1899).
Spoiler title
Spoiler content