publicerad: 1933
IGENKÄNNA ijän3~kän2a (jfr anm. 2:o sp. 117), v. -er, -kände, -känt, -känd; se för övrigt KÄNNA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (numera knappast br., Muræus Arndt 2: 48 (1648), Atterbom PoesH 2: 57 (1848), Levertin G3 65 (1894: igenkännelsescenerna)), -ING (numera föga br. utom ss. första led i ssgr, Gedner Linné En fråga 32 (1753), Högberg Utböl. 1: 63 (1912)).
Etymologi
(i fråga om bruklighet, särsk. i olika böjningsformer, se anm. 1:o sp. 116)
I. (†) till IGEN II 2 a: fälla den domen att (ngt) återfaller (till sin förutvarande ägare); indraga (ngt till kronan). Gods och ägors igenkennande til Kronon. Swedberg Dödst. 442 (1711). Tuneld Geogr. 118 (1762).
II. till IGEN II 7 b β: känna igen o. d.
1) vid (yttre l. inre) varseblivning fattas av den känslan inför (det uppfattade föremålet) att det är identiskt med ngt som man förut uppfattat (sett l. hört osv.); vanl. med tanke på att denna känsla är förbunden med visshet (och att man är klart medveten om med vilket föremål det för tillfället uppfattade är identiskt); äv.: (på grund av vissa kännetecken) uppfatta l. förstå vem l. vad (ngn l. ngt) är l. till vilken kategori (ngn l. ngt) hör; förr äv.: urskilja, särskilja. Effter thet .. brukeligit är, att .. (adelsmännen) skole drage gullkäder, så opå thet the, som udaf adel äre, måtte blifve therigenom igen kände och beholle thet rum them ägner och bör (osv.). RA I. 2: 365 (1569). (Mentor) befalte våra Rodare at sig nederbucka .., på det de eij skulle igen kännas af Fienden. Ehrenadler Tel. 27 (1723). Hvad är, säger man, frukten af den Physionomiska kunskapen? — Icke mindre än den, at vid första åsyn kunna igenkänna en bedragare. Kellgren 2: 118 (1787). Midt framför mot den fjerde väggen hvilade sig en låg katheder, hvars utnötta färger man ej mera kunde igenkänna eller åtskilja. CFDahlgren 4: 128 (1831). Överraskningar, förväxlingar och igenkännanden äro ständigt återkommande tekniska grepp (i den grekiska komedien). Wrangel Dikten 267 (1912). — särsk.
a) med av prep. på (förr äv. av) inledd bestämning angivande ngt som ligger till grund för igenkännandet. Ett trää eller ört, kan vthaff sin liufliga lucht och söta smaak igen kennas. Muræus Arndt 1: 86 (1647). Unga fasaner igenkännas på sina korta trubbiga sporrar. Ekenberg (o. Landin) 318 (1890).
b) med av prep. (så)som (förr äv. för) inledd bestämning angivande ngt med vilket det igenkända föremålet identifieras. Jesus ville af detta och dylika undervärk igenkännas, såsom den utlåfvade Messias. Bælter JesuH 5: 530 (1759). (Medenberg) såg en svart läderplånbok på bordet framför sig. Han igenkände den hvarken för sin eller Görans. Almqvist TreFr. 1: 132 (1842). Nilsson FestdVard. 22 (1925).
c) i p. pr. i överförd anv.: som giver uttryck åt att man igenkänner ngt. Ett igenkännande leende, utrop. Rydberg Vap. 39 (1891). Orlando (tyckte), att blicken var sällsamt vänlig och igenkännande, när den mötte hans. Hallström Than. 52 (1900).
2) igenkännande (i bet. 1) återfinna (ngn l. ngt) l. upptäcka förhandenvaron (ngnstädes) av (ngn l. ngt). Den ene (falska människan) igenkänner uti den andre en skådospelare, som agerar en utantil lärd role af rättskaffens man. Hasselroth Campe 85 (1794). Igenkände du .. i mig din Fanny, så måste jag frukta, att du ej skulle vara ädelmodig nog att ledsaga mig till mitt hem. Palmblad Nov. 2: 249 (1819, 1841). Det finns konstnärer som äro rätt okunniga i det som ”varje bildad bör veta”, men hos vilka man ändå igenkänner den äkta personliga bildningen. Larsson Bildn. 33 (1908). — särsk. (numera föga br.) refl.: igenkännande återfinna sina drag l. egenskaper (i ngt); finna sig träffad l. åsyftad (i en skildring). Skulle någon enskylt (dvs. enskild person) tro sig afbildad, så tage han sin lott! det är hans sak, som sig igenkändt, och ej min, som honom aldrig ment. Tessin Bref 1: Föret. 4 (1756). VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 529.
3) (numera föga br.) refl.: under igenkännande (i bet. 1) av omgivningen uppfatta var man befinner sig, känna igen den plats där man befinner sig, känna igen sig. Soldaten började åter igenkänna sig. Leopold 5: 328 (c. 1804). En stillhet och overksamhet (har) inträdt (vid skeppsbron), som gör, att den, som varit här förr och nu kommer hit, knappast skall igenkänna sig, så olika är allt emot förr. NVexjöBl. 1848, nr 29, s. 2.
4) (†) upptäcka; inse; förstå. (Slutföljderna) måste igenkännas och kunna utredas. Bergklint MSam. 1: 97 (1781). Det omdöme, hvars sanning eller falskhet igenkännes ur försatserna, kallas Slutsats. Tuderus Kiesewetter 63 (1806). Aurora igenkände på ett och annat (i rummets dekorering), att Elisiv varit en trogen medarbetarinna. Almqvist JK 151 (1835). Bland alla dessa till naturstudiet hörande föremål igenkände sonen tidigt sin kallelse. Andersson i 3SAH 7: 240 (c. 1880).
5) (†) kännas vid, erkänna, tillstå. En man, .. för hvilken hon altid haft böjelse, fast hännes fåfänga hade aldrig tillåtit hänne den igenkänna. Chenon Heywood 3: 194 (1773). Igenkänn dina brott, och tag emot mitt svar! Leopold 1: 175 (1802, 1814). (Ädlingen) var der (dvs. bland allmogen) älskad, eller om han hatades, så var han åtminstone igenkänd såsom ett landets barn. Forssell Hist. 1: 36 (1869).
Ssgr (till II 1): A (numera knappast br.): IGENKÄNNELSE-SCEN. igenkänningsscen. Levertin G3 65 (1894). —
B: IGENKÄNNINGS-FLAGGA, r. l. f. av flagga bestående igenkänningstecken; särsk. sjöt. o. sport. om dylikt igenkänningstecken för båt (låringsbåt o. d.) tillhörande ett fartyg resp. för kappseglingsbåt l. båt tillhörande ett segelsällskap. De i kappseglingen deltagande fartygens igenkänningsflaggor. AB 1897, nr 154, s. 2. VFl. 1917, s. 85. —
-LEENDE, n. (föga br.) igenkännande leende. Backman Dickens Pickw. 2: 380 (1871). Jag fick genast av lappen ett välkomnande igenkänningsleende. TurÅ 1915, s. 146. —
-LÄNGD. skeppsmätn. ett fartygs beräkningslängd ss. ett av dess igenkänningsmått. SFS 1894, nr 46, s. 12. —
-MÅTT. skeppsmätn. vart särskilt av de mått hos ett fartyg (längd, bredd och djuplek) som skola införas å mätbrevet för att fartyget skall kunna identifieras, kontrollmått; jfr -LÄNGD. SFS 1874, nr 41, s. 39. 2NF 25: 971 (1917). —
-MÄRKE. igenkänningstecken; särsk.: märke som är (l. bör vara) åsatt ngt för att det skall kunna igenkännas (identifieras). Gosselman SAmer. 181 (1842). (Automobils) Igenkänningsmärke skall på ett i ögonen fallande sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen. SFS 1916, s. 851. —
-ORD. i sht mil. uttryck l. ord användt ss. igenkänningstecken, fältrop (paroll l. lösen); i militärt fackspr. numera bl. i fråga om anrop o. svar vid fältsignalväsendet; äv. bildl. (Ordet rättigheter) var förr aristokratiens och hierarkiens samlings- och igenkännings-ord; nu har det blifvit folkens. Livijn 2: 262 (1834). FälttjRegl. 1900, s. 110. —
-SCEN. estet. o. litt.-hist. i skådespel: scen med igenkännande(n). Cavallin (o. Lysander) 31 (1879). Så kommer (i dramat Khoephoroi) igenkänningsscenen mellan Elektra och den vid graven plötsligt framträdande Orestes. Andersson GrDram. 60 (1890, 1910). —
-SIGNAL. (i fackspr.) signal avsedd som igenkänningstecken för trupp l. fartyg l. radiostation o. d.; i fråga om fartyg l. radiostationer särsk. om dylik signal, bestående av en på visst sätt sammanställd bokstavskombination; äv. bildl. Nå, talar du sådant språk; så får jag väl svara på igenkännings-signalen. Sparre Frisegl. 3: 128 (1832). Regementets igenkänningssignal. TjReglArm. 1889, s. 377. Man kan .. redan av en igenkänningssignals sammanställning avgöra till vilken nation, en signalerande (radio-) station hör. VFl. 1924, s. 59. —
-TECKEN. tecken gm vars bärande l. användande ngn l. ngt styrker sin identitet l. visar till vilken kategori han l. det hör; äv. allmännare l. bildl., om ngt varpå ngn l. ngt kan igenkännas; jfr -FLAGGA, -MÄRKE, -ORD, -RING, -SIGNAL. Lefrén Förel. 1: 36 (1818). De perlhvita tänderna .. tyckas vara Dalkullornas igenkänningstecken. Jolin Ber. 1: 124 (1872). Flygplans karaktär av infanteriflygplan angives .. medelst särskilt fastställda igenkänningstecken, t. e. vimplar av viss färg. FlygHb. 84 (1921).
Avledn.: IGENKÄNNBAR, adj. (numera mindre br.) till II 1: som kan igenkännas, igenkännlig. Atterbom LÖ 1: 30 (1824). Steffen Krig 4: 302 (1917). —
IGENKÄNNLIG, äv. (numera föga br.) IGENKÄNNELIG, adj.; adv. -en (†, Leopold i 2SAH 1: 162 (1801)), -t. (-kännel- 1749—1924. -kän(n)l- 1819 osv.) till II 1: som kan igenkännas l. identifieras; vanl. i förbindelse med negation l. med sådan bestämning som fullt, lätt, säkert o. d.; jfr IGENKÄNNBAR. Lind (1749; under erkenntlich). Av .. begär att bli mindre lätt igenkännlig, hade Christenberg .. anlagt helskägg. Hallström Händ. 114 (1927). jfr LÄTT-, O-IGENKÄNNLIG.
Spoiler title
Spoiler content