[jfr d. il, mnt. o. mnl. ile, holl. ijl, fht. īla, mht. īle, t. eile; till ILA, v.1]
(†) skyndsamhet, brådska, hast; särsk. i uttr. i l. med (en) il, i hast och il o. d., i stor brådska, med stor hast, hastigt, skyndsamt. G1R 14: 85(1542). Han drog åstad och kom till Kijl, / Han giorde det med allsom största ihl. Carl IX Rimchr. 78(c. 1600). Såsom flygand språng hon kommer medh ett ijl. Skogekär Bärgbo Wen. 89(c. 1650, 1680). Jag har i största il skrivit dät. Schultze Ordb. 2070(c. 1755). Lovén Dante 1: 93(1856).
SAOB
